Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Jag har varit ganska befriad från känslor på det planet. Jag tycker mestadels illa om folk.

Var befriad från sådant där tjafs tills jag träffade min sambo för några år sedan och nu är jag fast, kan inte se ett liv utan honom, han får inte ens tillåtelse att somna före mig, hehe.

Anledningen till att jag fick känslor för honom var att han är så lik mig till sättet. Dessa egenskaper gör honom älskvärd. Och begärlig.

Andra människor tycks kunna bli jättekära och sedan hipp som happ byta partner. Kanske lider de då inte av någon besatthet av varandra, utan den där kärleken de har kanske motsvarar ungefär det jag känner när jag öht tolererar en person och inte tänker mig den med ett hagelgevär mot pannan?

Det är min teori.

Hm, känns som en del med AS ser sig själv som ett människohatande släkte, undrar vad det kan bero på? Hur är det för dig, är du en misantrop eller av vilka skäl tycker du illa om folk?


Tror det är rätt lika för folk. Dom flesta jag diskuterat med här i tråden säger att dom vill ha en partner som är lik dom själva, så dom vet hur man hanterar eventuella problem och hur man går ihop. De flesta har nog annars problem med folk som du, passar inte ihop osv... man kräver nog helt enkelt ett försprång i relationen med just att leva ihop med någon som kan identifiera sig med en själv. Hur var det i ditt fall, gillade du honom före du märkte att han var lik dig eller gick du utifrån hans egenskaper, dum fråga egentligen men värd att ställa?

Jag har alltid stört mig på folks egenskaper, men vilka saker jag stör mig på har varierat. Dock är alltid dumhet och grupprunkeri i centrum.

Som barn: Då var jag tex arg på tanter som behandlade mig som en liten unge och försökte få kontakt med mig samt uppfostra mig. Jag tyckte att mina föräldrar räckte som vägledning, och blev mycket förargad när farmor försökte lära mig att säga "Tack" när jag fick presenter. Hon höll i presenten och väntade på ett "tack". Då blev jag mycket djupt kränkt. Blev även mycket arg när en tant försökte tvinga mig att dricka äggtoddy för att efter den motprestationen få ett plastdjur.

Jag gillar inte outtalade regler och artighetsdravel. Ska man säga tack när man får presenter, ja då ska man fan inte börja med att ge presenter utan att begära ett tack i första taget!

Varje gång någon utsätter en för grupprunkeri känner man sig kränkt av att inte ha förstått de outtalade reglerna, och sedan bli tillrättavisad för att man inte förstått, precis som om man vore oartig. Är man felinlärd är man fan inte oartig.

Folk kränker mig hela tiden, och de vet inte ens om det . Kombinationen är omöjlig, jag mår jättedåligt, de blir ledsna - förr eller senare.

Jag måste välja mina vänner med omsorg, sådana som antingen inte bryr sig så mycket om sociala spelregler - eller sådana som liknar mig.


Jag utgick från egenskaperna. Jag var rätt trött på folk och hade gett upp tanken på att träffa någon alls. Så började jag prata med honom på internet och upptäckte att han verkade minst lika sjuk i huvudet som jag, tom värre. Jag hade aldrig sett honom på bild ens innan vi träffades.

Jag hade aldrig stött på någon liknande människa.

Det är nog i synnerhet en väldigt vanlig men dålig egenskap många av oss med AS uppfattar det som. Vill det helt enkelt inte gå våran väg anser vi oss vara kränkta och missuppfattade, däremot är det dom som är dom missuppfattade i den meningen att dom sällan har någon aning om vad dom kan utsätta sina medmänniskor för det du kallar "grupprunkeri". Nu upplever jag dock inte denna problematik som du har och inte upplevt någon annan heller i dagsläget med samma problem så det blir egentligen svårt att svara på och komma med konkreta tips.

Men du har tur som träffade din sambo trots att du som jag kände att man aldrig kommer hitta någon som delar ens intressen och så vidare. Jag hade mest av allt velat ha en partner som delar mitt brinnande intresse för ovanlig film, finns ju en hel del här på FB som delar dom kriterierna men alla är killar, och jag skulle helst vilja ha en kvinna efter att ha redan upplevt sex av samma kön. Tror att många av oss med AS har svårt att infinna sig just i den problematiken som råder, för att vi känner oss djupt kränkta av våra diagnoser och våra värden som människor tycks sjunka i andras ögon. Vi blir mer objekt som man föraktar och chansen att träffa folk och i synnerhet partner som delar ens livssyn och intressen som alltid är så pass starka är svårt. Men jag har inte gett upp ännu!

Jag påstås ha asperger av en sjuksköterska jag snackar med. Ska göra en utredning snart. Jag tror även själv att jag har det. Det konstiga är att det känns som att jag på nåt sätt ändå har kontroll på det. Jag är medveten om alla mina brister och jag vet precis var jag ska lägga kraft för att få bort mina brister. Det är främst socialt det rör sig om då. Jag är totalt ointresserad av andra människor som inte ger mig den "stimulans" jag behöver för att komma igång. Om en människa har DET så snackar jag oavbrutet, men är det en "tråkig" människa så blir även jag tråkig. Jag är väldigt beroende av den jag pratar med. Och jag är totalt värdelös att prata i grupp.

Jag har hela livet saknat den rätta viljan att få kontakt med nya människor. Därför är jag väldigt ensam idag. Då jag var yngre så ringde folk till mig. Jag ringde ALDRIG tillbaka. Inte en enda gång. Jag insåg inte att det var nödvändigt att ge och ta i en vänskapsrelation och jag hade inte brytt mig heller om jag hade vetat om det. Nu vet jag det dock och det känns som att jag har kapacitet att lära mig att bli en väl fungerande social människa. Jag har det inom mig på nåt sätt, men den rätta viljan måste pressas fram och det är upp till mig att hitta den genom att söka mig till stimulerande miljöer med intressanta människor.

Då jag var yngre höll jag även på mycket med att samla på saker. Jag hade ett specialintresse att klippa ut tidningsurklipp från hockeymatcher med mitt favoritlag. Sedan bokförde jag matcherna och gjorde statistik och allt möjligt kring dom där jävla matcherna. Så har jag varit som besatt i släktforskning då jag kunde sitta timme efter timme framför kyrkböckerna. Den typen av aktiviteter går min hjärna igång på väldigt lätt. Tabellaktiviter där man söker små detaljer.
Jag har ett väldigt bra detaljseende. Ser detaljer som ingen annan ser. Därför känns det som att jag ser uppenbara saker som jag tycker att andra också borde se. Det är ingen idé att försöka dölja nåt för mig. Jag ser de små, små förändringarna som blottar sig då nån försöka dölja något. Jag kan lätt bli paranoid av det. Jag ser för mycket för mitt eget bästa helt enkelt. Och för andras bästa. Jag skulle bli en mycket bra forskare eller detektiv, den saken är klar.

Mina "problem" har lett till att jag dras med social fobi. Jag har en sjuklig rädsla för att blotta min personlighet för andra. Varför vet jag inte. Då jag väl blottar min personlighet brukar det uppskattas av andra. Jag har aldrig varit mobbad eller utfryst och så. Men det är väl i botten mitt sociala ointresse som spökar och gett mig en bekväm form av social fobi. Det är enklast och mer stimulerande helt enkelt att bara sitta hemma framför datorn. Men i längden mår man ju inte bra av det. Man känner att man kastar bort sitt liv och det gör man ju också.

Jag har även haft vissa tvångstankar på grund av mina specialintressen. Till exempel att jag "måste" se den där fotbollsmatchen för det är ju roligt. Men innerst inne vill jag göra nåt annat. Typ så. Jag har gjort intresset till ett tvång. Helt enkelt för att det är enklast.

Nu är jag så pass medveten om mina problem så jag känner att jag tar små kliv varje dag mot ett mer "normalt" liv. Jag har bestämt mig för att besegra mina aspergersvårigheter och samtidigt få användning av mina aspergerfördelar. Det är tufft, men vill man så går det.

Just nu har jag ett bra specialintresse: styrketräning. Jag går in med 100% i det jag företar mig. Alltså styrketräning varje dag i 1,5 h sedan juli. Det har lett till att jag börjar bli riktigt nöjd med min kropp faktiskt. Sedan har jag nu som specialintresse att fixa till mitt liv, vilket innebär att jag verkligen gör allt för att göra det. Det är konstigt, men det känns som att det funkar.... Om den riktiga viljan att fixa till nåt finns så fixar jag det oavsett vad det gäller. Det är mitt inrutade tänkande som ger mig den rätta energin och motivationen att åtgärda ett problem. Jag måste bara hitta rätt tankar först och det är den svåra biten. Den rätta vägen måste hittas.

Det känns som att jag måste lära mig allt från grunden då det gäller det sociala. Inget går automatiskt, vilket leder till att folk kan uppfatta en som trög eller rent allmänt korkad. Var ute i går på en dejt med en tjej och jag känner att jag har en hel del att lära då det gäller den biten. Men jag lär sig hela tiden, det tar bara lite längre tid.....

Ville bara dela med mig lite av mina erfarenheter.

Bara jag som ansågs vara hypersocial i tonåren, och asocial i 30-40årsåldern?

Tror jag såg det som ett specialintresse att vara social i tonåren.

Jup, riktigt aspergerdiagnos har jag.

Tänkte dela med mig av några punkter som är & har varit vardag i mitt sk liv

Man kan väl säga att jag har framstått som relativt normal framtill 12 års åldern, sedan slog det slinnt, när alla kamrater framåtsträvade mot puberteten gjorde jag motstånd mot allt som hör därtill & bakåtsträvade istället, rätt sjukt att jag vid tidig ålder var en extremist-nostalgiker, jag kunde alldrig svara på vad jag ville bli när jag blir stor som ensam 6 åring, t.o.m en sån simpel sak säger något om ovanstående inser jag så här i efterhand. Och denna kamp mot resten av världens ofriviliga försök att infacka mig till den stereotypa vuxenvärldens krav fortsätter än idag, denna defekt har jag ett hatkärleksförhållande till, kompisarna går vidare medans jag står kvar & stampar..enda jag har utvecklat på 10 år av detta är en upptrappning av pubertal/icke politiskt korrekt/syniker humor etc, på den punkten brukar jag vinna cred, men det hjälper inte & kommer inte att hjälpa i långa loppet när det är något annat fatalt som folk vill ha som håller intresset uppe..men som jag saknar, detta är mest oroande

*I mitt obehandlade nu skulle jag inte ens kunna visa upp för mina föräldrar & gammla klasskompisar att jag utvecklas som alla andra..så det kan bli problem jo, jag skulle inte kunna stå för att jag skaffat en tjej, jag skulle inte kunna låta min föräldrar träffa tanten heller, så illa e det, alla AS som är med mig på den här punkten räcker upp armen!..där har vi en! va? jaha du sträckte bara på dig i nån Chi Gong ställning ok..men jag är minnst lika intresserad av honor som någon annan, men tror knappast att någon orkar med mig och jag tror knappast att jag orkar med någon med "båda fötterna på jorden"(Singlekontakt.se!)

*Allergisk mot kroppskontakt, min forskning säger att från gymnasiet börjar folk att krama om motsatta könet i vänskapliga sammanhang (Obs misstolka icke bokstavligt ) för att ge sken av mognad, evigt motstånd mot detta, vet inte heller när det är läge att kramas som alla andra, däremot är jag en jävel på Arafat kindpussar, jag skulle vara en kvissla i röven på parmiddagar kort sagt! samtidigt har jag alldrig blivit kramad av en sånär gämngammal tjej (farmor på födelsedagskalas räknas inte) i livet, så teoretiskt sätt skulle jag inte tacka nej! tidig oförmåga hoss damerna behöver jag knappast närmare gå in på..men ja jag är totalt svälltfödd på kroppskontakt idag, brukar t.o.m försöka strula med tamburmajoren när det blivit riktigt gaggigt.

*Vet inte hur man har kul på neurotypiska gruppaktiviter, helt avsaknad av lagkänsla..kunde inte bry mig hur det gick för innebandylaget är lite av en stollt bragd eftersom jag utmärkte mig så fatalt på den punkten, skämdes som faen när jag råkade göra mål på matcher, ville bla lustmörda en kompis farsa för att ha ropade "bravo" från läktaren etc, kan inte ta beröm nej, kan alldrig överhuvudtaget spontanjubla & uppmuntra lagkamrater vid framgångar, vet inte hur man "festar" på andra ungdomars vis (utan fördömmer deras leverne i samförstånd med en psykolog på 60 basst, lillgammal ja) vet inte hur man minglar (vem fan vet det!) inte veta vad jag ska svara upp på neurotypiskt småprat då!! (framtidens väder & vind, snoriga ungar i bärsele snack)


*Rädd för allt, rädd för= nya bekantskaper som inte följt mig sedan skoltiden, åka bil med jämngammla(unga)förare, att vara ute på kvällen (efter Bolibompa) rädd för att jag & anhöriga ska dö i olika framtida befängda situationer, grav hypokondriker, Meine föräldrars naturliga bortgång i framtiden kommer påverka mig hårdare än andra ( ja..jag lär ju inte sörja din Mamma direkt) rädd för sprit, ciggarettrök, snus, methamfetamin! (nejdå givetvis har jag ju alldrig varit nära det där uber-grova......spriten)

*Alltid sädd som genomsnäll & av vuxna, har alldrig varit i konflikt med någon utanför hemmet, en fradgadrägglande Pol Poth hemma men en dysfunktionell Lill-Babs borta (kan det inte vara tvärtom på exemplen säg?)dvs agerar tvärtemot hur alla andra beter sig.

Samanfattningvis hatar jag den tillrättalagda masshysteriska världen som gör alla lyckade neurotypiska männirskor glada, Facebook, Guittar Hero, Grillkväll, Avla spädgrisar(skaffa barn) Cafe Latte, Skönlitteratur, Salem Al Fakir-musik, 24 med Jack-Off Bauer, Digitalkamera, Umgås över en bärs, Åka på skitsemster med polarna..osv osv

Jag är trots allt bara tjugo än så länge så jag har väl i snitt bara 15 år att jämnföra med. Men då jag var barn var jag väldigt social och utåtriktad, fast var väldigt stökig och slogs mycket på dagis men växte så småningom upp och drog ner på den sociala biten i lågstadiet även om jag var klassens pajjas. Sen i tonåren blev jag mer och mer introvert efter misshandel och mobbning i skolan, slutade att jag blev tyst och tillbakadragen allt mer tills nyligen. Så tonåren är väl just där min "30-årskris" utifrån din bedömning började.

Det är jag som ska tacka. Det är du som försöker hjälpa mig, inte tvärtom.


Du får gärna kalla mig vad du vill, såvida det inte är i onödigt och elakt syfte. Iallafall så är det ju så att jag oroar mig för vad folk tycker om mig, jag vill att folk ska tänka på mig på ett positivt sätt, jag tror att folk tänker på mig ungefär som "Han som är tyst, tafatt, udda och oattraktiv"! Ofta känner jag (kan vara paranoia, vad vet jag) en irritation och ängslan att bli betraktad lite extra noga - som ett särskilt fall av människosläktet.
Att folk undviker mig klandrar jag dem inte för, och till mitt stora avsky för mig själv känner jag mig faktiskt väldigt lättad när jag slipper prata med människor, trots att jag vet att jag behöver det om jag ska kunna leva någorlunda normalt. Jag tror att folk undviker mig (de gör det givetvis inte alltid) för att slippa pinsamheten som de vet av erfarenhet (eller ser på min udda stil) uppkommer om de umgås med mig.
Mina vänner ("X") pratar ofta om mer alldagliga problem, irriterande arbetskamrater, problem med flickvännen. All respekt åt det, men de vet inte hur JAG har det, de skulle aldrig kunna förstå mig, mina problem är främmande för dem, de vet inte hur det är, vilket gör mig irriterad och ledsen, vilket därmed gör att jag känner mig egoistisk. Det är säkert jobbigt med arbetskamrater, men de kan åtminstone fungera någorlunda väl i arbetslivet på grund av deras socialistiska kompetens och de kan utföra respektabla arbetsuppgifter. (Själv jobbar jag på ett sågverk med - till råga på allt - en extremt stressframkallande arbetsledare, där jag gör saker som att städa och köra flis medans mina arbetskamrater får arbeta med "svårare" arbetsuppgifter och vara delaktig i produktionen.) Det är säkert jobbiga problem man kan ha med flickvännen, men de kan åtminstone vara glada att de inte fått dela samma öde som jag och kunnat fått uppleva kärleken.
Att jag ska prata med X och fråga vad andra tycker om mig är ju ett bra förslag, tack för det.

Att folk ska se mig som en godhjärtad, men blyg person är precis det jag vill i nuläget. Och jag tror att en del faktiskt tänker så eftersom de flesta nog inte vill vara elaka och låta mina negativa sidor representera mig, denna tanke gör mig glad.
Jag gör lite försök att prata med människor när jag är med X, saken är den att om jag till exempel frågar något så får jag känslan att denna person reagerar; "Var trevlig, svara på frågan, försök att dölja dina suspekta tankar om honom och återgå att prata med X" (Nu ska det inte sägas att jag ogillar människor, ville bara påpeka det igen)
- Men jag vet, du har gett mig det rådet; jag ska inte bry mig om vad andra tänker, eftersom jag faktiskt inte vet hur de tänker.


Ja, vad kan jag säga, du har ju helt rätt, och efter som du själv har upplevt det här så stiger min respekt för dig ytterligare. Det gäller att vara modig och trotsa sina rädslor.
Men Belsebubs tankar finns där hela tiden; "Varför ens försöka, du är ju bara ett patetiskt missfoster"
- Men jag ska försöka.


Jag är nu 20 år, och hur mycket jag än respekterar och tycker om min familj och släkt så är ingen felfri och jag tror att de är aningen cyniska. De skulle tycka det vore en mindre skandal om en "mitt efternamn", som aldrig lidit av allvarligare psykiska problem, gått och blivit sinnesrubbad. Detta är inskränkt, jag vet, och döm dem inte alltför hårt, men det sista jag vill just nu är att behöva skämmas ännu mer än vad jag reddan gör.


benzidiazepiner, en slags "fridsdrog" eller?


Om jag möter ett kompisgäng med tjejer så är det störande nog ännu mer problematiskt att få en icke-pinsam kontakt med dem, tjejer/kvinnor i min ålder är - kanske för att man har lite starkare känslor för dem - nog de absolut svåraste att få kontakt med. Men här har jag faktiskt försökt, men jag tror nog inte mitt beteende känns för dem betryggande hur mycket jag än anstränger mig. Men jag försöker, känner mig dock väldigt åsidosatt ofta när mina mer charmerande kompisar fångar tösernas intressen.
Kassörsexemplet har jag faktiskt en sak jag kan berätta om, något som jag fortfarande inte fattar att jag vågade, och som jag är en smula stolt över, även om jag vet att för de flesta är det inget problem:
Jag hade lite problem med att få ut enkronor ur plånboken en gång, det satt en snygg tjej i kassan och jag kände hur jag började kallsvettas av nervositet när de sista betalningspengarna inte ville komma ut och simmade ikring bland reservnycklar och annat strunt. När jag slutligen hade betalat upptäckte jag att ingen stod i kön bakom mig och med en vannsinnigt djärv (i min situation) impuls sa jag "Ja, det är lite svårt att koncentrera sig när det sitter en sådan söt tjej i kassan" i samma ögonblick jag sagt det ångrade jag mig nåt oerhört men så märkte jag att hon log, men anledningen till att jag inte gick hem med ångest var att jag märkte på henne att hennes leende inte var en artig döljelse av besvärelse, utan att hon såg ut att känna sig smickrad - på riktigt. Jag vet att jag är oerhört töntig, förlåt.



Jag gillar som sagt jord, skog, fiske, jakt, motorer, djur och natur. Och jag föredrar praktiskt arbete (tro det eller ej) framför teoretiskt, sällan känner jag mig så välbefinnande som efter ett dagsverkes skogsarbete, eller någon annat hårt men friskt arbete, men då är det förutsatt att dagen har flytit på utan någon större bortgörelse, isåfall är tillfredställelsen utom räckhåll denna gång (mitt psyke är ju fan svagare än det mesta). Iallafall så är det min motoriska klumpighet, min svårhanterliga panik vid pressade situationer och min avsaknad av kreativt tänkande som gör att jag inte kan ägna mig åt dessa intressen enbart, detta skulle bli för plågsamt.
Detta gör att jag flyr till fiktiva världar i form av filmer och böcker, just nu är Harry Potter min stora verklighetsflykt. Detta kan vara mycket skönt ibland, att bara sjunka in i fantasin, och glömma bort den hårda världen utanför.


Jag vet inte vad jag hatar mest med mig själv, min sociala klumpighet, eller min rädsla för kontakt med människor i största allmänhet, eller det hemska faktum att jag inte kan ägna mig normalt åt mina "egentliga intressen", det jag värdesätter högst.

Självmordstankar (observera: TANKAR) har ibland kommit upp, hittills har jag aldrig övervägt det. Hoppas jag aldrig gör det.

Alla ni som tycker att jag är patetisk, fullt förståligt, men skriv det helst inte här. Och Rakii, du behöver verkligen inte skriva tillbaka om du inte vill.

Mvh

Ja du, väldigt konkret och intressant iaktagelse du tar dig till användning av här. Jag har också haft liknande problem då jag haft tjejkompisar fram tills nyligen att visa upp mina eventuella, men få tjejkompisar. Alltid slutat i pinsamma situationer och vet inte riktigt hur jag ska behandla det faktum att jag är mina föräldrars (enda) barn. Dom var väldigt överbeskyddande och jag tror innerst inne på ett undermedvetet sätt att jag räds av att skaffa flickvän just av den anledningen att hon ska ta upp all min tid jag har med mina föräldrar annars.


Förstår faktiskt inte varför dessa jävla irriterande kramar är så viktiga, för båda könen. Spelar det någon egentlig roll hur man hälsar på varandra, räcker det inte med gammaldags manéer att räcka fram handen? Nej, kramar är ingenting för mig och tål inte heller kroppskontakt, oavsett om det är ifrån någon närstående eller annan, vet helt enkelt inte hur man reagerar och slutar med att man står där med respektive människa med öppna armar mitt emot en.


Var likadan tills för några år sedan, speciellt i högstadiet där jag sade ifrån av allt vad sprit, öl, cigaretter och knark hette. Nu är jag f.d. alkoholist, rökare, gammal missbrukare och så mycket mer. Krävs att man har självdistans helt enkelt inför dom olika prövningarna och hur man tar itu med detta. Klart man kan ta en öl hemma men det skall inte heller gå överstyr som det gjorde för mig.


Vad är det som gör att du hatar detta, rädslan för att ha samma intresse som andra människor eller enbart umgås med andra? Grillkvällar, Guitar Hero, digitalkameror, tv-serier, skönlitteratur, musik och dricka en öl med polaren på sin stammiskrog är ju det som gör livet uthärdligt och värt att leva.

Nä, oj, skulle bara daska mig i pannan . Dä va inget.

Eller jo, jag vågade ju inte berätta för någon hemma att jag träffat pojkar.

Funderade på hur jag skulle kläcka nyheten att jag träffat min karl som jag nu på något konstigt sätt lyckades träffa. Väldigt pinsamt och avslöjande. Till sist sade jag någonting till morsan om att jag träffat någon, men jag tror jag fick en minneslucka sedan, minns inte vad jag sade.

Hon reagerade ju inget speciellt, allt är inne i mitt huvud.

Usch, nej det är ju verkligen svårt både att orka med och att få folk att faktiskt stå ut med en i längden.

Kompisar behöver ju bara avnjuta timmar åt gången.

En partner, ehehe. Hmm, ja låt säga att han måste ha en enastående förmåga att stänga av och se mellan fingrarna, gilla pinsamma och förargliga beteenden, sinnesslöhet, långsamhet, abnorma specialintressen och annat som vid första anblicken kan verka charmigt. Men inte alls är så charmigt längre utan mer betraktas som barnsligt, pinsamt och tjatigt av den som utsätts för det.


Oj oj oj, usch. Jag tar emot och besvarar kramar, men ger aldrig själv några. Samma sak med handskakningar, vill de slänga fram en svettig fiskhand, så visst. Då får man ju klämma åt runt den då. Men själv önskar jag att jag bodde i Japan där de är mer försynta.

Ja, det låter ju som att de ropar åt en hund när ropar gör så där! En gång hörde jag en mamma här på gården ropa;
- Kom! Kom så får du korv!
( Eh, vadå, är hans pappa på besök eller, vadå för korv?).

Ja, och så känner jag igen det där med att vara rädd för allt, och uppfattas som snäll. Jag är snäll också. Men långt ifrån så snäll som folk tror. De blir jätterädda och ledsna om jag berättar hur jag tänker, så jag försöker att inte säga så mycket.