Citat:
Ursprungligen postat av Rakii
Gör gärna det! Behövs lite mer livshistorier i tråden och inte bara nedklankande kommentarer som vissa tycks enbart bidra med.
Är nu hemma och kan sätta igång med skrivandet.
Jag tar det från början.
När jag var liten var jag egentligen som de flesta andra ungar, var aktiv, tyckte om att leka, vara ute, springa, klättra i träd... Ja, det mesta som småbarn gör helt enkelt. På detta stadiet märktes det inte att jag hade Asperger.
När jag började förskolan började det märkas, men inte alls mycket. På rasterna hängde jag ihop med mina kompisar, lekte och det man brukade göra. Men det fanns också några i klassen jag inte tyckte om. Retades med dem så fort jag fick chansen. Detta är såklart inget onormalt, man kan inte tycka om alla.
Dock retades jag inte bara verbalt. Kastade pinnar, äpplen och annat jag kunde hitta. Kastade förvisso som en kratta men tur var väl det... Ibland träffade jag och det kändes skönt inombords på något sätt men när lärare/mor frågade vad jag tänkte på, varför jag utförde handlingen. Jag kunde inte förklara det, jag ogillade personen/personerna och ville vara elak mot dem, så enkelt var det. Straff i form av att mamma tog undan leksaker eller utegångsförbud hjälpte inte ett dyft.
I slutet av förskolan började det väl märkas mer och mer, jag utförde handlingar utan att tänka på följderna. Jag gjorde inte bara saker mot andra personer, jag kastade stenar genom glasfönster, hade sönder både det ena och det andra bara för att det var kul.
Personerna i min omgivning tyckte bara att jag var en liten skitunge som borde veta hyffs och skärpa till mig. Men min mamma förstod däremot att jag inte var helt normal. Jag hade ingen CP-skada eller något sådant, jag var helt enkelt inte som alla andra barn. Lärarna ogillade mig starkt, jag var stökig och högljudd i klassen. I deras ögon var jag djävulen reinkarnerad. Jag var bra på många ämnen i skolan när jag väl kunde koncentrera mig, dock var detta väldigt sällan.
När jag kom upp i mellanstadiet fick jag en lärare som hette Kerstin. Kerstin hade inte en enda bra sida, hon hade inte den där glöden som många lärare har, glöden som gör att man ser att de verkligen älskar att arbeta med barn och undervisa. Nej, Kerstin föredrog att sitta framme vid katedern och fila naglarna eller kladda på något papper. Hon favoriserade också elever. Jag kunde ibland sitta tyst vid min bänk i 10 min med handen uppsträckt. Då, helt plötsligt räckte hennes favoritelev upp handen och då svansade Kerstin genast iväg till henne. Jag påpekade att jag faktiskt haft handen uppe i luften mycket längre än Julia. "Tyst, prata inte i klassen!" fick jag som svar.
Vid denna tidpunkten tappade jag helt och hållet intresset för skolan, redan i 4:an. Matte som jag tyckte så mycket om tidigare var nu pest och pina. Jag avskydde verkligen alla ämnen i skolan som jag hade Kerstin i.
Mina kompisar på denna tiden var kanske inte de allra bästa heller, jag och min bästa kompis var som Bill och Bull, ingen bra kombination. Vi hittade på rackartyg nästan varje dag.
Minns att jag ibland kunde komma hem och såg min mamma sitta och gråta inne i vardagsrummet eller vid köksbordet. Någon av lärarna hade då ringt hem och berättat vad jag hade gjort igen.
När jag kom upp i 7:an började jag i en ny skola, en väldigt stor skola. Det var på tok för stor omväxling för mig och det var väldigt, väldigt stressigt. Jag orkade ungefär två veckor sedan gick jag i väggen.
Jag bytte skola och på den nya skolan var det bättre men jag hade ingen att umgås med. Jag var skoltrött och började också utveckla en depression som skulle följa mig i flera år framöver.
Då jag inte hade någon att umgås med i skolan körde jag mitt eget "race". Men även om jag inte hade någon att umgås med ville jag såklart inte göra bort mig. Det var ungefär vid denna tiden jag började tänka igenom allt jag gjorde väldigt noga. Tankarna bara susade genom skallen på mig, "Om jag gör såhär, hur kommer då h*n att reagera, vad kommer dom tro, vad kommer dom tänka, vad kan dom säga?" Detta sög den mesta energin ur mig tyvärr och jag var konstant trött.
Hade också svårt att interagera med andra personer, kunde tex inte fråga en slumpmässig person om tiden, det gick bara inte.
Tiden gick och jag fick till slut min diagnos, Aspergers Syndrom. Nu hade jag rätt till extra hjälp i skolan och dylikt. Under högstadiet hade jag intresserat mig för engelska och svenska och var riktigt bra i dessa ämnen. Men trots att jag fick extra hjälp gick det inte särskilt bra för mig i andra ämnen. Efter 9:an hamnade jag ett år på IV.
IV var inte någon höjdare. Lärarna var helt okey, läste upp mina betyg rejält tack vare väldigt mycket hjälp från lärarna. Men eleverna var inte så jäkla bra. Kom i lite fel umgänge, började röka och snusa. Senare övergick även detta till hasch.
När det drog ihop sig till att söka till en ny linje blev det IT-Media på John Bauer. Jag hamnade på en reservplats. Sedan, när jag skulle påbörja andra året på IV fick jag beskedet att jag kommit in på IT-Media, yay!
Efter sommarloven har man oftast gott om energi och mycket motivation. Samma sak gällde mig, dock sögs energin ur mig på tok för snabbt. På sommarlovet hade jag också intresserat mig för ett MMORPG, Flyff.
När höstlovet började hade jag kommit ganska långt i Flyff, hade en massa vänner som jag snackade med och jag hade faktiskt roligt. Skolan var inte särskilt lockande. Hade inte vidare många vänner där, snackade med någon då och då, kände dock ingen särskilt bra.
Efter höstlovet orkade jag inte gå tillbaka till skolan, det tog stopp helt enkelt. Orkade inte, ville inte, brydde mig inte. Jag ville sitta hemma framför datorn och spela Flyff, jag hade blivit beroende av det. Ville dock inte erkänna det, varken för mig själv eller någon annan.
Jag blev sittande hemma framför datorn för länge, tror det var nästan tre år. Sedan kom jag igång med skolan igen, en nystartad klass anpassad för personer med ADHD, Asperger, Tourettes eller liknande.
Till en början ville jag inte börja med skolan igen. Jag ville ruttna framför datorn hemma, spela spel och chatta med mina internet-polare.
Klassen blev en enorm öppning för mig, allt var lättare, jag fick arbeta i min egen takt, bra upplägg på schemat, bra lärare, bra tider. Allt klaffade.
Numera är jag på väg mot en lysande utbildning, har fina betyg i alla ämnen. Får också arbeta på min egen dator (bärbar) så jag känner mig nästan lite som hemma.
Livet i övrigt går också bra, har inte längre problem med att interagera med folk i min omgivning och jag är också ansiktet utåt för denna klassen. Har skrivit flera insändare till diverse tidningar om både klassen och allmänt runt funktionshinder.
Jag har också en underbar flickvän som inte har några som helst problem med att jag har Asperger, faktum är det att det märks inte ens på mig att jag har Asperger längre. Jag har lärt mig att leva med det, jag vet vad mina brister är och jag är välbekantad med mina starka sidor.
Tar någon tablett varje dag också som jag var väldigt skeptisk mot till en början, läkaren beskrev det som "ett narkotikaklassat amfetaminpreparat". Usch, hemska tanke. Jag ville inte vara i kontakt med narkotikaklassade ämnen igen efter att jag lyckats sluta röka hasch. Men efter mycket om och men så testade jag på preparatet som jag har för mig heter "Conzerta" (kanske är med ett "s" istället).
Oh herrejääävlar vilken skillnad det blev, helt plötsligt hade jag gott om ork och jag kunde gå igenom en hel skoldag utan att bli sådär extremt trött.
Min flickvän har också varit ett stort stöd alla de gånger jag inte har mått så jäkla bra, vi har alla våra upp och ner, inte så mycket man kan göra åt det.
Sedan får jag inte glömma min mamma, hon är den som hjälpt mig med så enormt mycket, tjatat på folk för att få den och den hjälpen eller något annat. Det är hon som tjatat upp mig de morgonar jag kännt mig för trött får att åka iväg till skolan och fått stå ut med alla mina upptåg när jag var yngre. Det är även min mamma som jag har att tacka för att jag kom igång med skolan igen, hon nästan tvingade mig att börja. Hon gav mig ett val med två valmöjligheter:
Hon ställde mig inför detta val:
Börja skolan och ha kvar bredbandet. Annars skulle hon säga upp vårat internetabonnemang.
Mina val var följande:
1.
Börja skolan. Få mindre tid att spela men kan fortfarande spela.
2.
Skita i skolan men inte ha internet.
Jag valde motvilligt att börja skolan. Vilket jag är glad för att jag gjorde.
Tror detta är allt, om någon fråga uppstår tveka inte att ställa den. Jag lär dock inte svara på allt för personliga frågor, av förklarliga skäl
Blev en väldigt lång text och tog mig en stund att skriva klart den. Har varit tvungen att städa av lite, gå ut med hundarna och laga mat sedan jag kom hem. Jag bor fortfarande hemma hos min kära mamma men letar efter en egen lägenhet.
Ska också säga att jag spelar inte alls lika mycket som jag gjorde förr, är ute och träffar goda vänner istället. Jag spelar fortfarande då och då, helt kan man inte avstå, men som sagt, inte alls lika mycket.
