Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Nej då, det var och är fortfarande inte menat att det skulle vara elakt menat utan då man pratar om social inkompetens så menas det att man inte är benägen att leva som andra människor socialt sett, ungefär som om man skulle ha social fobi.

Den paranoia som du beskriver är inte alltför ovanlig för någon som har dåligt självförtroende, tro mig alla vi som har det eller har haft det har haft liknande tankebanor, så det är ingenting ovanligt eller någonting du heller behöver lägga för stor tyngd på. Mycket i din paranoida vanföreställning måste du försöka ta tag i. Jag tror att dina vänner tycker annorlunda om vad du själv påstår dig säga om dig själv, dom tycker om dig för den du är och inte för någon annan, annars hade dom inte umgåts med dig.

Svårigheterna som vanliga personer i dagens Sverige känner är ju grovt patetiska ur våra perspektiv som psykiskt sjuka. Dom förstår helt enkelt inte den problematik och det skall du inte heller förvänta dig av dina vänner eller klandra dom för. Dom finns trots allt där för dig och jag tycker att du ska göra så gott du kan själv att tillföra diskussionerna med jobbiga arbetsgivare och struliga flickvänner, kanske får du någonting ut av dom diskussionerna tills du skaffar egen flickvän eller ditt jobb på sågverket blir kämpigt. Genom att du anser att deras diskussioner är dryga tillför du ju inte det som du säkerligen kunde ha gjort om du varit med. Dom är ju trots allt dina vänner som du skall kunna förlita dig på och känna att du kan öppna dig för, så var med i diskussionerna sakta men säkert, sen kommer det bli lättare att öppna dig gentemot andra personer i fler sammanhang.

Det är nog en bra idé som du påpekade att du tar upp din problematik för dina vänner. På det sättet får dom en mer upplagd bild över hur du har det, och dom kan tillföra hjälp, förståelse om dom ägnar tid åt att läsa eventuella symptom och om dom undrar något ska du inte dra dig undan utan att svara ärlig så dom får en så pass klar bild som möjligt.

Sen vill jag passa på att beröma dig för dina öppenhjärtade, tänkvärda och högst gripande historia som jag känner mig stolt över att få tillföra någonting i. Det är skönt att höra att du trots allt har ett jobb, körkort och lever nästintill ett så pass "normalt" liv en med AS kan göra, starkt jobbat och stå på dig!

Jag är precis som du Aisha.
Jag känner igen mig i nästan allt du skriver och främst hatet mot andra människor.

Jag är nyligen diagnostiserad adhd/asperger. Mitt specialintresse fram tills nu har varit att vara social.

Nu är det enda som fångar mitt intresse sex och musik. Allt annat är fullkomligt ointressant.

Skönt att höra att du faktiskt respekterar dig själv utifrån hur andra ser på dig själv och att du trivs med den du är. Det är viktigt att vara godhjärtad, det säger mycket om dig och jag har upplevt dig här på FB av det jag läst likaså som en öppen och godhjärtad person. Blyghet kan man alltid öva bort med tiden men det kommer ska du se, alla vi får en tid då vi utvecklas och blir bättre hälsomässigt, även om vi inte tror på det i nuläget. Det är också skönt att höra att du gör framsteg i dina konversationer med olika människor, du ska absolut inte känna någon som helst tvång på dig nu för jag tycker att du skall försöka öppna dig mer och prata med omgivningen. Låt det sakta komma förhand så kommer det funka bättre än om man stressar.


Men kom ihåg att Belsebub enbart är en svag parasit som enbart lever på folks rädslor och misslyckanden, tro mig. Om du övervinner honom men samtidigt visar att du har respekt för ditt "insjuknande" så kommer det att gå lättare att övervinna kampen. Man skall ta en sak i taget, det är viktigast. Har du inget för dig någon dag kan man göra en dagordning över saker man försöker göra och bättra på sig själv, t.ex gå till affären och handla, försöka få fram en snabb konversation med kassörskan eller försöka få med X ut på en promenad i den Småländska skogen som är fin såhär års. Även om nu Belsebub lurpassar i bakhuvudet hela tiden så ska du veta att han bara är en fantasiell vision av ditt eget dåliga mående, tänk på Belsebub som en person du i hög grad ogillar så kommer du märka att det blir lättare att handskas med.


Jag förstår dig helt och hållet och jag är också i samma ålder som du. Min familj tog det inte alltför bra heller i början och fick väldigt allvarsamma utskällningar i och med att jag började skära mig och bränna mig med cigaretter. Cynismen existerar även i min familj, far min vägrade inse till en början att jag var sjuk, men ju längre jag gick insåg han det. Liksom med dina vänner ska du intala din familj att du har problem och dom kanske kan rentav hjälpa dig mer privat än en psykiater om du är rädd att hamna i ett fack.




Benzodiazepiner är piller som är klass fyra narkotikaklassade preparat som dämpar ångest, förbättrar sömn och förhindrar panikattacker, väldigt effektiva men beroendeframkallande, bör enbart användas i specifika nödfall.


Det är nog det mest påfrestande man har tvingats till att bemöta, då man skall vara flera stycken och umgås. Sist för mig var det på nyår, med enbart en tjej inblandad men var min ex-flickvän. Gjorde bort mig totalt då jag blev berusad men det är ingenting jag tänker på såhär i efterhand. Man måste bearbeta situationer i samma skede som dom inträffar, alltså varken förtränga eller tumla runt med tankar. Att det är svårt att umgås med flickor är nog det de flesta med AS upplever som svårt, och det har jag sorgligt nog ingen bra lösning på.

Men jag vill samtidigt ge dig beröm för ditt oerhörda mod du hade gentemot kassörskan. Jag har aldrig gjort något sådant, även om det finns två attraktiva kassörskor som jobbar i en butik nära en vän. Slutar alltid med kallprat mellan henne, mig och vännen som jag alltid håller mig utanför men försöker alltid sticka in en kommentar. Oerhört bra gjort ska du veta! Och det är ju faktiskt ett bevis på att tjejer finner dig intressant.


Jag förstår precis hur du känner dig. Jag läser väldigt mycket, inte alltid fantasy dock (även om jag läst Tolkien etc...) och film är väl det som gör att jag kan fly verkligheten. Vi behöver alla denna tillfredställelse som verklighetsflykt ger, det är en viktig beståndsdel för att hantera vardagen och försvinna för en stund, och det är inget töntigt eller barnsligt med Harry Potter, gillar böckerna jag med, dom jag läst i alla fall.


Självmordstankar är oftast det sista stadiet av livet man genomgår i en depression före man slås av själva den riktiga tanken på självmord. Jag har likaså varit där och övervägde det, trots att jag var på randen till döden. Men jag märkte att det fanns mer att leva för, och det hoppas jag att du också har.

Du ska inte tro att jag inte bryr mig, för det gör jag visst! Vad sade vi nu om självförtroendet? Börja först med att skippa den negativa attityden gentemot dig själv och sluta tro att jag inte bryr mig för det gör jag verkligen!

Det är lite sent..så jag hinner bara svara på en fråga nu

Hey! jag valde ju med omsorg detalj-exemplen och inte hela genres för att generalisera att neurotypiska männirskor är enfaldiga och alltid faller för just dessa komersiellt hypade umgåsformer som funkar i alla läger & gör en till 1 i gänget
Men..av nån lustig anledning har alldrig det breda intresserat mig, har alldrig varit någon som faller för grupptryck heller..utan jag fastnar alltid för något eget där jag förblir relativt ensam, jag sitter på en roligare sanning & klappar mig för bröstet..kom till mig istället för tvärtom missledda skockdjur! det sjuka är att jag ochså har lyckats påverka folk till mina intressen historiskt sätt, ger även ett slags rus att bevittna folks förvåning när man inte tycker & gör som massan, jag är väll exebichonist av nått slag antar jag, en asbergare brukar ju alltid säga "jag har alltid kännt mig annorlunda" och så är det i mitt fall ochså

Jag kom och tänka på en sak jag hört...

Hur är det med aspies och missbrukarpotential? Har uppfattat den som högre än bland medelbefolkningen nämligen (vi talar inte bara tunga preparat utan även nikotin, choklad osv..)

När det gäller Adhd så finns det ju rapporter i ämnet om att det är över 50% vanligare att personer med Adhd röker än "normala" personer..

Rakii. All heder åt dig.
Skulle vilja skicka en enorm bucket rosor(utan taggar) till dig nu på direkten eftersom du tar dig tid och svarar så utförligt på alla frågor och funderingar!

Jag står i kör för utredning ang. asperger då psykiatrin starkt misstänker att jag har det. Jag har en hel del typiska aspergerdrag så jag tror inte de är så fel ute. Jag lider inte så mycket av mina brister men känner mig ofta totalt inadekvat i sociala sammanhang, vilket lätt kan leda till frustration eller rentav förakt eller bitterhet inom mig. Är inte socialt inkompetent men känner mig ofta socialt "efterbliven". De personer jag har fungerat bäst ihop med under åren har ofta varit lite kufiska.

Har även stora missbruksproblem med i bilden, då framförallt alkoholism men även cannabis och benso har förekommit. Detta har lett till en rad mindre trevliga konsekvenser. Numera använder/missbrukar jag inga andra droger än nikotin och koffein.

Var nog lite luddig tidigare

Jag avskyr när folks populäritet är produkter av folklighet & förutsägbara mönster, jag ser igenom världen lite Dito, det är givetvis sällan en bra idee att officiellt kissa på folk man försöker lära känna för-att majoriteten (av tjejerna) tycker att det i stora drag är livet att på plats hoppa & tjuta till dom färskaste artisterna i Allsång På Skansen etc..däremot så tappar jag ju för många vanliga samtalsämnen som får en att flyta in i gruppen, speciellt när jag sållat bort så många områden som majoriteten av folket går igång på i sociala situationer, jag är livrädd för tunghäftan..jag är visserligen bra på att skämta & driva med företelser i alla lägen, dock saknar oftast enkla männirskor stjälvdistans och kommer säkerligen ta illa upp om detta är allt jag kan ge för deras ämnen, & dom männirskorna har jag inte heller någon nytta av samtidigt som dom alternativ jag erbjuder är för snäva & detaljstyrda i folks ögon

När jag skriver just den där, syftar jag på min egen "brisst" i andras ögon förståss, det enda jag läser är Manualer, Hockey-magazin, Tintin, gammla Kalle Anka tidningar (tegelstens-strippar som "Jul på Björnberget"! kontrar ju givet Stieg Larssons senaste) synd bara att folk nog inte håller med om det
Hela sammhället översvämmas av crediga innegrejer som för många faller för utan att använda hjärnan, 15 sec efter att Horace Engdals röv bestämt att Doris Lessing är en bra författare konkar bokhandeln ut hennes böcker från spindelfrådet för att istället placeras dom i foajen med en röd "Succe" skyllt, och sedan vallfärdar massan dit i-hopp om att efter läsning kunna leka djup i fikarummet på jobbet, 8 miljoner männirskor spelar inte World of Warcraft för att dom är intresserad av Warcraft världen (jo kanske hälften) tyvärr stör detta mig min tes är att crediga ytliga männirskor är dom som är rikast på vänner & smällter in överallt
Att jag går emot strömmen vare sig jag vill eller inte är den enskilt största anledningen till att jag sitter där jag sitter idag, nämligen still med hemorojder

Så är det med min vän också, han hatar när andra vill bestämma över han å han känner sig ofta kränkt och påhoppad av alla möjliga, tror att alla vill utnyttja honom och hans tjänster...

Men som du skrev tidigare, eftersom han trots allt lever ett normalt liv så "ger" nog inte en diagnos honom nåt, det kan nog bara bli ett hinder för han... Det är väl snarare jag som skulle må bra av en förklaring... Tror även hans manna har drag av det, hon är också väldigt ytlig, kommer aldrig inpå henne eller att hon fördjupar sin i några mänskliga kontakter... Däremot är de extremt lojala mot varann inom familjen, det är inte lönt att säga ett ont ord om nån, han försvarar dem alltid, å nån gång så stör man väl mer eller mindra på sina anhöriga?

Yttest bra fråga som du ställer som jag även haft lite funderingar på efter jag har en historia av missbruk (alkohol och tabletter) i mitt liv, såväl är några av mina släktingar gravt alkoholberoende som jag knappt har någon kontakt med, tråkigt nog då en är min kusins far och knappt träffar den delen av släkten på snart 12 år. Min gudfar är även han alkoholist men han bort i Sverige trots allt då resten av släkten bor i Finland så honom har jag kontakt med i alla fall.

Själv började jag missbruka alkohol för några år sedan då jag började må allt sämre. Började lugnt med lite helgkrök emellan åt för att sen då jag började få socialbidrag att lägga alla pengar på dyr vodka som jag svepte på en kväll, flera sexpack i veckan dracks och var i snitt berusad 5 gånger i veckan, dagen lång. Nu är jag dock fri ifrån mina missbruksproblem med kedjeröker 1½ paket om dagen minst, men försöker dra ner på rökandet och börja med snus som jag inte "missbrukar" lika hårt.

En anledning till att man har missbruksproblem med psykisk sjukdom är nog en allt vanligare företeelse än vad vi kan ana. Fler finner tröst i missbruk av olika former eller med tanke på att dom har svårt till att ha normala relationer kan det stagnera till att man enbart finner folk att dela liv med som är missbrukare. Däremot har ingen av mina vänner eller min familj missbruksproblem och har aldrig haft, så det är bara jag som haft. Att man röker är också något som de flesta med psyksik sjukdom gör. Nästan alla på avdelningen jag befann mig på under min tid på slutenpsyk rökte och flertalet man läst om som haft psykiska åkommor har rökt eller krökat kraftigt, ska dra upp några exempel:

Kurt Cobain (musiker, rökare, heroinist och manodepressiv)
Layne Staley (musiker, rökare, heroinist och deprimerad troligtvis)
Elliott Smith (musiker, paranoid schizofreniker, rökare, missbrukare och alkoholist)
Jack Keruac (författare, rökare och grov alkoholist)
Edgar Alan Poe (författare, schizofren troligtvis och opiummissbrukare)

Tack för rosorna förresten!

Förstår precis vad du menar efter att ha läst det du skrev nu, väldigt bra beskrivning du gav på just produktmasspsykosen som existerar. Även om jag är en rätt stor försvarare av populärkultur förstår jag dina avsikter och din avsky för denna frenesin som ökar. Man kan dra en liknelse till Chuck Palahnuiks bok Fight Club (antar att du sett filmen) där just protagonsten Tyler Durden med sin form av anarki utgör ett hot mot samhällets ständiga mönster med massmedia, produkter som tar över folks liv sakta men säkert. Din liknelse till World of Warcraft var en ytterst bra referens, jag ser stilla men säkert hur min kamrat gick ner sig i WoW-träsket ett bra tag som varade i tre år då han var som mest beroende, spelet blev hans personlighet och han klarade skolan med nöd och näppe, för att han satt hemma och spelade dygnet runt.

Denna falska marknadsföring av produkter gör även mig smått förbannad, hur folk tror sig få ett bättre liv av just den och den produkten medans man bara faller ner i mer penningstinnt företagsmönster som alla storkapitalister suktar efter. Man köper på sig onödigheter och dylikt, men ändå kan jag inte hjälpa att jag fallit ner lite i skiten själv, trots att det mestadels är mina intressen med t.ex tv-spel och liknande produkter. Jag vill inte verka dubbelmoralisk, jag förstår hur du tänker och jag är med dig i kampen mot denna stora produktmasshysteri, men om man inte gottar sig ibland med något roligt som t.ex Guitar Hero är slutar det nog att man isolerar sig mer och mer för man inte finner något rogivande eller roligt i tillvaron.

Men just ytligheten och creddigheten du beskriver stör mig likaså, vilket gör att jag också har ytterst svårt för normen av människor etc. Eftersom jag bor i en rik kommun så är det inte helt enkelt att passa in, alla är kopior av varandra i vad gäller utseende, kläder och intressen. Man blir utanför normen helt medvetet om man som jag gillar rollspel, serietidningar och tv-spel. Jag har aldrig heller känt att jag passat in och har inte heller något behov av det. Men då jag är i stan och strövar på Östermalm och Stureplan kan jag inte låta bli att blänga elakt gentemot denna masspsykos med Burberryhalsdukar, Mulberry-handväskor och underkläderna från Agent Provocateur.

Du säger att det mest är du som skulle må bra utav att han hade diagnos, är i så fall eran relation i dagsläget svår som gör det svårt att umgås med honom och är du osäker på honom i sällskap med honom då du inte vet vad han har för avsikter. Om inte, då skulle jag avråda dig ifrån att ta upp något om problematiken, är det andra i erat kompisgäng som lagt märke till denna problematik som kan vara Asperger och har du tagit upp det med dom?

Att han har bra kontakt, kanske för bra kontakt med sin familj känner jag igen mig i. Jag har väldigt bra kontakt med min mor och kan berätta allt för henne, och hon vet om det mesta om mig. Jag förlitar mig på henne och tror som en annan påstod i ett inlägg tidigare att hennes död kommer ta mig väldigt hårt. Trots att hon redan var nära att dö i cancer tidigare så kände jag konstigt nog ingenting men tror att döden kommer innefatta mer sorg för mig då. Min far har jag väldigt dålig kontakt med däremot i dagsläget och pratar sällan med honom...

Skönt att du ger ytterligare belägg på att min teori stämmer:

http://www.flashback.org/showthread.php?t=546042