Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Det är sant,men jag finner det ändå föga troligt att så många på detta forum skulle ha asperger.Tycker du inte själv att det är lite skumt,nästan alla som har gjort testet får nån liten aspie diagnos.Och för det andra så tror jag inte bara det är folk som tror sej ha aspie som gör/gjort testet.Nog många som bara är nyfikna som gör det ochså.Och långt i från alla skriver vad dom fick.

Så det är minst sagt dina manliga fortplantninginstinker som spökar kan man säga. Även om jag får samma sortens tankar så är det mestadels av folk jag ser spontant på stan. I detta fallet med just dom personer som är närstående för mig i min behandling träffar man ju länge och öppnar sig inför, blir i slutet som att träffa en kommande flickvän. Låter långsökt men ändå... har något att göra med att dessa är vuxna och betydligt äldre (kan räcka med några år) och är intelligenta vilket är en faktor jag tänder på.

OK, det var väl dumt av mig att kolla på den där sidan och döma mig själv därifrån, men jag har i flera år känt att något är fel med mig. Jag började läsa om AS och kände igen mig, blev väl lite exaltrerad antar jag när jag såg testet.

Återkommer så fort jag kan om mina självdiagnosticerade "symtom"

Mvh

Helt korrekt så slår psykosen mot känslospektrat. Man blir nästan likgiltlig, eller så får man fel känslor vid fel tillfällen. T.ex kan man bli hysterisk när hamburgaren dröver på McDonalds, eller kollugn när man får reda på att man håller på att misslyckas i skolan. Jag har sedan mitt insjuknande varit helt oförmögen att ta någon som helst kontakt med andra människor. Inte ens över internet.

Jag antar att jag har nån sexuell störning då jag tenderar till att vilja knulla alla kvinnor som är äldre än mej själv(inte några grå russin då)



Det var väll inget dumt med att göra testet men vad både jag och rakki säger och för den delen andra är att man nog inte ska lita för mycket på resultatet.Då man aldrig kan veta om den är en 100 procentig pålitlig källa

Låter oerhört jobbigt måste jag säga, jag känner dock ingen i min närhet som har diagnosen och hört väldigt lite om den. Men angående ditt problem med att träffa folk är nog inte enbart diagnosens fel, mycket handlar om hur man själv tar itu med sina problem, även om åtgärderna kan ses som riskfulla eller tunga så går det oftast, oavsett diagnos. Jag har själv haft väldigt svårt med social kompetens och det börjar lätta nu, mestadels av egen kognitiv behandling som terapiform. Kanske du borde pröva om du nu kan och har motivation såväl ambitioner till att försöka styra upp saker socialt i din umgängeskrets eller i din närhet.

Sen är det ju bara ur min synpunkt en positiv egenskap att du faktiskt berättar öppenhjärtat om ditt liv och ditt mående, inte alla som kan eller vill, färre som lyckas beskriva dom igenomgående bra också. Angående att träffa folk på Internet kan det ju vara si och så, här på Flashback har du åtminstonde mig som officiellt stöd om du behöver hjälp, ställa frågor eller enbart snacka skit via PM. Så jag tycker trots allt att du verkar göra framsteg i din läkningsprocess även om man nu är stämplad med en diagnos kan dom aldrig ta ifrån dig rätten att leva på riktigt som en normalt frisk människa. Lev länge och väl (som dom hade sagt i Star Trek)!

Nej då, tror inte att det rör sig om någon störning så du kan vara lugn. Före jag började intressera mig för yngre kvinnor än mig själv var jag inne i en MILF-period som du kan vara i. Hade en tendens att falla för äldre kvinnor med god smak och attribut, men då handlade det ofta om att personerna i fråga var intelligenta och karismatiska. Något liknande som kanske du upplever?

OK, här kommer det:

Mitt Uppträdande; Jag är sedd som svår att ha med att göra, folk undviker mig ofta. Mycket på grund av jag är väldigt, väldigt blyg. Den här blygheten känner jag för nästan alla människor, förutom sju personer som jag helt och hållet kan tillåtas få ta del av min oblyga sida, jag kan kalla dessa människor för... X. Till exempel om jag och en X och två andra personer sitter och pratar (jag vågar vanligtvis inte säga något) och denne X och en av de andra plötsligt beger sig därifrån följer den andre med av ren instinkt för han vill inte umgås med mig, jag skulle gärna vilja umgås med honom, problemet är att jag inte vågar.
Om till exempel jag ska göra en sådan enkel sak som att åka ner till ett ställe med en person som inte är X kan jag fasa inför det här då vi befinner oss ensamma tillsammans "Vad ska jag säga" "Hur ska jag bete mig". Tolka mig inte fel nu, jag har inget emot andra människor, jag är bara socialt väldigt... omogen, usch.
Varför undviker folk mig då, jag kan nästan garantera att de inte gör det för att vara elaka. Dels så känner många till min blyghet, dels så har jag en del egenartade röresler och mimer samt en smått kutryggig kroppshållning, det har folk pratat om, både X och andra.
Motrisk klumpighet är något annat som jag har svårt för, problematik att tänka logiskt hur kroppen ska bete sig samt svårigheter att göra mer en sak samtidigt (undantaget är mina KRAFTIGT inövade färdighet - som ni kan se på min avatar - inom skogsarbete, en av de få saker som jag är stolt över, jag kan väl också köra traktor någorlunda bra, och bil går väl an så länge det inte blir för komplicerade trafiksituationer. Men sen tar det stopp, jag kan inte komma på någonting annat som jag är bre på rent praktiskt. Jakt som jag alltid varit intresserad av, det är svårt, särskilt med tanke på lerduveskytte, som man måste ha mycket bra motorikförmåga inom (Off topic: man kan inte ta jägarexamen utan att ha skjutit upp för lerduvor)) Ofta har jag en tendens att snubbla fram, jag verkar ofta vara i vägen för andra människor (något som iåförsig har med min oförmåga att tolka andra människors avsikter) och detta är något jag skäms över.
Ännu värre än min motoriska klumpighet är att jag inte är teknisk av mig, det klassiska, särskilt då jag är uppvuxen på landet, är ju mekande och skruvande, det jag kan kan jag för att jag lärt mig det automatiskt, jag är fullständigt värdelös när det gäller att komma med krativa lösningar inom teknik överhuvudtaget. Jag märker bland annat att jag istället för att intressera mig för helheten ofta får upp ögonen för en liten detalj, samt att jag ofta inte kan bedöma hur hårt jag ska ta i för att lyfta någonting.
Jag är nästan konstant orolig och ängslig över någonting, vanligtvis att jag kommer göra bort mig. Jag har också ofta ångest över hur jag har gjort bort mig i forntiden, ofta bara små skitsaker. Ibland kan jag när jag ligger och sover kan jag få fram ett smärtsamt minne över ur jag gjorde bort mig, vilket kan resultera i ett... anfall av frustration som jag inte kan kontrollera över, och på bara nån sekund är jag helt varm av svett. Dessa anfall kan också gå motsatta hållet, alltså en oro för framtidens problematiska händelser. Gällande det här så kommer jag ibland på mig själv med att noggrant tänka ut planer på hur jag ska gå tillväga, istället för att ta saken som den kommer.
Kärlek undrade du över tidigare, jag är heterosexuell och kan ibland känna en oerhörd, nästan överdriven respekt för det kvinliga könet. Och jag blev lätt (blir fortfarnde) lätt förälskad i tjejer, och bara går och tänker på hur ljuvliga vissa kvinnliga individer är. Det negativa är att jag som sagt inte vågar ta kontakt med människor, i synnerhet inte tjejer, och de vill antagligen inte ha någon kontakt med mig, något jag inte klandrar dem för, men som jag tycker är oerhört sorgligt och tråkigt.
Intressen då, intresse för allt som har med natur, jordbruk, skogsbruk, motorer och jakt har alltid funnits där eftersom jag är uppvuxen med det tillsammans med en oerhört - enligt mig - älskvärda släkt och famil. Men eftersom jag ju har svårt för ovanstående saker i praktiken så är det oerhört hjärtskärande att jag inte klarar av dem till fullo. Istället så går jag ibland över till olika faser av intressen av mer teoretisk karaktär för att matcha med lantbruksintresset. Intressen som Harry Potter och Tintin, något som vissa X anmärkt på är alldeles för löjligt i min ålder.
Problem att skilja på höger och vänster, irritation över att bli avbryten med en för mig viktig aktivitet, dagdrömmeri, annorlunda värdringar och åsikter och (som det stod anmärkningsvärt nog stod i det där internet-testet) en oförklarlig irritation när det är hög luftfuktighet i samband med sol är andra problem som kan nämnas.

Det finns mer, men kan inte skriva mer nu.

Jag hatar mig själv och mitt öde för dessa brister och mitt självförtroende är sällan eller aldrig på topp, snarare tvärtom.

Mvh

Tvivlar på att jag är inne i en MILF period.Har alltid blivit kåt av äldre kvinnor så länge jag kan minnas ,fast jag gillar ju yngre tjejer med.Annledning till att jag frågar är om det är en störning.För så fort jag ser nån MILF som ser någorlunda bra ut så vill jag knulla henne som fan

Jag vet att du riktade frågan till Rakki men som med människa så kan jag inte låta bli att svara,du behöver helt klart nån att prata med.Och det du skriver om tjejer att dom finner dej förmodligen äcklig osv,det är bara vad du tror.Du kan ju aldrig veta om du aldrig tar chansen och försöker

Nej, din sexuella drivkraft som är bland det mest grundläggande en människa har i sitt liv är knappast en störning, och varför jag säger det är mestadels av den orsaken att det knappast rör sig om någon djupare psykologisk förklaring än att dina hormoner drivs kanske mer för stunden då du ser en vacker kvinna än då du sitter framför datorn. Det är en högst vanlig företeelse bland människor, i synnerhet hos oss män som har det sexuella behover som dagligen, jag känner likaså då jag ser tjejer, inget problem i det för mig, men det blir ju som sagt ett problem om du gör det till ett och samtidigt misstänker att du har en störning. Du kan vara lugn.

Tack först och främst för en genomgående, ärlig och bra redovisning som gör det lättare att försöka hjälpa dig och beskrivningen framställer din problematik på ett utmärkt sett som gör det lättare att förstå hur du har det, så du vet.

Först och främst, är du medveten eller har du fått reda på att folk undviker dig, eller är det enbart någonting du fått för dig av att vara socialt inkompetent (ursäktar uttrycket)? Jag tror som sagt mycket här bottnar i eventuella föreställningar som du har utifrån vad andra tror om dig och ser på dig som person. Du säger att du har vänner, sju stycken som du förlitar dig på, det är väldigt bra, känn att du kan öppna dig och prata med dom, ta upp din problematik så kan du få svar på tal om hur dom tror andra ser på dig. Du ska inte behöva leva i någon bubbla i tron om att du inte är omtyckt, utifrån dina vänner kan du få reda på utifrån deras perspektiv hur folk ser på dig. Om det är som du säger, vilket jag inte tror är ju högst tråkigt men ingenting att göra åt då folk är inskränkta idioter nuförtiden.

Din blyghet bottnar troligtvis inte enbart i dåligt självförtroende, utan även vad jag märker i social fobi. Jag har själv haft det som du och hade det ytterst svårt att anpassa mig. Det bästa du kan göra i ditt läge om du nu inte vill kontakta psykiatrin (vilket du borde) är att fortsätta umgås med dina vänner i dessa sammanhang där andra personer är inblandade, försöka åtminstonde prata och ta initiativ i konversationer. Du ska inte tro att du är utanför i sammanhangen då det säkert bara är vad du själv tror, dom ser nog på dig som en godhjärtad men någorlunda blyg person.


Jag har haft samma problematik då jag var social fobiker, kallsvettades och kände mig oförmögen att prata inför andra personer som jag inte hade bra kontakt med, som gamla klasskamrater. Det jag gjorde var ändå att försöka framhäva någon form av samtal även om det är svårt. Men man måste vara initiativ i dessa lägen, annars kommer personerna garanterat att se dina svårigheter och säkert se dig som den person du inte vill att dom ska se dig som. Försök i dessa fall ändå försöka prata även om det bara är kallprat som kan vara svårt då man har social fobi.


Det är bra att folk känner till din problematik, det underlättar och jag tror inte heller att dessa personer har som avsikt att vara elaka, även om det är lätt att tro. Som du sade kan din motoriska klumpighet bottna just i symptom som kännetecknar AS. Jag vill inte dra förhastade slutsatser om någonting men mycket hittills kännetecknar Asperger, delvis dom isolerade tankarna du har, din sociala fobiska inställning och delvis din motoriska klumpighet. Tycker helt klart att du bör ta kontakt med psykiatrin om det finns någon i din kommun (du bodde på landet sade du). Även om du sade att din familj inte ser dig som sjuk så inser du själv att du är det och kräver all hjälp och terapi du kan få, det underlättar i längden, tro mig.


Ännu en anledning till varför du borde söka hjälp. Du ska inte behöva leva med att må dåligt av dina anfall du får och speciellt inte över att vara orolig och ångestfull som bara resulterar i sämre trygghet över dig själv, din situation och ditt liv. Jag vill inte påstå att benzodiazepiner är någon lösning men i mitt fall fungerade det då jag fick panikattacker och ångest, men som sagt, det går inte om du inte är inskriven hos psykiatrin.


Ännu en aspekt som jag känner igen mig och har tråkigt nog ingen direkt lösning för det själv. Hur uppfattar du kontakt med kvinnor i dom lägen då du möter dom, säg att du träffar ett kompisgäng och en del är tjejer, hur går du till väga i dessa sammanhang? Om du har respekt för kvinnor så borde du trots allt försöka ta kontakt med dom om du är i något sammanhang är dessa figurerar. Du kan börja smått med folk i affärer. Om du vågar prata med kassörskan så är det bra eller någon annan som har som jobb att uttrycka sig och svara på frågor. Jag tror inte heller att tjejerna tycker du är vare sig ful, otrevlig eller någonting annat, problemet bottnar i ditt initiativtagande och hur du uppträder. Är du blygsam är det klart att dom inte visar intresse, tråkigt men sant. Det krävs att du står på dig, visar att du har självrespekt och kan föra en diskussion eller konversation, men du får ta en sak i taget helt enkelt. Först måste du bli frisk ifrån din sociala fobi och bli av med ditt dåliga självförtroende.


Kan du förklara hur du uppfattar dina intressen, är det hela ditt liv som just kretsar kring dessa intressen eller är det mer ytliga hobbys du utför i brist på annat? Detta kan vara tillsammans med att du saknar finmotorik en av de viktigaste beståndsdelarna till att dra någon eventuell ytlig slutsats om ditt läge. Du säger att du gillar jordbruk, maskiner osv, sysslar du med detta mycket och tycker du att detta tar all din privata fritid och ditt liv, både rutinmässigt och tankemässigt?

Du ska absolut inte uppleva dig som barnslig och omogen för att du tycker om Tintin och Harry Potter. Jag tycker väldigt mycket om Hergé och älskar att läsa Tintin samt se filmerna, har gjort det sen barn, men jag är knappast utifrån vad jag skulle påstå vara omogen eller barnslig. Det är säkert som jag sade, något du intalat dig för att det är stämplat av allmänheten att man är omogen för man gillar saker relaterat till barn. Du behöver stå på dig själv och stå för vad du gillar och tycker om att syssla med. Du skall inte behöva leva med din problematik utan att få hjälp eller vägledning i verkliga livet.

Du sade även tidigare att din familj inte ville att du skulle söka kontakt med psykiatrin. Kan du inte prata med dom, säga hur du mår och säga att det är för ditt eget bästa? Jag tror dina föräldrar kommer förstå, du är ju trots allt deras barn och dom skall respektera dig för den du är och dina val i livet, oavsett vad det handlar om. Du skall inte behöva ha denna problematik och jag föreslår utifrån vad jag läst att du ska uppsöka psykiatrin, även om det låter förhastat så kommer det hjälpa dig till att bli bättre i långa loppet.

Lev länge och väl!