The Bridge on the River Kwai
Utspelar sig under andra världskriget. Brittiska soldater blir tillfångatagna av japanerna och japanernas ledare Saito tvingar britterna att bygga en järnvägsbro. Men den brittiska militärledningen skickar dit en kommandostyrka i uppdrag att förstöra själva bron.
Oerhört behagligt att kolla på. Riktigt snyggt foto. Tappar lite mot slutet då just slutet faktiskt känns sådär. Filmen är som bäst i början när de brittiska soldaterna måste lyda Saito och hur Nicholson och Saito hela tiden försöker kompromissa över saker. Alec Guinness är lika med guld!
3/5
Unforgiven
Revolvermannen William Munny tar på sig ett sista jobb när han får ett erbjudande han inte kan stå emot.
Lagom bra western av och med Clint Eastwood. Den har ingenting av det lilla extra, men annars är det inte helt fel. En rätt hyfsad story som kanske är lite förutsägbar, men det lyfts också upp av bra skådespel, speciellt av Morgan Freeman och Clintan själv.
3/5
There Will Be Blood
En berättelse om familjerelationer, girighet, religion och olja i förra sekelskiftets Kalifornien. Allting kretsar kring Daniel Plainviewoch och hans projekt i oljeindustrins barndom.
Schysst berättat och fint hantverk. Jag gillar fokuset på själva oljan, men med filmens gång börjar den avta och mer skildra alla andra händelserna runt Daniels liv. Det är mycket som händer under filmens gång och allting går i ett perfekt tempo. Jag hade gärna sett att filmen delade med sig mer av Daniels misantropi, den lilla biten man fick var ju guld. Tekniskt sett riktigt snygg ibland, men musiken tycker jag förstör vissa scener, den kan kännas helt onödig ibland. Kanske är det också så många saker som filmen vill skildra att den försöker lite för mycket. Men överlag är det fan bra. Och Daniel Day-Lewis gör ett grymt jobb som skådespelare. Längden är verkligen till filmens fördel.
3/5
The Princess Bride
En farfar sitter och läser en saga för sitt barnbarn. Det är en klassisk saga med svärdfäktning, jättar, en elak prins, en prinsessa och kärlek.
En olidligt lam ramberättelse som bara är jättetöntig med dålig humor och helt enkelt rutten och smörig. Jag förstår att det säkert är kul och spännande om man är liten, men detta funkar inte för mig på något plan alls.
1/5
Warrior
Tommy återvänder hem till sin alkoholiserade far och vill bli tränad av honom så att han kan ställa upp i en MMA-tävling. Tommy har också en bror vid namn Brendan som behöver slåss för sin familj, något som båda till slut får göra på ett eller annat sätt.
Jag känner att jag har sett detta förut. Man blandar en trasig familj tillsammans med något som en kampsport, i detta fallet i alla fall. Det funkar inte speciellt bra här. Scenerna som utspelar sig i arenan är tråkigt filmade och klippta, det blir bara lamt att se på. Ibland lyser skådespelet till och ibland är någon enstaka scen inte helt dum när dramat börjar gå igång, men det slarvas bara bort till en stor soppa med så många klyschor att jag knappt kan hålla räkningen. Och det töntiga slutet fick mig faktiskt att skratta, något som inte bådar speciellt bra när det inte ska vara meningen. Förutsägbart och ganska tråkigt rakt igenom.
2/5
Amadeus
Historien om Wolfgang Amadeus Mozart, berättad av Antonio Salieri.
Behållningen ligger nästan i själva ramberättelsen, det gör allt speciellt på något sätt när det är karaktären Salieri som berättar om Mozarts liv. Mycket fiktion, visst. Jag såg Director's cut-versionen som ligger på precis 3 timmar. En fyllig historia som man fyller ut helt okej. Tom Hulces fnittrande är ju i en klass för sig (på både gott och ont.) Själva berättelsen mår faktiskt bra av den humor som finns vissa gånger, Mozart var ju trots allt lite av en skojare. Jag kan störa mig på vissa detaljer och gilla en del andra, så vi kompromissar till en trea.
3/5
Nagarik
En flyktingfamilj från östra Bengalen kämpar sig fram i Calcutta. Den äldsta sonen letar desperat efter ett jobb för att familjen ska slippa vara fattiga.
Mitt första möte med Ritwik Ghatak. Jag har inte sett så mycket indisk film egentligen, men när jag ser Nagarik är det svårt att inte tänka på den samtida indiska regissören Satyajit Ray och hans verk. Det är lite av samma sorts realism. Den här kom ju faktiskt innan Pather Panchali och många brukar väl dra jämförelser och bunta in Ray och Ghatak i lite av samma hörn på grund av deras likheter. Ghatak influerade tydligen Ray när det gäller hans Apu-trilogi.
Det är fint hur Ghatak socialrealistiskt skildrar arbetslösheten tillsammans med fattigdomen. Här ställs intressanta frågor och argument mot varandra. Men tyvärr är filmen lite tråkig på några håll, bland annat slutet som känns lite väl anpassat med Ghataks associationer till IPTA. Fast några gånger bjuder Ghatak på riktigt schyssta bilder med trevlig symbolik.
3/5
Ajantrik
Bimal har en misshandlad och gammal taxi som han kallar för Jagaddal. Eftersom han behandlar sin bil som en levande varelse anser många att Bimal inte är speciellt klok.
Andra filmen av Ghatak för mig. Det intressanta här är att man kan se protagonisten Bimal som en influens till karaktären Narasingh i Satyajit Rays film Abhijan. Och Narasingh kan man i sin tur se som en prototyp till Travis Bickle i Martin Scorseses film Taxi Driver. Denna känns lite lättsammare än den förra filmen av Ghatak jag såg, Nagarik alltså.
Ghatak visar verkligen intimiteten mellan Bimal och hans bil som han är väldigt rädd om. Jag är lite kluven dock, jag gillar det socialrealistiska, men ibland blir det nästan lite töntig buskis av det hela och sci-fi-inslagen känns också lite töntiga. Trots allt får man väl se filmen med ett ironiskt öga. Det dras i alla fall inte ut på sentimentaliteten för mycket och det är ett fint budskap i grund och botten som gärna har känslan av en roadmovie.
3/5
Ben-Hur
Judah blir förrådd och blir slav på grund av en romersk vän. Men Judah vill ha sin frihet och kommer tillbaka för att hämnas.
En mustig mastodont till film. Töntigt religiös, men jag kan inte låta bli att imponeras av scenografin som är helt fantastisk. Miljöerna, alla människorna och byggnaderna. Kolossalt! Filmen har helt klart en mäktig och episk känsla, något som den verkligen vinner på ihop med berättelsen som är bra (men fortfarande töntigt religiöst) berättad på sina 3 timmar och 42 minuter. Dessutom är det snyggt som tusan.
3/5
Mr. Smith Goes To Washington
En naiv och idealistisk man är utsedd till att fylla en vakans i den amerikanska senaten. Hans planer kolliderar snabbt med korrupta och cyniska politiker som gör allt för att förstöra för honom. Men han ger sig inte.
För patriotisk och massor med smörig kärlek till USA där Capra slänger in sliskiga ideal. För sentimentalt och övertydligt, det funkar knappt som propagandafilm heller. Slutet var ju nästan skrattretande med. Nej, tack. Visst, filmen är gjord 1939, det kan man ju ha i åtanke. Men ändå, jag gillar ju förvisso James Stewart och det värmer ju fortfarande att se honom. Tyvärr inte i en film som den här. Visst räddar han filmen, men i sin tur räcker det inte så långt.
2/5
Får inte den här filmen en Oscar nominering så kmr jag nita mig själv med en flaska!
