Sôshun
En gift tjänsteman inleder en affär med en kvinna i 50-talets Japan.
Detta ska vara Ozus längsta film, den klockar in på 144 minuter. Och det är 144 väl fyllda minuter. Otroligt jämn film med ett bra och ömt flöde. Det mest intressanta med Sôshun är att det kretsar rätt mycket runt en affär. På samma gång handlar det mycket om förändringarna i det japanska samhället, lite om hur den äldre generationen jämför nutid och dåtid med kriget som barriär och hur kyligt och hårt jobbet kan vara för en kontorsanställd.
Det är inte direkt en positiv bild av arbetslivet som Ozu har målat upp här, inte heller är förhållandet mellan tjänstemannen Shoji och hans fru speciellt passionerat. Det är mest kallt och livlöst. När jag säger det, då menar jag det som något bra för det filmen vill skildra och inte något som är skildrat på ett dåligt sätt. Shoji och hans fru har inte heller några barn, man får dock veta att de har förlorat en son. Så det handlar inte om något lätt förhållande. Härligt att se Chishû Ryû också, min Ozu-favorit. Även om det var i en lite mindre roll denna gången. Lågmält och samhällskritiskt med kompetenta människoporträtt.
4/5