En tjänsteman som arbetar med leveranser av guldtackor kommer på en brilliant rånkupp.
Komedi med Alec Guiness
Man låter smälta ner guldtackorna till minityrer av eifeltornet. Av misstag säljs några av guldtornen till några engelska skolflickor på klassresa, och ligan gör allt för att få dom tillbaka.
Vi får möta Alec Guiness som berättar hela historien när han grips en tid senare i Sydamerika
En riktigt trevlig gammal komedi, absolut sevärd 4/5
Om ett rånargäng som hyr ett rum hos en gammal dam och låtsas öva musik, medans man planerar ett rån mot en värdetransport.
Riktigt tråkig komedi.
Den gamla damen kommer på vad det är för gökar hon har i sitt hus, och vill absolut kontakta polisen. Rånarna planerar att mörda tanten, men kan inte enas om vem och hur, och har istället ihjäl varandra.
Tanten kontaktar polisen, som inte tror ett ögonblick på att damen haft något med rånarna att skaffa.
Så hon får behålla pengarna
7,7 på Imdb lovade gott, och med Alec Guinness i spetsen, så kunde man förvänta sig en del.
Det var fel. Filmen var riktigt trälig 2-/5
Aniara Filmen som bygger på Harry Martinssons dikt är helt ok. Jag förväntade mig lite mer kaos och att folk skulle börja tänka mer på sig själv och knulla vilt när de nu inte hade så mycket att leva för. Passagerarna uppför sig dock ganska skötsamt även om det sker en del självmord och barn föds.
En av dom klassiska skräckfilmerna som egentligen inte är särskilt mycket skräck. Filmen är välrundad och har flera element. För mig var den sällan eller aldrig särskilt läskig, men den fick igång tankarna på ett positivt sätt. Inte så att jag kommer titta under sängen efter läskiga gubbar utan på ett mer thriller-mässigt sätt.
Filmen är 100 % 1970-tal. Folk som idag är vana vid 1990 års och nyare produktioner kanske inte kommer var helt övertygade av alla effekter som händer, men detta var en era där budgeten för filmer inte nödvändigtvis var enorm och skaparna vara tvungna att tänka ut olika sätt på saker tills dessa blev så rätt som många. Vissa saker åldras bra - Andra mindre bra. Jag gillar dock hur "rå" filmen är. Trots att huvudkaraktären är ett barn så är det inte massa trams i filmen bara för yngre tittare ska känna sig trygga.
Gregory Peck och skådespeleriet överlag är bra även om vissa mindre karaktärer eventuellt överspelar en del. Den som ska hyllas främst i allt tycker jag är Jerry Goldsmith som gjort musiken. Musiken tillför mycket och är varierad. Ta bort musiken eller lägg in något mediokert och filmen skulle förlora mycket.
Slutscenen är klassisk och det finns faktiskt en rad minnesvärda scener i denna film. Har man missat denna och gillar skräck/thriller tycker jag du borde ge den en chans!
John Travolta spelar en autistisk filmfanatiker i Los Angeles, han är totalt besatt av en viss filmstjärna och det spårar ur totalt. Fred Durst från Limp Bizkit står för regin.
Jag förstår inte varför den har så fruktansvärt lågt betyg samt fått så dåliga recensioner?
Visst det är ingen kanonrulle men jag tycker den var helt okej, en indiefilm som jag iallafall gillade.
Travolta spelar också väldigt bra.
Rocky I-V, Rocky Balboa, Grudge Match, Creed och nu Creed II. Sylvester Stallone har gjort nio versioner av "samma" film. Vad tycks om Creed II?
Om Creed var Rocky 2,5 är Creed II ungefär Rocky 4,5. Känns meningslöst att köra utan spoilers här. I filmen möter Rocky och unga Apollo sina fiender i Dolph Lundgren och hans son. Rocky IV var ett spektakel. Den här filmen handlar mycket mer om relationer. Det märks även i musiken. Det här är ett betydligt mer lugnt och emotionellt soundtrack än tidigare bombastiska. Inget fel i det, men det läggs även till mer modern pop/rn'b som passar in lika mycket som en påse potatis för att locka en yngre publik.
Efter så många liknande filmer är det nästan ett måste att modernisera och det gör man. Just det moderna var inte särskilt intressant för min del. Man får se lite om unga Apollos fortsatta liv och ja, då han är mörkhyad märks det lite i diverse val i filmen. Personligen hade jag hellre sett mer av Dolph Lundgren och hans son som får lite historia, men hade potential att vara mycket bättre. Mer dialog och mer om deras liv. "A missed opportunity" som dom säger.
Huvudpersonen Michael B. Jordan är helt okej, men överlag är det Rocky jag brydde och bryr mig om. Som vanligt slängs det in lite humor, fortfarande bra scener med träning, nostalgi och givetvis lite boxning. Filmen är strax över två timmar och det är väl långt när man ändå hört ungefär samma berättelse åtta gånger förut..
Allt som allt en godkänd film. Görs det ytterligare en film vill jag att det moderna ska vara mer intressant. Nu lever serien vidare främst på nostalgi.
Jag blev sugen på mer Preminger (regissören) efter att ha sett Anatomy of a Murder (1959) för ett tag sedan. Valet föll på denna "thriller/mystery" i vilken vi följer den amerikanska ensamstående modern Ann vars dotter försvinner på sin första förskoledag precis efter att de har flyttat till London. Problem uppstår när Ann får svårt att övertyga polisen om att dottern över huvud taget existerar.
Sjukhusscenen är nog filmens bästa. Mycket på spel och fotot på topp. I övrigt en stabil och underhållande film även om slutet nog är lite för långt för sitt eget bästa (trovärdigheten börjar svikta).
3/5
Arctic (2018)
Mads Mikkelsen strandsatt på Arktis. Fina miljöer och bra skådespel från Mads, men i nischgenren fåordiga överlevnadsfilmer är All Is Lost (2013) (med Robert Redford) bättre. Med det sagt fortfarande en sevärd och välgjord film.
Även om jag tycker att det här är en bra film så börjar faktiskt upplösningen bli ganska uttjatad (ni som har sett filmen vet antagligen vad jag syftar på). Men inget om skådespelarna dock. Dakota Fanning, Robert De Niro och Famke Janssen gör väldigt bra ifrån sig.
Handling: En normal lång blond tjej blir mobbad för att hon är lång (ca. 185cm).. En ny kille kommer till skolan till hennes bästa väns förtret som är kär i henne. Lång, blond svensk utbytesstudent. Skolan har obligatorisk mean girl och tjejen har en ta ingen skit bästis.
Jag behövde se en oseriös, lättsam film. Den här filmen känns som en billig kopia av 80-talsfilmen Pretty in Pink och Mean Girls. En film som passar in i 2000-talets direkt till video.
Som svensk känner man sig lite mobbad. Killen heter Stig snyggaste killen i hans skola hemma i Sverige där Stig klassas som average heter Ingvar. Stigs dialekt är usel för att vara en tonåring Visst har vi ett uttal när vi talar engelska inte så uselt som Stig. Inte ens en svensk spelade Stig cultural appropriation.
Netflix
Hämnd för A$AP-gate well played
__________________
Senast redigerad av CyberIngmar 2019-09-17 kl. 15:10.
En rymdstation bemannad av tre män som studerar planeten Solaris börjar sända kryptiska meddelanden som indikerar att allt inte står rätt till. Psykologen Kris Kelvin sänds dit för att undersöka och upptäcker att en av de tre männen har begått självmord och att de andra två är ovilliga att prata. Snart börjar det som påverkat dem, även påverka Kris.
I slutändan är det helt enkelt en smaksak. Gillar man tung sci-fi där det grubblas över existentiella frågor menad att sätta igång lite tankeverksamhet hos tittaren så är Solaris onekligen ett mästerverk. Det psykologiska är själva grejen här - hur reagerar karaktärerna när Solaris själv verkar studera människan genom att skapa repliker av personer ur deras minnen och släppa lös dem på stationen. Utifrån det kan man tolka det hela ur ett filosofiskt perspektiv tills korna kommer hem, om man så önskar.
Själv kan jag gilla sånt i små doser, inte merparten av tre långsamma timmar. Jag dras aldrig riktigt in i den här historien eller karaktärerna och är tyvärr för det mesta oengagerad. Den pilot som i början vittnar om att ha sett ett fyra meter högt barn på Solaris skapar en skön mystisk stämning och när Kris först anländer på stationen känner jag spänningen stiga - men det rinner frustrerande ut i sanden när allt ska hållas så vagt.
Konstnärliga inslag fungerar sällan för mig och inte här heller. En tio minuters tyst bilresa, en inzoomning på ett öra mitt under en konversation så man ser minimala hårstrån... Jag gillar dock när Pieter Bruegels fantastiska målning "the hunters in the snow" får några minuter i rampljuset.
Skådespelarmässigt så sticker Natalya Bondarchuk ut och är fängslande som en replika som kämpar med att förstå vad som händer, om hon är mänsklig eller inte. Hennes scener är fantastiska. Så det finns stunder när jag verkligen uppskattar Solaris - den är vacker och ibland stämningsfull som gör att man förlorar sig lite. Den kan säkert växa med ytterligare tittningar men jag måste först samla energi för att göra det - tristessen väger tungt på mitt minne.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!