A Dark Song En kvinna åker till norra Wales för att med hjälp av en ockultist framkalla en demon så att hon kan få sin önskan beviljad. Ockultisten har även han något han vill ha förverkligat och hjälper till inte bara för betalningen.
Filmen är rätt långsam av sig och går igenom olika faser av, vad jag tror, den s.k. Salomos ritual, som av vissa ockulta grupper visst används för att åkalla andevarelser. Inga direkta schockeffekter i denna film utan lite mer psykologiska effekter av hur ritualen påverkar båda två. Men den innehåller ändå några saker som finns i de typiska skräckfilmerna.
February (The Blackcoat's Daughter) En katolsk skola i Kanada stängs under februarivintern och två tjejer får lov att stanna där under lovet tillsammans med två systrar. Ganska snart börjar det bli lite mysko. Man får även följa en tjej på väg till skolan som blir upplockad av ett äldre par. Denna film påminner lite om något av Stephen King.
Sylvester Stallone året innan första Rocky. En film som denna hade han inte kommit undan med efter Rocky om han viljat fortsätta som stjärnan han blev. Det kan jag skriva. Något utav en kultfilm!
Har du spelat datorspelet "Carmageddon"? Denna film handlar om det med annan inlagd konstig handling. Det är ett stort race, men det finns mycket annat utöver detta. Budgeten var relativt låg och bilscernerna samt handlingen är inte mycket att skryta om.
Så en skitfilm? Lyckligtvis inte. Filmen är så absurd och ofta rolig att man nästan glömmer bort allt annat. Det är action, cheesy one-liners, oväntade händelser, naket och bara rent absurda grejer.
Skulle inte direkt nominera den till 1975 års bästa film, men underhållningsvärdet finns där. Ser hellre om detta än mycket som görs idag!
Neil Blomkamp började med att göra fantasifulla och tänkvärda kortfilmer där han utnyttjade sin skicklighet inom specialeffekter för att skapa verklighetstrogna science-fiction världar. En av de filmerna, Alive in Joburg, blev med Peter Jacksons hjälp den omtyckta långfilmen District 9, men sedan dess har Blomkamp inte haft samma framgångar. Elysium och Chappie kritiserades hårt för sin tondövhet och bristande manus, hans planer för att göra en egen Alien-uppföljare grusades också nyligen av Fox som lade ner projektet.
Nu är han tillbaka med en kortfilmsantologi, Oats studios. Det rör sig om den sedvanliga Blomkamp-stilen med bisarra datoranimerade väsen och maskiner kombinerade med samhällskritisk tematik i sunkiga, smutsiga miljöer.
Rakka
2020, Texas. Utomjordiska Reptiler har invaderat jorden och förslavat dess befolkning. Mänskligheten håller på att dö ut och reptilerna omvandlar själva atmosfären för att passa deras egna biologi. De få överlevarna gömmer sig desperat under marken och för ett hopplöst gerillakrig mot övermakten.
Rakka är visuellt väldigt intressant, reptilernas teknologi utgörs av en slags svart, magnetisk vätska som ändrar form. Själva berättelsen känns bara som att Blomkamp kastar skit på väggen i hoppet att det fastnar, ena stunden är det en sak och i andra något helt annat. Man kan möjligtvis dra paralleller till krig i Mellanöstern, något som inte skulle förvåna mig med tanke på Blomkamps hårdhänta politiska teman som återkommer i alla hans filmer.
Under ytan är det dock tyvärr bara en bekant undergångsberättelse i stil med Terminator
Firebase
Någonting onaturligt sker i den täta djungeln mitt under det brinnande Vietnamkriget, som om själva verkligheten brister i sömmarna. Helikoptrar och män trasas sönder och svävar i luften. Soldater vittnar om möten med ett övernaturligt väsen, den så kallade Flodguden. Elitsoldaten Hines är besatt av varelsen och med CIAs hjälp försöker han bekämpa det övernaturliga.
Firebase känns lite fräschare än den generiska Rakka, premissen är ganska ny även liknande scenarior flitigt har framställs i andra miljöer. Det hela känns som en blandning av Metal Gear och Apocalypse now regisserat av Cronenberg.
Trots den kusliga och spännande premissen så lider kortfilmen av samma problem som Rakka, oändlig exposition, tomma rollfigurer och tunn story, men det är ändå något av det mer intressanta som Blomkamp gjort på länge. Själv tycker jag att det finns ett frö till en bra skräckthriller dold under alla staplade lager av exposition, blod och konstiga sidospår som inte tillför något.
Neil Blomkamp började med att göra fantasifulla och tänkvärda kortfilmer där han utnyttjade sin skicklighet inom specialeffekter för att skapa verklighetstrogna science-fiction världar. En av de filmerna, Alive in Joburg, blev med Peter Jacksons hjälp den omtyckta långfilmen District 9, men sedan dess har Blomkamp inte haft samma framgångar. Elysium och Chappie kritiserades hårt för sin tondövhet och bristande manus, hans planer för att göra en egen Alien-uppföljare grusades också nyligen av Fox som lade ner projektet.
Nu är han tillbaka med en kortfilmsantologi, Oats studios. Det rör sig om den sedvanliga Blomkamp-stilen med bisarra datoranimerade väsen och maskiner kombinerade med samhällskritisk tematik i sunkiga, smutsiga miljöer.
Rakka
2020, Texas. Utomjordiska Reptiler har invaderat jorden och förslavat dess befolkning. Mänskligheten håller på att dö ut och reptilerna omvandlar själva atmosfären för att passa deras egna biologi. De få överlevarna gömmer sig desperat under marken och för ett hopplöst gerillakrig mot övermakten.
Rakka är visuellt väldigt intressant, reptilernas teknologi utgörs av en slags svart, magnetisk vätska som ändrar form. Själva berättelsen känns bara som att Blomkamp kastar skit på väggen i hoppet att det fastnar, ena stunden är det en sak och i andra något helt annat. Man kan möjligtvis dra paralleller till krig i Mellanöstern, något som inte skulle förvåna mig med tanke på Blomkamps hårdhänta politiska teman som återkommer i alla hans filmer.
Under ytan är det dock tyvärr bara en bekant undergångsberättelse i stil med Terminator
Firebase
Någonting onaturligt sker i den täta djungeln mitt under det brinnande Vietnamkriget, som om själva verkligheten brister i sömmarna. Helikoptrar och män trasas sönder och svävar i luften. Soldater vittnar om möten med ett övernaturligt väsen, den så kallade Flodguden. Elitsoldaten Hines är besatt av varelsen och med CIAs hjälp försöker han bekämpa det övernaturliga.
Firebase känns lite fräschare än den generiska Rakka, premissen är ganska ny även liknande scenarior flitigt har framställs i andra miljöer. Det hela känns som en blandning av Metal Gear och Apocalypse now regisserat av Cronenberg.
Trots den kusliga och spännande premissen så lider kortfilmen av samma problem som Rakka, oändlig exposition, tomma rollfigurer och tunn story, men det är ändå något av det mer intressanta som Blomkamp gjort på länge. Själv tycker jag att det finns ett frö till en bra skräckthriller dold under alla staplade lager av exposition, blod och konstiga sidospår som inte tillför något.
Till denna var det ett givande bonusmaterial. I det nämndes det blandannat hur rätt alla karaktärer var och jag håller med. Egentligen är det två huvudkaraktärer, men i princip alla andra i filmen får minnesvärda repliker. Även barnen får tydliga roller.
Filmen fångar faktiskt ett oskyldigt amerika på ett fint sätt. Att jämföra denna film bara i hur karaktärer pratar och "tänker" med dagens filmer är som natt och dag.
.. Men räcker det hela vägen? Jag kan inte påstå att filmen var särskilt spännande och många av dom "läskiga" momenten kändes mest besvärliga. Övergången från det oskyldiga och trevliga till det värre gav inte mig särskilt mycket.
Givetvis pratas det om denna film som en riktig klassiker och IMDB har givit 8,0. Jag är rädd att jag inte håller med även om karaktärerna känns rätt.
En känd kassaskåpsexpert fritas ur fängelset, snart får han veta vad man har för genomskinliga planer.
En mindre lyckad variant på "osynlige mannen temat".
En galen vetenskapsman, ett ödsligt hus, jättefarlig radioaktivitet (viktig ingrediens vod den här tiden)
vad mer kan begära. Ja, en del, som ett manus, kanske. Det här verkade väldigt hastigt ihopslafsat
Paul (Joel Edgerton) bor med sin fru Sarah (Carmen Ejogo) och deras son Travis (Kelvin Harrison Jr.) i en avsides stuga i skogen. De går sällan ut eftersom något har hänt som gör att människor kan drabbas av någon pestliknande sjukdom. En natt kommer en man som inte tycks vara sjuk men som letar efter mat och vatten till sin egen familj som också sitter isolerade i ett hus en bit bort.
Effektivt stämningsbyggande som inte förlitar sig på jump scares. Det som möjligen kan ifrågasättas är
att det knappt görs någon ansats alls att gå in på vad det faktiskt är som har hänt i världen utanför, vad sjukdomen är eller hur den sprids. En möjlig tanke är dock att sjukdomen ska tolkas som en metafor för bristen på tillit till andra och följderna som avsaknaden av tillit leder till.
Det här är bland det sämsta jag sett. Alla kategorier.
Jag försökte ge en sammanfattning, men det går knappt. Man tror det är en vanlig skräckis på ett motellrum al'a The Shining. Men det hanterar gamla minnen, bibeln (och fjantiga citat), något parallellt universium, osammanhängande delhandlingar, filmhistoriens kanske sämsta tvist..
Skådespelarna är lika charmiga och välpresterande som skolkökets överkokta potatisar. Historien i sig försöker vara dramatisk och tung, men blir bara intetsägande, konstig och löjlig. Tänk att sämsta "Scream"-filmen möter Inception och diverse klichéer slängs in på ett sämre sätt än vanliga klichéer.
Om du har tur kanske du inser hur dålig filmen är och börjar skratta som jag gjorde. Då får du ut något av filmen åtminstone!
Efter det stora kriget 1964, så drar gigantiska moln med radioaktivitet fram över jorden och dödar allt, och alla.
En ensam, amerikansk, ubåt snappar upp signaler från Australien, kanske finns det någon där.
Allt i tonerna till Walzing Mathilda.
En otroligt seeeg, och osammanhängande,, film, med något tramsigt drama.
Fred Astaire var med, utan ett enda danssteg.
Signalerna från Australien bestod i en läskflaska som fastnat i ett persiennsnöre, och slog på en telegrafnyckel. Jag tror aldrig jag förstod om jorden gick under, eller inte, plötsligt dök det levande människor från ingenstans.
Man körde sönder flera fina sportbilar, Porsche 356, Austin Healey, för att nämna ett par stycken.
Sådant gillar jag inte, och inte filmen heller. 1/5
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
