Jag vet inte, tycker inte filmen lyfter riktigt. Miljön är annorlunda och intressant, skådisarna gör sina roller roliga och den har några snygga scener, men spänningen infinner sig egentligen aldrig. 3/5, det var ändå en kul titt.
Den gillade jag mycket, dags att se om den snart igen! Och precis som du hade jag ingen koll på filmen innan eller vad den skulle handla om men blev överraskad som fan!
Jag trodde först att det handlade om skolskjutning. Påminde lite om Gus van Sants Elephant tempot och utförande.
Citat:
Ursprungligen postat av Samizdat
Vafan, här blir man lurad så det står härliga till.
Regidebut, imponerande sådan. Där håller jag med.
Filmen håller riktigt bra fram till sista akten. Bra regi, tempo och stämning. Men varför blir
Josh en mördarmaskin helt plötsligt? Från ingenstans? Det förstör hela filmen.
Från en solklar och imponerande 3/5 till... ja, du, jag får fundera. Kanske 1/5?
Det var där den vek sig för mig
jag har gärna sett en hint till avvikande beteende som att han går igång på att skada djur eller allmänt obehaglig som omgivningen kan känna. Nu var han en normal slacker tonåring som kom på att han gillar att döda
__________________
Senast redigerad av jay.simpson 2019-02-02 kl. 03:12.
Baserad på verkliga händelser, men det kändes inte på det viset.. Alls. Filmen känns mest som en parodi på något Guy Ritchie hade kunnat gjort. Det händer mycket - Hela tiden, men väldigt lite som lämnar något att minnas. Det är en uppsjö av karaktärer, men då scenerna är så kvicka får man aldrig någon mersmak för någon egentligen. Effekterna är ofta inget att hurra för heller. Det enda roliga är att man känner igen både en, två och tre mindre roller.
Trots att det är en riktig macho-film är det dom kvinnliga rollerna jag gillar bäst. Två snygga tjejer och en gammal kruttant.
IMDB ger filmen hela 7,1 / 10. Jag är inte alls lika generös idag.
Kortfattad beskrivning från IMDB: "As a mother and daughter struggle to cope with the terrors of the post-revolution, war-torn Tehran of the 1980s, a mysterious evil begins to haunt their home."
Jag lyckades inte hitta en version med någon textning alls, så jag tittade på filmen utan texter och förstod därmed inte vad som sades på persiska. Men handlingen gick ändå att följa med i på ett någorlunda begripligt sätt. Jag uppskattade filmen både som skräckfilm (även om den använde sig av vissa element som känns igen från moderna engelskspråkiga skräckfilmer, men det är väl oundvikligt numera) och som skildring av människors belägenhet i ett särskilt samhälle vid en viss tid, men såg också ett sorts feministiskt narrativ där - dock inte överdrivet på ett sätt som jag uppfattade som störande i den bemärkelsen att det tog över handlingen.
Jag tolkade mycket av vad som skildrades som en kvinnoskildring och att hemsökelserna
var ett sätt att skildra kvinnornas utsatta situation i Teheran; det fanns en hel del skildringar av slöjtvånget och kvinnans begränsning till hemmet versus världen utanför, som mest tydligt skildrat i hur mamman varje gång hon befann sig inomhus var vardagligt klädd och tränade till Jane Fonda-videor på VHS - rätt så samtida, tidsenliga inslag -, men varje gång hon rörde sig utomhus var tvungen att ta på sig sin slöja.
7/10. Rekommenderas, men textning är nog fördelaktigt.
En saga för vuxna visuellt vacker film. Känns som att man åkt tillbaka några årtionden 60-talets USA. Sett att en del klagat på kärlekshistorien en kvinna som faller för en fisk. Vi har Edward Scissorhands en uppfinning som faller för dottern i hemmet han välkomnas till jag ser inte det orimliga med själva kärlekshistorien. Det är en saga en saga del Toro gör bra del Toro har hittat tillbaka till pan's labyrint. Man dras in i handlingen Sally Hawkins är en underskattad skådespelerska. Filmen tar upp känsliga ämnen som utanförskap, fördomar, rasism utan att det känns som Hollywood moralpredikan.
Citat:
Ursprungligen postat av kritiker.se
Elisa jobbar på ett statligt laboratorium. En dag upptäcker hon och hennes kollega Zelda ett hemligstämplat experiment och hennes liv förändras drastiskt. En annorlunda saga som utspelar sig under kalla kriget i USA år 1962.
Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Riktigt bra film Rockwell och McDormand är väl värd sina respektive Oscars för bästa kvinnliga huvudroll och bästa manliga biroll. Nutida samhällskildring om en desperat mor som startar ett krig med småstadens polis efter polisens misslyckande med att fånga dotterns våldtäktsman och mördare. Rätt kul att det är en britt som skildrar dagens USA verkligheten är varken svart eller vit.
Kortfattad beskrivning från IMDB: "As a mother and daughter struggle to cope with the terrors of the post-revolution, war-torn Tehran of the 1980s, a mysterious evil begins to haunt their home."
Jag lyckades inte hitta en version med någon textning alls, så jag tittade på filmen utan texter och förstod därmed inte vad som sades på persiska. Men handlingen gick ändå att följa med i på ett någorlunda begripligt sätt. Jag uppskattade filmen både som skräckfilm (även om den använde sig av vissa element som känns igen från moderna engelskspråkiga skräckfilmer, men det är väl oundvikligt numera) och som skildring av människors belägenhet i ett särskilt samhälle vid en viss tid, men såg också ett sorts feministiskt narrativ där - dock inte överdrivet på ett sätt som jag uppfattade som störande i den bemärkelsen att det tog över handlingen.
Jag tolkade mycket av vad som skildrades som en kvinnoskildring och att hemsökelserna
var ett sätt att skildra kvinnornas utsatta situation i Teheran; det fanns en hel del skildringar av slöjtvånget och kvinnans begränsning till hemmet versus världen utanför, som mest tydligt skildrat i hur mamman varje gång hon befann sig inomhus var vardagligt klädd och tränade till Jane Fonda-videor på VHS - rätt så samtida, tidsenliga inslag -, men varje gång hon rörde sig utomhus var tvungen att ta på sig sin slöja.
7/10. Rekommenderas, men textning är nog fördelaktigt.
Den är bra såg den för några år sen. Ligger på netflix med svensk text
Krigets absurditet, kampen om överlevnad, klara av att leva ett normalt liv med ett krig som pågår och trappas upp, den drastiska förändringen till det sämre för landets kvinnor, försöka behålla förståndet, krypande paranoia. En av de bättre samhällskildringar jag har sett med inslag av skräck.
__________________
Senast redigerad av jay.simpson 2019-02-03 kl. 01:13.
Hade en fördom att Red Sparrow som spionthriller inte riktigt skulle falla mig i smaken, recensionerna hade överlag inte varit så positiva, men såg att den hade blivit tillgänglig på Cmore. Så gav filmen en chans ikväll och jag blev faktiskt ganska positivt överraskad.
Jennifer Lawrence spelar en rysk ballerina som skadas allvarligt och inte längre kan fortsätta dansa. Hennes mor är invalidiserad och hon måste kunna betala lägenhetshyra och vård för modern, så hon rekryteras av sin farbror (som jobbar inom den ryska underrättelsetjänsten), att tjäna som spion mot amerikaner bl.a. Hon blir i sin tur förälskad i en amerikansk CIA-agent och blir någon slags dubbelagent, men saker och ting tar oväntade vändningar.
Som jag skrivit många gånger innan; en bra rolltolkning i mina ögon är om jag glömmer att det är en känd skådespelare/skådespelerska bakom masken och i Jennifer Lawrence var det sannerligen så. Den ryska accenten kan lätt bli farsartad i fel sammanhang, men jag tyckte hon skötte det bra (Lawrence hade visst också fått dialektcoachning) och framförallt skådespeleriet var på en hög trovärdighetsnivå med både extremt utmanande och obehagliga scener. I övriga roller syns Joel Edgerton, Jeremy Irons, Matthias Schoenaerts, Ciaran Hinds, Charlotte Rampling, vilka ger en fin uppbackning till Lawrences prestation. Kanske lite väl lång, 2 h 14 min, och vissa twister var något förvirrade men trots det blev jag aldrig uttråkad. Plus i kanten för ursnyggt foto i vackra miljöer.
Jag gillar Christoper Nolans Interstellar och såg denna film i en butik, det var Matthew McConaughey och ämnet som gjorde att jag fick upp intresset. Judie Foster skadade inte heller. Nu efteråt är jag glad för min chansning. Är den lik Interstellar? Inte direkt, men den har några likheter. Filmen känns även redigt påkostad.. Dock hade jag aldrig hört talas om denna. Var det en stor succé när det begav sig?
Filmens största styrka är skådespeleriet. Det är bra prestationer av alla möjliga skådespelare som du kanske känner igen. Dialogen är även den bra. Smart och/eller naturlig.
Det är en rymdfilm, typ. Ingen Apollo 13 och definitivt ingen Alien. Kanske mest lik Interstellar eller Close Encounters of the Third Kind av dom rymdfilmer jag sett, men ändå inte. Är du en sci-fi nörd och ser denna kan du åtminstone delvis bli besviken. Det är väldigt mycket som inte har mycket att göra med klassiska sci-fi ämnen.
Handlingen är ganska ofokuserad och rörlig. Det finns mycket som skulle kunna förklarats bättre och ibland blev det ärligt talat lite tråkigt. Det är ingen perfekt film, men för mig hade den tillräckligt många intressanta element och många bollar i luften att jag inte hade större problem att se den nästan två timmar och trettio minuter långa filmen.
Det är även ett bra tidsdokument. Den fångar mycket av 1990-talet på ett sätt som kommer vara intressant för framtida generationer att se.
Vet inte varför det dröjt så länge, men nu har jag i alla fall sett Salò ("Salò o le 120 giornate di Sodoma") efter att det snackats om den i en annan tråd. Antar att de flesta här vet vad det är för film; en Pasolini-rulle löst baserad på en "bok" (aldrig slutförd) av markis de Sade, och med tanke på förlagan anar man ju rätt snabbt varåt det barkar.
Fyra fascistiska italienare bestämmer sig under andra världskrigets slut för att göra verklighet av sina gemensamma sexuella fantasier och samlar ihop en skara tonåriga snubbar/brudar som under vapenhot förs till en herrgård där de sedan utsätts för diverse övergrepp - alltifrån våldtäkt till bajsätande och diverse tortyr.
Filmen beskrivs omväxlande som skräck och art house (eller bådadera) av fans, själv tycker jag att den har allt som behövs för att kategoriseras som exploateringsfilm. Det är ärligt talat en tämligen tröttsam film vars försök att äckla gång på gång faller på skrattretande uselt skådespel med undantag av Aldo Valletti vars fula flin passar utmärkt i rollen. Valet att dubba rollerna gör verkligen inte saken bättre.
Jag vet att många duktiga regissörer, inklusive regissörer jag själv är ett fan av (Haneke, Noé) hyllar denna film mer eller mindre förbehållslöst, men själv kan jag inte för mitt liv se tjusningen. Är det den slätstrukna regin? Den totala avsaknaden av karaktärsutveckling trots att karaktärsutveckling utgör premissen? Dess påstådda "social commentary" (vad fan heter detta på svenska?) om fascism trots att filmens handling kunde förlagts varfan som helst, när fan som helst, utan att ändra manuset ö.h.t mer än någon throwaway-dialog om fascism? De enda intressanta aspekterna i filmen härstammar från manusets fokus på maktmissbruk och mänskligt förfall och dessa har man lyft rakt ifrån förlagan, utan att för den sakens skulle göra något intressant med dem. Wow...
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!