Vet inte varför det dröjt så länge, men nu har jag i alla fall sett Salò ("Salò o le 120 giornate di Sodoma") efter att det snackats om den i en annan tråd. Antar att de flesta här vet vad det är för film; en Pasolini-rulle löst baserad på en "bok" (aldrig slutförd) av markis de Sade, och med tanke på förlagan anar man ju rätt snabbt varåt det barkar.
Fyra fascistiska italienare bestämmer sig under andra världskrigets slut för att göra verklighet av sina gemensamma sexuella fantasier och samlar ihop en skara tonåriga snubbar/brudar som under vapenhot förs till en herrgård där de sedan utsätts för diverse övergrepp - alltifrån våldtäkt till bajsätande och diverse tortyr.
Filmen beskrivs omväxlande som skräck och art house (eller bådadera) av fans, själv tycker jag att den har allt som behövs för att kategoriseras som exploateringsfilm. Det är ärligt talat en tämligen tröttsam film vars försök att äckla gång på gång faller på skrattretande uselt skådespel med undantag av Aldo Valletti vars fula flin passar utmärkt i rollen. Valet att dubba rollerna gör verkligen inte saken bättre.
Jag vet att många duktiga regissörer, inklusive regissörer jag själv är ett fan av (Haneke, Noé) hyllar denna film mer eller mindre förbehållslöst, men själv kan jag inte för mitt liv se tjusningen. Är det den slätstrukna regin? Den totala avsaknaden av karaktärsutveckling trots att karaktärsutveckling utgör premissen? Dess påstådda "social commentary" (vad fan heter detta på svenska?) om fascism trots att filmens handling kunde förlagts varfan som helst, när fan som helst, utan att ändra manuset ö.h.t mer än någon throwaway-dialog om fascism? De enda intressanta aspekterna i filmen härstammar från manusets fokus på maktmissbruk och mänskligt förfall och dessa har man lyft rakt ifrån förlagan, utan att för den sakens skulle göra något intressant med dem. Wow...
Journeyman Paddy Considine spelar Matty Burton som efter att ha försvarat sin boxningstitel drabbas av en hjärnskada och måste jobba för att kunna fungera mer normalt både som en familjefar och i vardagen.
Paddy gör det bra som alltid i de filmer han är i. Filmen kändes tyvärr dock lite ytlig.
6/10
__________________
Senast redigerad av pethom 2019-02-01 kl. 06:15.
Vet inte varför det dröjt så länge, men nu har jag i alla fall sett Salò ("Salò o le 120 giornate di Sodoma") efter att det snackats om den i en annan tråd. Antar att de flesta här vet vad det är för film; en Pasolini-rulle löst baserad på en "bok" (aldrig slutförd) av markis de Sade, och med tanke på förlagan anar man ju rätt snabbt varåt det barkar.
Fyra fascistiska italienare bestämmer sig under andra världskrigets slut för att göra verklighet av sina gemensamma sexuella fantasier och samlar ihop en skara tonåriga snubbar/brudar som under vapenhot förs till en herrgård där de sedan utsätts för diverse övergrepp - alltifrån våldtäkt till bajsätande och diverse tortyr.
Filmen beskrivs omväxlande som skräck och art house (eller bådadera) av fans, själv tycker jag att den har allt som behövs för att kategoriseras som exploateringsfilm. Det är ärligt talat en tämligen tröttsam film vars försök att äckla gång på gång faller på skrattretande uselt skådespel med undantag av Aldo Valletti vars fula flin passar utmärkt i rollen. Valet att dubba rollerna gör verkligen inte saken bättre.
Jag vet att många duktiga regissörer, inklusive regissörer jag själv är ett fan av (Haneke, Noé) hyllar denna film mer eller mindre förbehållslöst, men själv kan jag inte för mitt liv se tjusningen. Är det den slätstrukna regin? Den totala avsaknaden av karaktärsutveckling trots att karaktärsutveckling utgör premissen? Dess påstådda "social commentary" (vad fan heter detta på svenska?) om fascism trots att filmens handling kunde förlagts varfan som helst, när fan som helst, utan att ändra manuset ö.h.t mer än någon throwaway-dialog om fascism? De enda intressanta aspekterna i filmen härstammar från manusets fokus på maktmissbruk och mänskligt förfall och dessa har man lyft rakt ifrån förlagan, utan att för den sakens skulle göra något intressant med dem. Wow...
Svag 4/10.
har sett den filmen med å en gång men aldrig mera.
Fack Ju Göhte En kåkfarare kommer ut från fängelset och förstår att pengarna från hans senaste kupp ligger begravda under en byggnad på ett gymnasium. För att kunna få tillbaka dem tar han jobb som en lärare med resultatet att han får ordning på skolans elever och senare knullar en lärarinna.
Av någon anledning så heter den på engelska Suck Me Shakespeer istället för Fuck You Gohte. Eftersom den är så otroligt dålig borde den ha hetat This Film Sucks Long Time.
Märklig början början vet inte riktigt vad filmen ska handla om. Den tar sig och blir bättre
Den gillade jag mycket, dags att se om den snart igen! Och precis som du hade jag ingen koll på filmen innan eller vad den skulle handla om men blev överraskad som fan!
Märklig början början vet inte riktigt vad filmen ska handla om. Den tar sig och blir bättre
Citat:
Ursprungligen postat av Rakii
Den gillade jag mycket, dags att se om den snart igen! Och precis som du hade jag ingen koll på filmen innan eller vad den skulle handla om men blev överraskad som fan!
Vafan, här blir man lurad så det står härliga till.
Regidebut, imponerande sådan. Där håller jag med.
Filmen håller riktigt bra fram till sista akten. Bra regi, tempo och stämning. Men varför blir
Josh en mördarmaskin helt plötsligt? Från ingenstans? Det förstör hela filmen.
Från en solklar och imponerande 3/5 till... ja, du, jag får fundera. Kanske 1/5?
Tycker titlen möjligen kan ge en känsla angående filmen. Jag gillar verkligen inte regissör Dan Gilroy. Gillade inte Nightcrawler - som ingjöt mig i en depressiv bismak - och gillar ännu mindre hans senaste. Gillar inte heller rollerna han ger till Jake Gyllenhaal som ändå är lite av en favorit.
Filmen handlar om konstvärlden. En bisarr värld där folk beter sig maniskt, klär sig kubistiskt och är allmänt ytliga och överdrivna. Gillar inte konst, gillar inte konstmänniskor.
Jag gillar Vita bönor i tomatsås och fotboll, inte film som handlar om konst som blir levande.
The Magnificent Ambersons (1942). Rätt besviken, faktiskt. Början på den var trevlig, gillade verkligen narrationen och hur filmen håller dig i handen och går igenom modet på den tiden, lite småkul. Rätt tråkig dock, delvis beror det nog på mig då jag inte gillar den sorts film. Inte så värst förtjust i skådespelaren som spela George, och speciellt inte Fanny. Hennes skådespeleri var ju bara mest jobbigt och överdrivet melodramatiskt. Klippningen var lite konstig också, tyckte jag. Antagligen på grund av RKO och hur de klippte bort en massa material Welles hade i avsikt att använda. Riktigt trist att det blev så, för att klippa bort en timme av en film är ju fan sjukt. Vissa scener var mycket bra och fick en att hålla intresset och fokuset uppe bara för att tappa tråden igen. Riktigt synd.
Min andra OW film. Blir att plöja igenom resten av hans filmografi, kronologiskt.
__________________
Senast redigerad av Vogly 2019-02-02 kl. 00:40.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
