En av dom stora actionklassikerna. Die Hard, Lethal Weapon, First Blood, T2... Above the Law hör till den skaran enligt mig. Och Seagal är den hårdaste jäveln på planeten, ingen annan actionskådis kan röra honom. Michael Rooker skymtar förbi som hastigast. 4/5.
Amélie (2001). Har hört så mycket gott om denna film från många, men nu undrar jag om de har sett samma film som jag??? Amélie ska vara en romantisk komedi, men den var varken romantisk eller rolig. För mig var den en total besvikelse. För det första var den så rörig, att det nästan inte går att skriva en sammanfattning av handlingen. Den handlar - tror jag... - om en ung kvinna som arbetar som servitris i Paris. Hon är väldigt ensam, men kompenserar med mycket fantasi, och med att försöka göra andra människor glada genom små och stora tjänster. Självklart:
hittar hon själv kärleken på slutet, och då blir allting bra.
Det är en enda röra av fragmentariska episoder och fantasisekvenser, alltihopa överlagt med en berättarröst. Mycket av det rösten berättar är meningslöst. Det är dumt och bitvis vulgärt. Det enda positiva jag kan se, är om tittaren skulle ha ett svärmeri för Paris. (Det har inte jag, sedan jag var där i verkligheten.) Då skulle h*n hitta ganska mycket av allt det typiska i Paris - eller rättare sagt de typiska saker som människor som svärmar för Paris tror ska finnas där... men även detta förstörs av dumheterna och de vulgära inslagen. Jag kan dock ge några få poäng för det parisiska, fotot och effekterna.
3/10
__________________
Senast redigerad av Merwinna 2019-01-16 kl. 00:25.
Skitkorkad rulle som tar sig sista tjugo, därav 2/5.
Den är verkligen inte bra, och trots det har jag väl sett den 4-5ggr för att försöka få förståelse för vad som är så bra med den som folk säger. Men nej, nu har jag givit upp försöken på att komma underfund med filmens kvalitéer och kommer förmodligen inte se om den igen. Typisk hipsterskräck som blev unisont hyllad av alla, men som jag uppenbarligen inte förstod det unika i.
Parker. En av JS:s bästa. Exakt den typ av film jag vill ha som gör att man kan koppla ur hjärnan i två timmar.
Inside man. Tät, spännande, men med det så uttjatade nazist-temat, vilket drar filmen i Hollywood-andan jag ändå önskar slippa. Politiskt korrekt på sina ställen och skurken är egentligen ingen skurk utan en ondare man med nazistkopplingar verkar i bakgrunden. Så klart. Fortfarande sevärd men var alert!
__________________
Senast redigerad av GenesisP 2019-01-16 kl. 14:23.
Den är verkligen inte bra, och trots det har jag väl sett den 4-5ggr för att försöka få förståelse för vad som är så bra med den som folk säger. Men nej, nu har jag givit upp försöken på att komma underfund med filmens kvalitéer och kommer förmodligen inte se om den igen. Typisk hipsterskräck som blev unisont hyllad av alla, men som jag uppenbarligen inte förstod det unika i.
Man måste dock se den i ljuset av att den gör parodi på genren skräckfilm, samtidigt som den lyckas hålla mörkret intakt och inte försvinner ner i komedins outhärdliga träsk.
Men naturligtvis får man ogilla den. Jag ville bara säga det.
Filmen hade bra skådespel måste jag säga, allihopa var bra. Filmen började som en lugn film, men senare i filmens handling blir den betydligt mera händelsefull. Den får en lite i stimulans.
Var lite med glimten i ögat som jag skrev att det är en B-rulle samtidigt som man får ha i åtanke att den är en DTV-film som oftast är synonymt idag med vad folk kallar för B-film. Själva begreppet B-film har idag blivit så pass urvattnat att folk verkar sätta det epitetet på många AAA-filmer som de tycker är dåliga.
Men tycker om The Marine och sett tre-fyra stycken av uppföljarna, men är egentligen tvåan med Ted DiBiase som är den enda som funkar som tidsfördriv.
Trodde dokumentären skulle vara kass men den var helt ok (7/10). Fascinerande hur man kan vara så framgångsrik och ändå vara så otroligt naiv och girig att man sabbar allt.
Papillon (nya)
Sett den gamla för länge sen och hade förväntningar på denna. Men gillar inte denne, den var helt enkelt inte lika bra (4/10).
All About Steve (2009). Mary är en kvinna i 40-årsåldern, som fortfarande bor med sina föräldrar. Hon konstruerar ett korsord för lokaltidningen varje vecka, och det är hennes enda inkomstkälla. Hon är fascinerad av språk, ord och lösryckta fakta, hon pratar om detta oavbrutet och förstår inte att andra inte finner det intressant. Eventuellt ska hon föreställa aspig.
Marys föräldrar (!) fixar genom vänner en dejt åt henne med en all-American dream guy: c:a tio år yngre än hon (även om detta med åldersskillnaden aldrig nämndes i filmen), snygg, trevlig, juste, charmig, "normal" och med ett jobb som många nog tycker är glassigt - TV-fotograf på en stor rikstäckande TV-kanal. Killen heter förstås Steve. Mary blir förälskad på den enda dejten, och kan eller vill inte acceptera att Steve inte vill ha henne, så hon följer efter honom genom USA då hans nyhetsteam skickas från det ena uppdraget till det andra.
Lite roligt ibland; särskilt rolig är satiren över cynismen, sensationslystnaden och populismen hos TV-kanalen. T.ex. i hur de värderar nyheter: bisarra nyheter får prioritet över viktiga sådana. Stjärnreportern, som Steve är satt att filma, har rätt utseende men är lite korkad, och får därför instruktioner av en medarbetare om vilket tonfall han ska ha, när han ska låtsas gråta av rörelse o.s.v.. Tyvärr så stämmer det här bra med verkligheten, det är inte mycket överdrivet alls.
Men när det kommer till huvudhandlingen och slutet, så har jag en fadd eftersmak i munnen nu:
Mary ansluter sig till en grupp under vägen genom USA, och i gruppen finns en kille som hon har mycket gemensamt med. Han gillar också ord, korsord och Shakespeare! Han är den arketypa nörden: kort, tunn i kroppen, magert ansikte - och för att riktigt rubba in hur oattraktiv han är, så har maskörerna byggt upp en påfallande lång näsa på honom (den kan omöjligt vara äkta).
Efter några scener mot slutet, där Mary fått visa sina goda sidor, så blir det en avskedsscen mellan henne och Steve, där Steve säger ungefär att "Mary du har dina goda sidor, du är en jättefin tjej, låt ingen ändra på dig - men jag vill inte ha dig, adjö". Och sedan antyds det att Mary och den nördiga killen inser att de hittat sin soul mate, och blir tillsammans.
Å ena sidan kan man tycka att det är ett fint slut, att människor som är lika passar ihop, och att de hittar varandra förr eller senare. Men det är något som skaver, för samtidigt ger man budskapet till människor som fått till sig att de anses vara udda på något sätt, att de inte har någon rätt att förälska sig i människor som allmänt anses vara åtråvärda. Utan att de ska nöja sig med någon i sin egen liga, typ. Jag är inte bekväm med det budskapet och det slutet.
5/10
__________________
Senast redigerad av Merwinna 2019-01-16 kl. 19:40.
All About Steve (2009). Mary är en kvinna i 40-årsåldern, som fortfarande bor med sina föräldrar. Hon konstruerar ett korsord för lokaltidningen varje vecka, och det är hennes enda inkomstkälla. Hon är fascinerad av språk, ord och lösryckta fakta, hon pratar om detta oavbrutet och förstår inte att andra inte finner det intressant. Eventuellt ska hon föreställa aspig.
Marys föräldrar (!) fixar genom vänner en dejt åt henne med en all-American dream guy: c:a tio år yngre än hon (även om detta med åldersskillnaden aldrig nämndes i filmen), snygg, trevlig, juste, charmig, "normal" och med ett jobb som många nog tycker är glassigt - TV-fotograf på en stor rikstäckande TV-kanal. Killen heter förstås Steve. Mary blir förälskad på den enda dejten, och kan eller vill inte acceptera att Steve inte vill ha henne, så hon följer efter honom genom USA då hans nyhetsteam skickas från det ena uppdraget till det andra.
Lite roligt ibland; särskilt rolig är satiren över cynismen, sensationslystnaden och populismen hos TV-kanalen. T.ex. i hur de värderar nyheter: bisarra nyheter får prioritet över viktiga sådana. Stjärnreportern, som Steve är satt att filma, har rätt utseende men är lite korkad, och får därför instruktioner av en medarbetare om vilket tonfall han ska ha, när han ska låtsas gråta av rörelse o.s.v.. Tyvärr så stämmer det här bra med verkligheten, det är inte mycket överdrivet alls.
Men när det kommer till huvudhandlingen och slutet, så har jag en fadd eftersmak i munnen nu:
Mary ansluter sig till en grupp under vägen genom USA, och i gruppen finns en kille som hon har mycket gemensamt med. Han gillar också ord, korsord och Shakespeare! Han är den arketypa nörden: kort, tunn i kroppen, magert ansikte - och för att riktigt rubba in hur oattraktiv han är, så har maskörerna byggt upp en påfallande lång näsa på honom (den kan omöjligt vara äkta).
Efter några scener mot slutet, där Mary fått visa sina goda sidor, så blir det en avskedsscen mellan henne och Steve, där Steve säger ungefär att "Mary du har dina goda sidor, du är en jättefin tjej, låt ingen ändra på dig - men jag vill inte ha dig, adjö". Och sedan antyds det att Mary och den nördiga killen inser att de hittat sin soul mate, och blir tillsammans.
Å ena sidan kan man tycka att det är ett fint slut, att människor som är lika passar ihop, och att de hittar varandra förr eller senare. Men det är något som skaver, för samtidigt ger man budskapet till människor som fått till sig att de anses vara udda på något sätt, att de inte har någon rätt att förälska sig i människor som allmänt anses vara åtråvärda. Utan att de ska nöja sig med någon i sin egen liga, typ. Jag är inte bekväm med det budskapet och det slutet.
5/10
Spoiler om slutet
Det var ju å andra sidan en rejäl sving uppåt i divisionerna för DJ Qualls att veva in Bullock.
Det var ju å andra sidan en rejäl sving uppåt i divisionerna för DJ Qualls att veva in Bullock.
Jo, men det var ju inte så man uppfattade personerna i filmen. (Fast det tror jag att du vet egentligen.) De hade tonat ner Bullocks skönhet och sexighet, så att man uppfattade henne som en kvinna med lågt marknadsvärde på dejtingmarknaden. Lite konstigt att man gör så egentligen - varför inte bara välja en alldaglig skådespelerska från början..?
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!