Storstjärnan Harrison Ford och den då heta nykomlingen Josh Hartnett blev inslängd i en film som till en start inte hade mycket till handling. Den tillkom senare. Det märks. Det är en klassisk "buddy cop"-film i vissa aspekter, men actionsekvenserna är få och den röda tråden är vag.
Starten av filmen ger ett ganska dåligt intryck för mig. Mycket rappare (ej skådisar), halvdant skådespeleri och svag direktion.
Efter ett tag började jag dock gilla filmen en del. Det är betydligt mer någon slags komedi än något annat. Ford och Hartnett är båda rätt sköna. Filmen innehåller även mängder av kända "cameos" och mindre roller som är snyggt insatta. Actionsekvenserna kanske inte är cream de la cream, men ändå ofta bra gjorda för denna genre. Filmen tar sig aldrig på för stort allvar och jag gillade tonen i mycket av filmen.
Maniac Cop & Maniac Cop 2. Har haft lite new york tema de senaste filmerna känner jag. William Lustig var väl ganska bra på just den fronten. Det var väl på 80-talet de hade extrema problem med kriminalitet i New York och det var skitigt m.m. Gillar miljöerna i dessa filmer från den tiden. Nu är Maniac Cop från 88 och Maniac Cop 2 dock från 90-talet.
Så en galen polis springer runt i NYC och har ihjäl människor, Bruce Campbell's karaktär blir misstänkt för att vara mördaren och måste tillsammans med sin partner hitta den rätta dåren. Vet inte om man ska kalla det en slasher, men har ju vissa drag av det (och om man tänker på de ostiga avsluten i båda filmer så verkar det som de försökte skapa fler uppföljare.. finns en tredje film, men den har jag inte sett). Ettan är helt okej ändå. 7/10.
I andra filmen är det andra huvudkaraktärer och mördaren från den första filmen är tillbaka. Inte lika bra som första filmen som har en mer unik känsla. 'Maniac Cop' bildar ett team med en seriemördare, men de utvecklar inte den duon så mycket. Gick att se, men de borde skippat uppföljaren ändå kanske även om jag tycker att den var rätt kul. 5/10.
Vi börjar med respekten: RIP Philip Seymour Hoffman.
Det här är en mycket knepig film. Tänk att dig om man blandar en icke politiskt korrekt Tom Hardy film med något ifrån svenska Ruben Östlund.
Det är inte mycket som direkt förklaras i filmen och mycket som händer. Scenerna är många och mycket känns krypiskt eller konstnärligt. Dialogen är bitvis bra och likaså skådespeleriet, men ofta bara konstig.
En sak filmen lyckas med är att slänga in oväntade moment som känns autentiska. En svensk skådespelare slängs in lite oväntat och nakenscenerna är betydligt bättre gjorda än i dom flesta filmerna.
Handlingen i sig är inte obegreplig, men väldigt speciell. INGET för den som bara vill luta sig tillbaka och underhållas.
Mjeh.
Vissa scener stod verkligen ut och grep tag i en ordentligt.
Dom minns jag tydligt än idag.
Phoenix och Hoffman är otroliga.
Men annars så fann jag den väldigt intetsägande.
Vilket som visserligen är något man i slutänden bör förvänta sig när det kommer till sekter.
Men som en film känner jag att den bör hålla ett lite hårdare grepp runt sitt fokus.
Jag tycker sekter är intressanta för övrigt men jag hade nog föredragit att se en dokumentär än the master.
Mjeh.
Vissa scener stod verkligen ut och grep tag i en ordentligt.
Dom minns jag tydligt än idag.
Phoenix och Hoffman är otroliga.
Men annars så fann jag den väldigt intetsägande.
Vilket som visserligen är något man i slutänden bör förvänta sig när det kommer till sekter.
Men som en film känner jag att den bör hålla ett lite hårdare grepp runt sitt fokus.
Jag tycker sekter är intressanta för övrigt men jag hade nog föredragit att se en dokumentär än the master.
Då verkar vi tycka lika. Kanske var fem scener i filmen som lyfte rejält och lite charmiga saker här och där, men filmen är lång och då mycket bara är intetsägande är det inget jag kan rekommendera!
En efterföljare till en parodi av vilda västern med Bud Spencer och Terence Hill. Lyckligtvis är det inte "samma handling" som tidigare utan något annat, delvis.
Charmen är kvar ifrån förra filmen och det är bra att det bara är ett år mellan filmerna som det ska vara. Inte någon halvdan kopia sju år senare. Humorn finns fortfarande där och mycket annat också. Handlingen haltar sig framåt dock. Filmen är klippt lite scen för scen och den blir lite repetativ. En helt okej parodi!
Blir alltid så förvånad över hur imponerad jag blir av dessa gamla stumfilmer. Hur välgjorda realistiska och storslagna de är. Samtidigt som de är känslosamma och fartfyllda. En väldigt simpel plott i filmen. Alla 3 huvudroller gör verkligen ett bra arbete. Både tragisk och lyckligt slut. Verkligen en imponerande film som är 91 år gammal. Slår många av dagens moderna filmer med hur välgjord den är med hästlängder.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!