Vilken film såg du senast?

Sett två filmer:


Kollade på mitt dvd inköp: Winchester house of ghosts (2018)

Arvtagerskan till Winchester bygger på sitt enorma hus för att där spärra in andar så de ska kunna sluta fred med henne. Det krävs 13 spikar för att hålla inne andarna. Några accepterar henne och kan gå i frid andra accepterar inte hennes ursäkt och spökar o gör allmänt dåliga saker. En läkare sänds efter där juristerna hoppas att han ska förklara henne för galen så de kan låta någon annan att ta över företaget. Givetvis kommer doktorn också att få se syner.

Tyvärr en väldigt tråkig film och inte alls som det utlovades i infon där jag trodde man skulle få följa olika hemskheter i de olika rummen. Var i stort sett en vålnad som försökte djvlas med henne. En ganska förutsägbar film, kortfattad bakgrund, de använde "hoppa till" scener med hög musik utan någon egentligen ide bakom. Film som fått ganska dåliga betyg o får instämma. Nä det här var ett felköp från min sida. Kommer ge den till stadsmissionen så kanske någon annan kan uppskatta den istället.

Får betyg 3/10 av mig.

Den andra filmen jag såg i dag var Ingmar Bergmans Sjunde inseglet (1957)

Sett den förut o har den på dvd. Den ligger dock i källaren och tänkte att jag kanske ska plocka upp filmen från källaren igen, men nä jag orkar inte med de flesta av bergmans filmer. De är så otroligt sega. Jag gillar ändå svart vita filmer från 1950 talet t ex med Marlon Brando, men har svårt att orka med Bergman. Kan förstå att en del gillar han o jag gillar inledningen och när munkarna eller vad det är kommer gåendes och tycker de lägger upp ljuset på ett snyggt sätt på den vackra svenska skådespelaren och Max Von Sydow är en bra skådespelare men det blir ändå så himla segt. Somnade till flera gånger o försökte verkligen vakna till o titta på det. Tror Jungfrukällaren med våldtäkt inom medeltiden kanske kan vara lite snabbare.

Förlåt mig men tycker bergmans filmer är grymt överskattade. Den får 2/10 av mig. Vill gilla Bergman men fy vad segt.

Annihilation.

Fantastisk film. Vacker, och lika mörk och kall som en riktigt hård tryptamintripp.

Cold In July (2014)

Filmen som gjorde Mickle och Damici kända för en bredare publik, och det är fullkomligt välförtjänt. Cold In July är en mörk och rapp thriller med en fantastiskt omaka trio i händelsernas centrum. Det är inte en perfekt film men det enda som stör mig ordentligt är slutet:

Nu skrev jag det där om att vara "för dum för att förstå" med en stor dos ironi, som du kanske missade. Självklart är jag inte dum bara för att jag inte dreglar över en viss film av en viss regissör. Men det är visst lite svårt för somliga att förstå att alla i världen inte älskar "Sjunde inseglet".

Haha =)

Men jag håller med, om att det är en olidlig skitfilm.
Det är som något en filmstudent hade kunnat göra som "konstnärligt experiment" med beräkning för att hoppas på bra betyg.

"Sjunde inseglets" främsta problem är själva mediet - film.
För det är ju en teaterpjäs, och som sådan hade den passat bäst på en teaterscen.

Jag gillar inte teater, alltså gillar jag inte "Sjunde inseglet."
Och jag tror att de andra som också har svårt för den filmen även delar mina aversioner mot teatern.

The Cook, the Thief, His Wife & Her Lover och Killer Joe är två fantastiska teaterfilmer. Du är inskränkt.

"Fever Pitch" - (1997)


Colin Firth, Mark Strong m.fl.

Författaren Nick Hornsbys (About a Boy, High Fidelity) första film.

Engelsk fotbollskultur, och framförallt den livslånga kärleken till "laget" - Arsenal, närmare bestämt - är det genomgående temat i filmen "Fever Pitch."

I övrigt kretsar den kring de två huvudpersonernas liv som engelskalärare på en mellanstadieskola.
Han är den fotbollsälskande, högljudde och burduse mannen, och hon den stillsamma bok- och poesiälskande kvinnan.

De gillar inte varandra. Iaf är det det intrycket man får av dem i början av filmen.
Men det hela förändras en kväll efter att han kört henne hem, då hon plötsligt - helt otippat - frågar honom om han vill sova över ...
Ja, de blir naturligtvis ett par. Ett omaka sådant.

Hur är det att leva med en fanatisk fotbollsälskare, som inte verkar kunna tänka på något annat än favoritlaget Arsenal - ja, det är det vi som tittare får en inblick i, från kvinnans perspektiv.

Men vi får även förståelse för hur ett sådant särintresse ens kan få sin start.
I huvudpersonens fall så spåras ursprunget tillbaka ända till hans barndom. Hans föräldrar hade skiljt sig och hans far kämpade hårt för att försöka hitta på något "roligt" de två skulle kunna göra under helgerna (när det var pappans tur att få umgås med sonen).

En dag släpar han med sig unge Colin Firth till en Arsenal-match. Trots att han inte vill, säger sig hata fotboll och ser inte alls fram emot det hela. Men väl på plats får han uppleva det vansinne som engelsk läktarkultur kan erbjuda - vrålande vuxna män som från läktaren skäller ut domaren osv.
Svärorden haglar tätt - till unge Colins storögda häpnad.
Sen blir det mål, och hela stadium lyfter i ett enda unisont lyckorus.

Colin blir fast. Tjatar varje helg på sin far att gå tillbaka, se nästa och nästa match med Arsenal.
Pappan tröttnat, så han går en dag dit själv - stor lycka. Nu känner han sig vuxen. Han har funnit sin plats i tillvaron - med Arsenal.


Tillbaka till det vuxna livet som lärare och numera samboende med kvinnan. Hon försöker verkligen att förstå fotbollsintresset, och hitta gemensamma nämnare som kan göra att intresset utvecklas till Deras.
Det misslyckas. Bara Colins bäste kompis Mark Strong är fullt ut involverad i det livet.



---

Jag kan nog tänka mig att brittiska fotbollsfans verkligen uppskattar filmen.
För många är det säkert just så livet ser ut, både i form av anknytning till favoritlaget och relationen till sina partners.

Men för alla oss andra, som inte är lika intresserade av fotboll (om alls) så finns det nog en risk att man får svårt att riktigt sugas in i filmen.
Så var det iaf för mig.

Vissa scener var förvisso sevärda, som tex första gången Colin (som gosse) gick ensam till fotbollsmatchen. Det framgick verkligen att det var en händelse som satte sina spår, lite av en "Rit de Passage" förmodar jag ...

Men andra ... helt omöjliga att förstå. Som tex varför de båda huvudpersonerna ens blev ett par.
Det fanns ingen - alls - glöd mellan de båda. Varken före, under eller efter.
De bara blev ett par, som från intet.

---

Ja, om man gillar fotboll så är detta nog en film man vill ha sett, det kan jag nog föreställa mig.
Det är säkert inte omöjligt att många inbitna fotbollsfans kommer att känna igen sig också.

Men, kanske inte riktigt för oss andra.


Betyg

3 av 5

En av mina absoluta favoritfilmer och var en upplevelse som heter duga att se den på bio 2007 i samma veva som Bergman hade gått bort. Tycker dock att Vargtimmen är snäppet bättre som är min Bergman-favorit, men sen är jag en sucker för skräckfilm också.

En sak är säker, Bergman är en riktig vattendelare.

Vargtimmen såg jag för, knappt, ett år sedan (inlägg 44535, sid 3712), och det var verkligen inget för mig
Att det var en skräckfilm undgick mig helt och hållet.

Det sjunde inseglet är en bra film men jag har alltid hållit Smultronstället högre som f.ö. ju är en härligt somrig "roadmovie ". Sen tycker jag faktiskt även Fanny och Alexander är snäppet vassare än Inseglet.

Hm, den är trots allt i min mening väldigt kuslig och att von Sydows konstnärskaraktär verkar ha någon form av psykisk sjukdom framkommer ju i filmen, plus att han ser ett och annat som man kan tolka i filmen om det verkligen är verklighet eller ej. I min värld som lever med psykisk sjukdom och har haft psykoser i perioder så tycker jag att det är en skräckfilm. Mycket känner jag själv igen mig i, i filmen då von Sydow berättar för Liv Ullman om alla de konstiga karaktärer som befolkar den Gotländska byn där de är. Sen kanske inte folk heller uppfattar Repulsion av Polanski som en genuin skräckfilm heller, men för oss med psykossjukdomar så blir det ju per automatik skräck då det innefattar paranoia och hallucinationer.


Smultronstället är också en väldigt bra film, en av de första som jag såg signerade av Bergman då den kom ut på DVD back in the days. Minns att jag tyckte att Victor Sjöströms dröm där i början av filmen skrämde mig skapligt, redigt otäck dröm som han har. Och vad finns det att säga om Fanny & Alexander som inte redan är sagt?

Sjunde Inseglet är helt klart en komedi, väldigt rolig överlag. Bergman är fantastiskt rolig när han vill.