Du côté d'Orouët (Rozier, 1971)
Skådeplats är en liten fransk kuststad, inte lika visuellt inbjudande som de brukar skildras på film, och huvudpersoner är de unga paristjejerna Joelle, Caroline och Kareen som lämnat storstaden för några veckors semester. Filmen klockar in på 2½ timme och säkert halva filmen ägnas åt något som borde varit karaktärsuppbyggnad men istället enbart funkar som etablering av gruppen. De tre tjejerna är inte bara utseendemässigt lika varandra, de tilldelas under filmens första halva inte speciellt mycket personliga drag. Joelle är då och då lite mer nedstämd än de andra, det är allt. I övrigt tramsas och flamsas det mest. Man dricker vin under fnitter, äter bakelser under tramsfnitter, lagar mat under fnitterflams, befinner sig på stranden och beter sig tramsigt. Hela tiden.
Det är ingen lyckad första halva enligt mig, snarare irriterande Troligen är det ett medvedet drag från regissören att teckna en bild av konformism - något som understryks av att de vid något/några tillfällen också bär tröjor i samma färger - istället för personligheter men filmen tar över en timme på sig med något som borde klarats av på en kvart.
Bättre andra halva som tur är. Här har nämligen Gilbert hunnit knacka på deras dörr. Gilbert är Joelles överordnade på jobbet och har i princip bjudit in sig själv till trakten. Det är en typ man känner igen från vardagen; han ser inte illa ut, är trevlig, social och vill väl, gör vad han kan. Men samtidigt är han lite nervig, lite för på, ger ett osäkert intryck och är smått irriterande. Även om tjejerna umgås med honom märks det tydligt att de inte ser på honom på det sätt en man vill bli sedd när han är ensam med tre snygga tjejer. Filmens bästa scen är när han berusad ska stå för matlagningen en kväll. Bra skådespelarinsats av Bernard Menez här.
Trots att filmen har sin stunder blev jag lite besviken. En slags fattigmansvariant av någon Eric Rohmer-film. Den får för lite sagt och mejslar ut för svaga personporträtt för sin omotiverat långa speltid. Det är svårt att lista ut åt vilket håll den ska gå och det är dess styrka. Flera gånger under andra halvan tror jag att den är på väg åt ett håll som sedan visar sig inte stämma och intresset hålls iaf uppe hela vägen. Det räcker för att rädda en svag trea men att det jag först och främst tar med mig härifrån är hur sjuttiotalssnygg den fnittriga huvudtrion är (har aldrig sett skådespelerskorna innan) är inte ett tecken på att jag sett en speciellt minnesvärd film.
3-/5
