Vilken film såg du senast?

Såg Steven Soderberghs nya igår.

LUCKY LOGAN.

Daniel "Bond" Craig var briljant. Helt annorlunda mot tidigare roller.

8 av 10 i betyg.

Tuva är Sveriges vackraste kvinna.

Var.

Tror jag... jag menar, jag tror hon officiellt fick den titeln någon gång i tiden.

Slutet - Johan Falk (2015)

Så knyts nu säcken ihop av den serie på 88 filmer i serien.

Var omöjlig att skilja från någon av de övriga filmerna i serien, massa skjutande.

2/5

Den långa versionen av Fanny och Alexander. Det mesta av den är väldigt bra. Även folk som vanligen inte gillar Bergman borde kunna se denna.

Svartvitt för kinematografins skull, för att fånga tidsandan i den viktorianska epoken.

The Bay (2012)

En slags apokalyptisk eko-rysare där miljön hämnas på mänskligheten. Berättad ur subjektiv vinkel av en journalist och upplägget är en slags "mokumentär" berättad i bildmontage med olika "snapshots" av en serie händelser i tid och rum i en liten kuststad i Maryland. Säkert lite inspirerad av Blair Witch Project och blir en slags modern domedags/syndaflodsskildring.

Betyg: 4/5

Kramer vs. Kramer | Året var 1979
http://www.imdb.com/title/tt0079417/?ref_=nv_sr_1

Red Hot Chili Peppers har en låt som heter "Tearjerker" och det är precis vad denna film är. En "tjejfilm" som en del skulle kalla det. Jag håller dock inte helt med. Handlingen är av sådan karaktär att den drar mer tjejer än killar kan jag tänka mig, ja, men filmen handlar om något som händer många människor. Syftet med denna är inte att göra en "mindfuck" eller ändra din syn på livet utan att känna igen dig. Jag har inte varit med om detta i filmen på någon nivå, men kan tänka mig att det här är nästan exakt det går till för många. Det är verkliga scener som är just det och ibland även lite mer intressanta (för att filmen inte ska bli för vardaglig).

Det är inte bara att den är realistisk utan även ändrar ton från tid till tid utan att skada stämningen på något sätt. Kärnan till allt är dock skådespeleriet. Huvudpersonerna gör alla ett bra jobb. Barnet spelar ett barn och kanske därför fungerar det så väl istället för någon som ska spöken eller vara mer vuxen än vad han är. Otroligt bra skådspeleri (speciellt för hans ålder). När man sedan vant sig vid skådespelarna hoppar några andra in och gör även dom ett bra jobb. Inte minst i att ändra filmens ton (spoilers! personerna som briljerar i domstolen).

En realistisk och smal film som nådde ut betydligt mer än vad man skulle kunna tro. Jag kan förstå att den inte är till för alla. Speciellt inte dom som ser film som en flykt ifrån det verkliga livet, men många andra har blivit berörda av denna film. Även jag.

Betyg...?

Benton är ganska bra och Kramer och Kramer får väl kallas hans bästa film. Mitt enda problem med den där är att slutet är så otroligt puttinuttigt, där tappar filmen sjukt mycket trovärdighet. Ändå mer än sevärd dock.

The Phantom | Året var 1996
http://www.imdb.com/title/tt0117331/?ref_=nv_sr_4

Jag kan inte mycket om Fantomen, men är 110 %, på att mycket i denna film inte stämmer överens med tidningens mest älskade delar. Filmen är visuellt tilltalande. Påminner om Tim Burton och James Bond. Snygga vyer som James Bond och lite "mystiskt" som Tim Burton. Musiken är pampig också. Både det visuella och musiken är på betydligt högre nivå än filmen i övrigt.

Billy Zane ser cool ut och skulle kunna vara en bättre fantomen, men filmen (och han) är så oseriösa att det svårt att ta något på allvar. Filmen överlag är väldigt "camp". En del grejer är så over-the-top eller ostiga att det är genuint kul, men det räddar tyvärr inte helheten. Många andra karaktärer får dock Billy Zane att se väldigt seriös ut. Det luktar löjliga "Bond skurkar-sidekicks" över många här.

Det är snabba vändningar i filmen och ska man leta logiska misstag kan listan bli lång. Om du är ute efter någon Christoper Nolan-Batman eller mer "riktig" film är inte det här något för dig alls. Däremot finns underhållningsvärdet alltid där. En typisk film man hade tyckt varit asball när man var 12 år. För dig som gillar b-film eller bara uppskattar extremt lättsamma filmer är denna faktiskt rätt kul.

Betyg? Stark 2,5 / 5

Detta är en mycket bra film. Om man, som jag en gång i tiden, någon gång nuddat vid tanken på att dra igång en vårdnadstvist, så känner man igen mycket. Som det där, att när barnet skadar sig i den andras vård, så kommer den fula tanken att "haha, det där kan jag använda emot honom!" Helt sinnessjukt naturligtvis, men man kan bli så när man går igenom en skilsmässa, lite till mans... Borde vara obligatorisk på Mödravårdscentralen redan!

L'Année dernière à Marienbad (Resnais, 1961)

L'Année dernière à Marienbad (I fjol i Marienbad på svenska) är ett sällsamt möte mellan icke-narrativ avantgardefilm och ett mer story- och plotdrivet drama om en komplicerad triangelaffär, satt i en överdådig miljö.

De grundläggande beståndsdelarna presenteras tämligen fort; berättelsens tre huvudkaraktärerna introduceras växelvis, den plats filmen utspelar sig på är ett slott i barockstil som gjorts om till lyxhotell för aristokrater och, även om det aldrig specificeras, kan vi ana oss till att filmen tar plats någon gång under mellankrigstiden.

Det som gör L'Année dernière à Marienbad till en så fantastisk film är att denna till synes simpla historia presenteras genom ett komplicerat narrativ, icke-linjärt berättande, motsägelsefulla berättarröster, enigmatiska karaktärer, miljöer där varken människor eller rum följer logikens lagar och till synes omöjliga kameraåkningar och juxtapositioner. Flera av hotellens salar och rum tycks faktiskt sitta ihop på ett närmast magiskt vis och miljöer kan förändras som i ett trollslag - inte helt olikt våra minnesbilder, som vi aldrig kan lita på till fullo.

Minnet är också det mest givna temat i filmen: dess undflyende natur, komplexitet och sätt att gäcka oss. På ett visuellt plan finns dessutom flera återkommande motiv; geometri, struktur, form och matematik gör sig hela tiden påminda, och samtidigt som de fungerar som faktiska beståndsdelar i filmen - de återkommande spelscenerna och vidbilderna över symmetriska park- och trädgårdsmiljöer hör till filmens kanske mest analysinbjudande inslag - kan de också ses som allegorier över vår inneboende tankevärld.

Till sist bör man minnas att filmen går att betrakta som ett intrikat mysterium, och cirka en kvart in i filmen skymtas självaste Alfred Hitchcock, i form av en pappfigur, i en klurig blinkning till häxmästarens förkärlek för mysterier och cameoroller.

9/10