Det här känns som en film med schizofreni. Det är en ganska djup historia med ironi och åsikter om samhället samt livet. Samtidigt är det ofta ett hårt språk och udda slumpmässig humor som känns mer hemma i någon lägre budget Tarantino-rulle (om han nu skulle göra en sådan). Samtidigt är den konstnärlig med kameravinklar och annat.
Många scener känns avsnoppade och att det fanns mer att tillgå. Brytningen mellan allvar och humor fungerar ibland, men inte särskilt ofta. Skådespeleriet känns överlag "sådär". Familjen känns inte som en familj överhuvudtaget.
Jag kunde skratta till ibland, men andra skämt kändes som någon som försöker göra "4chan"-humor, men misslyckas.
Bonus-materialet tycker jag visar att det faktiskt är några som haft en genuin idé. Inte bara att Cage och Caine hoppat på något b-projekt bara för att ha lite kul. Ingen film jag direkt skulle rekommendera, men folk som gillar lite mer udda filmer kanske kan uppskatta den.
Liebe nach dem Tod (2005). Tysk TV-film om en man, Paul, som förlorar sin hustru, och en hustru, Greta, som förlorar sin man, då det plan de båda är ombord på störtar. Senare kommer det fram att båda hade ljugit hemma om varför de skulle resa bort - i själva verket hade de två en affär med varandra och åkte på kärleksresa. Paul och Greta försöker båda komma till rätta med både sorgen och chocken, och det faktum att det inte finns någon att ställa till svars för sveket. Bland annat genom att åka till platser där otrohetsparet tagit in och kolla på hotellrummet där de sexat. Allra värst är det för Greta när det kommer fram att...
...Gretas tonårsdotter redan kände till att pappa hade en affär med en annan kvinna, och inte nog med det. Gretas dotter visste även att de skulle skilja sig från sina respektive och gifta om sig med varandra, och att de redan hade köpt en våning, och hon - dottern - hade bestämt sig för att flytta med pappan dit.
Det tar inte så lång tid att förstå hur det här kommer att utvecklas! Men det är ändå en fin film med bra skådespelare över hela linjen. Mycket mänskligt, lätt att leva sig in i. Finns även sådant som jag känner igen som mamma till en tonårsdotter - det är det nog många föräldrar som gör!
Var lite krasslig med snuva och skit. Filmkvällen bjöd på konstiga kontraster.
Främling vid vatten (2013)
Gay cruising och mord vid en alpsjö. Kan det vara nåt? Ja och nej.
Ja: Extremt snygga miljöer och foto. Fantastiskt att titta på. Långsam med mycket naturbilder och liknande som mellanspel är trevligt. Och stämningen är ganska sjaskig på ett nästan mysigt vis när bögarna ligger nakna och visar upp sig för att locka till sig ett ragg att smyga upp i skogen och ha sex med på ett ställe där gräset tryckts ner av allt knullande medan en äldre bög ogenerat står och tittar på och runkar eller försöker ta förbipasserande på snoppen.
Nej: Thrilllermomentet fungerar inte, det bli mer som en distraktion till det övriga som egentligen inte heller handlar om nåt. Huvudkaraktärens motiv är obegripliga, liksom mördarens - karaktärerna är helt platta och det är på gott och ont som hela filmen utspelar sig vid sjön, vi får aldrig veta nåt om någon utom en lite äldre bisexuell man som sitter och iakttar, han är den enda som berättar nåt personligt av värde. Dessutom blir det rätt tröttsamt med allt bögande. Inte för att jag direkt störs av det trots att jag inte delar läggningen, men det är för långa scener med hångel och knull komplett med kukar i mun och sprut. Det blir tröttsamt, har aldrig varit ett fan av så kallat erotisk film och det blir inte bättre av att det bara är män inblandade.
Tycker du snyggt foto och natur är det bästa som finns och att det kan rädda en i övrigt medioker film? Är du inte livrädd för att se på bögerier? Om di svarar ja på båda bör du se filmen, annars kan du låta bli. Enligt mig iaf.
Take the Money and Run (1969)
Woody Allens regidebut och en av få av hans filmer (kanske den enda) gjord före 2000 som jag inte sett. Han är en tjuv och rånare som inte är bra på det. Det är skämtet ungefär. Filmen är som väntat full av shticks och oneliners, men det är extra mycket som en serie sketcher på samma tema. Aldrig jätterolig, ofta småtrevlig. En lättsam bagatell.
Jag gillar filmens start. På ett snyggt sätt blir man introducerad till miljöer och karaktärer utan att exakt vet vad för typ av film det kommer bli.
Det utspelas i en amerikansk småstad där regnet har blivit överdrivet och folk börjar fly ifrån staden. På ett bra sätt går handlingen snart igång och filmen mixar mellan genrer på ett bra sätt (bättre än många andra filmer).
Hur realistisk filmen är känns mycket tveksamt. Det är snabba drag och mycket som händer. FÖR mycket. Detta är filmens svagaste punkt. Vilket är synd.. För hade dom fokuserat lite mer på skådespel och skalat av handlingen litegrann hade det här kunnat vara ett riktigt guldkorn. Tyvärr känns slutet avsnoppat också.
En film som gör många rätt, men faller på någons behov av att tillfredställa "den stora massan".
Ung aktris träffar sin ungdoms kärlek, för en stund, på en järnvägsstation, sedan kommer dom återigen att skiljas.
Allvarlig komedi utgav den sig för att vara, så mycket till komedi var det knappast.
Upplägget kändes länge som den, utmärkta Brief encounter, men ändå inte.
Vi får tillbakablickar i deras liv från det dom skildes åt till, just nu, på järnvägsstationen.
Har sett Sheriffen (1952) för tolfte gången. Knappast en vanlig westernfilm, handlar om hur flocken överger den ende rättrådige som tvingas möta busarna ensam, när de anländer med middagståget. Dessutom på sin egen bröllopsdag. Sheriffen gifter sig med en uttalad pacifist som får omvärdera sin världsbild när det blir skarpt läge, och skarpt blir det verkligen. Gary Cooper och Grace Kelly i huvudrollerna, samt en stol och klocka i några biroller. En film för alla tider. För mig handlar den om beslutsfattande, att göra slag i saken. Helt extraordinär filmmusik komponerad av Dimitri Tiomkin.
__________________
Senast redigerad av DisaUlv 2017-09-06 kl. 00:54.
Ung aktris träffar sin ungdoms kärlek, för en stund, på en järnvägsstation, sedan kommer dom återigen att skiljas.
Allvarlig komedi utgav den sig för att vara, så mycket till komedi var det knappast.
Upplägget kändes länge som den, utmärkta Brief encounter, men ändå inte.
Vi får tillbakablickar i deras liv från det dom skildes åt till, just nu, på järnvägsstationen.
Lovande inledning, som kom av sig 3-/5
Brief Encounter, undebar film - på min tio-i-topp-lista! En av de bästa kärleksfilmerna, just för att den är förankrad i verkligheten, för att det är ett sådant möte som kan hända (till skillnad från Hollywoodintrigerna), för att de båda har vanligt utseende - men kan väcka denna passion hos den andre ändå! Och kanske blir det mer romantiskt just för att de...
INTE får varandra. Inte ens för en natt.
Citat:
Ursprungligen postat av DisaUlv
Har sett Sheriffen (1952) för tolfte gången. Knappast en vanlig westernfilm, handlar om hur flocken överger den ende rättrådige som tvingas möta busarna ensam, när de anländer med middagståget. Dessutom på sin egen bröllopsdag. Sheriffen gifter sig med en uttalad pacifist som får omvärdera sin världsbild när det blir skarpt läge, och skarpt blir det verkligen. Gary Cooper och Grace Kelly i huvudrollerna, samt en stol och klocka i några biroller. En film för alla tider. För mig handlar den om beslutsfattande, att göra slag i saken. Helt extraordinär filmmusik komponerad av Dimitri Tiomkin.
Också på min tio-i-topp-lista, vilken slump! High Noon har allt, jag tar den precis som den är, d.v.s. att den handlar om precis det som den handlar om, det duger bra! Och klart att det är en western, den ultimata western! Både spännande, läskigt obehagligt och romantiskt, och Gary Cooper var ju så stilig! Och titellåten ger en feber!
Själv har jag sett något lite (mycket) enklare, men som var fint ändå:
Tysk TV-film om en mamma 40+ (omgift med ny man) och hennes unga dotter och dennas man. De båda kvinnorna får barn samma dag, men dotterns barn dör. Mamman tycker så synd om dottern, som dessutom inte kan få några fler barn p.g.a. att läkarna var tvungna att operera bort hennes livmoder vid kejsarsnittet, att hon byter ut barnen, så att dottern får tro att det levande barnet är hennes. Det fungerar förstås inte...
Historien om de bortbytta barnen är väldigt osannolik, men mycket annat kan många eller kanske alla föräldrar känna igen sig i. Det behöver inte vara något oklart med barnets identitet för det. Barnet sover inte på nätterna, mamman blir utmattad och sur, hon driver med sina anklagelser mot sin man om att han inte hjälper till tillräckligt bort honom från hemmet bara mera, men hon förstår inte det själv. Hon längtar ut, vill gå tillbaka till universitetet, vill gå ut och shoppa med sin kompis som förr... men barnet sover inte när hon vill att det ska sova, det vaknar, stör och är i vägen... Sevärt för alla som går i väntans tider eller funderar på det. Även en sådan film som man kan prata till, t.ex. ta upp ämnet: "så där känner jag också när du lämnar mig så mycket ensam med lille Lasse".
Ännu en film om de otäcka odjuren som bor under marken.
Jag skulle precis stänga av TVn, när filmen började, jag vet, jag borde ha anat, bara siffran 5 borde ha varit skäl nog att handlöst slänga sig mot TV mottagarens avstängningsknapp.
Men (tyvärr) är jag väldigt nyfiken. 5 det antyder att det finns både 3 och 4 (ett och två kände jag till).
Den första filmen med Kevin Bacon, som kom för sisådär trettio år sedan var riktigt charmig.
Nu har man tagit bort all charm, och flyttat handlingen till Afrika.
Dessutom har dom här underjordtummlarna börjat mutera och flyger, och kan koppla ifrån sig sona tentakler som blir som ormar.,
och jag vet inte vad.
Slutet kändes som hajenfilmen, när den lurades att bita i en elkabel, här gillrades en fälla med blixten som vapen
En finansman ska firas med en bankett på sin 60 årsdag. Dagarna innan får han flera insikter om hur familjen egentligen mår.
Det som slår mig är det underbara språkbruket i filmen.
Finansmannen har tre barn, som väljer tre, helt olika, vägar.
Hasse Ekman är ingift med familjens dotter, och är synnerligen elak, något som slutligen leder till dottern tar sitt liv, just som banketten pågår
Oväntat stark film 4-/5
Det hade jag glömt angående Hasses roll. Trodde den enda filmen där han spelade något mer elak var i Var sin väg (1948) där han spelar mot Gunn Wållgren. Också det en väldigt bra film. På tal om att Hasse allt som oftast spelade helylle-typer.
__________________
Senast redigerad av Kirk.Douglas 2017-09-06 kl. 04:52.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!