SSF:
Possession (1981) | 🌑🌑🌑🌓🌕 |
Affärsmannen Mark kommer hem efter en jobbresa och finner sin fru Anna, till sin förvåning, deprimerad och rastlös. Hon vill ha en skilsmässa. Det här triggar igång en myriad av känslor hos Mark och även hos Anna som plötsligt lämnar familjen. En förtvivlad Mark börjar efterforska och hamnar i en bisarr värld fylld med irrationellt beteende och märkliga händelser.
Alltså vilken jävla film. En riktig mindfucker som inte följer några mallar och struntar totalt i att förklara saker. De första två minuterna är normala - sen bär det iväg på en psykologisk resa där karaktärerna kan hitta på precis vad som helst och där skräckkänslan är påtaglig. Det gör dialogerna extra intressanta, under ett samtal kan någon plötsligt skära sig i halsen med en kniv, eller börja dansa och krama väggarna (medans samtalet fortskrider). Filmen är extremt oförutsägbar.
Många scener är direkt motbjudande. Om ni sett den så vet ni vad jag menar med gångtunnel-scenen och hur jobbig den är att titta på. Isabelle Adjani måste ha drömt mardrömmar i många år efter sin insats i den här filmen, jag har sällan sett en skådis totalt lämna ut sig så här - som besatt av en demon. Men det är lysande! Skådespelet är väldigt bra även om karaktärerna fullständigt spårar ur i ologiskt beteende. Sam Neill är alltid kul att se på också, när han sätter på sig sitt vansinnes-ansikte så går ingen säker och här är han vansinnig mest hela tiden. De sista 20 minuterna löper han helt amok.
Det vore lätt av avfärda den som effektsökeri och bara plump men kommer man i den så är den otroligt fascinerande. Den surrealistiska känslan fungerar och håller en engagerad, det är välgjort och en tydlig tanke bakom allt - även om det absolut inte framkommer under filmens gång. Jag gillar också det speciella kameraarbetet som adderar till originaliteten.
Oavsett om man dyrkar den eller hatar den så är den i alla fall oförglömlig. Jag är någonstans mittemellan men satans vad den hänger med i medvetendet långt efter man har sett den - och det uppskattas alltid. Något av det märkligaste, blodigaste och mest fascinerande jag har sett.