http://www.imdb.com/title/tt0102988/
The Story Lady (1991). En äldre dam letar efter något att sysselsätta sig med. Hon råkar av en slump bli upptäckt av en reklambyrå, som anställer henne för att läsa klassiska sagor i reklamfilmerna för ett leksaksföretag, som hela USA:s lilla söta mormor. Hon läser verkligen bra och medryckande! Problemet är bara att:
Parallellt med detta får vi följa en kvinna i karriären på reklambyrån. Hon har en dotter i 10-årsåldern, som mår dåligt av att modern försummar henne för karriären - och JÄMT gör henne besviken...
Söt och fin historia, om än ganska enkel och förutsägbar. Funkar som julfilm då avgörande scener utspelas i juletid.
...jag tycker dock att filmen är ganska hård gentemot ensamstående mammor. Nu ska den här mamman vara en karriärkvinna, men även om hon INTE hade varit det så hade hon varit tvungen att försörja sig själv och sitt barn på något sätt, inklusive att betala dotterns skolavgifter (i en fin och bra skola, vad man fick se). Det är inte så lätt att ta ett "vanligt" jobb i USA heller, eftersom lönen då blir så låg, och eftersom det inte finns generösa barnrelaterade bidrag på samma sätt som här. Och de statliga skolorna som barnen måste gå i om föräldrarna inte kan betala en privatskola, är värre än värst... Jag hade föredragit att mamman hade varit en gift kvinna, med en högavlönad man, så att hon mycket väl hade kunnat arbeta mindre eller inte alls... men ÄNDÅ valt att försumma dottern för karriären. Då hade denna pekpinne känts mer rättvis och på sin plats.
6/10
The Story Lady (1991). En äldre dam letar efter något att sysselsätta sig med. Hon råkar av en slump bli upptäckt av en reklambyrå, som anställer henne för att läsa klassiska sagor i reklamfilmerna för ett leksaksföretag, som hela USA:s lilla söta mormor. Hon läser verkligen bra och medryckande! Problemet är bara att:
Parallellt med detta får vi följa en kvinna i karriären på reklambyrån. Hon har en dotter i 10-årsåldern, som mår dåligt av att modern försummar henne för karriären - och JÄMT gör henne besviken...
Söt och fin historia, om än ganska enkel och förutsägbar. Funkar som julfilm då avgörande scener utspelas i juletid.
...jag tycker dock att filmen är ganska hård gentemot ensamstående mammor. Nu ska den här mamman vara en karriärkvinna, men även om hon INTE hade varit det så hade hon varit tvungen att försörja sig själv och sitt barn på något sätt, inklusive att betala dotterns skolavgifter (i en fin och bra skola, vad man fick se). Det är inte så lätt att ta ett "vanligt" jobb i USA heller, eftersom lönen då blir så låg, och eftersom det inte finns generösa barnrelaterade bidrag på samma sätt som här. Och de statliga skolorna som barnen måste gå i om föräldrarna inte kan betala en privatskola, är värre än värst... Jag hade föredragit att mamman hade varit en gift kvinna, med en högavlönad man, så att hon mycket väl hade kunnat arbeta mindre eller inte alls... men ÄNDÅ valt att försumma dottern för karriären. Då hade denna pekpinne känts mer rättvis och på sin plats.
6/10
__________________
Senast redigerad av de.Montfort 2017-01-01 kl. 02:07.
Senast redigerad av de.Montfort 2017-01-01 kl. 02:07.
Citat:
Rashômon (1950)
Jaha. Min första bekantskap med Akira Kurosawa...
... och herregud. Det här skulle väl vara en ganska kort film? 88 minuter. Det är ju inte långt. Trots det kom jag att tänka på James Franco. 127 timmar. Att över huvud taget se klart den här filmen var en pärs. Gäsp. Zzz...
Jag kan förstå Mifunes överspel, men det blir ändå för mycket för mig. Kyōs, kvinnans, överspel är däremot enbart enerverande - framför allt hennes öronbedövande, skrikande ljud som tydligen ska föreställa skratt. Extremt mycket fokus på mimik och rörelser, ville Kurosawa göra en stumfilm? Varför gjorde han inte det i så fall, frågar jag mig. Det hade förmodligen förbättrat filmen. Kanske att man ska se om den utan ljud? Fast nej, att se om den här är allt annat än lockande.
Till detta har vi dessutom ett naivt och intetsägande budskap. Egenintresset är en av våra största drivkrafter. Vilket avslöjande! Naturligtvis ljuger människan, för att framställa sig själv i bättre dager, om möjligheten uppstår. Mediumet talar utan tvekan sanning eftersom döda människor inte ljuger - "jag tror inte att en människa kan vara så omoralisk". Snälla rara någon. Dios mío, som japanerna inte skulle ha sagt. Mon dieu?
Det här är Japan, för Guds skull. Fem år före den här filmen släpptes besöktes öriket av en tjock man och en liten pojke som tillsammans tillintetgjorde tusentals liv på några sekunder. Enhet 731?! Men nej, aldrig att någon skulle kunna ljuga. Miffon. God morgon och välkommen till verkligheten, säger jag. HAHAHAHAHAHAHA, svarar väl Mifune.
Förresten, vad var det filmen hette nu igen? Demonernas port på svenska, men på japanska? Ra... Rasho? Ra-zzz... någonting. Rent tekniskt kunde Kurosawa göra film men det här är bland det plattaste jag någonsin har sett. Tyvärr. Gomenasai et cetera.
3/10
PS. HAHAHAHAHAHAHA
Jaha. Min första bekantskap med Akira Kurosawa...
... och herregud. Det här skulle väl vara en ganska kort film? 88 minuter. Det är ju inte långt. Trots det kom jag att tänka på James Franco. 127 timmar. Att över huvud taget se klart den här filmen var en pärs. Gäsp. Zzz...
Jag kan förstå Mifunes överspel, men det blir ändå för mycket för mig. Kyōs, kvinnans, överspel är däremot enbart enerverande - framför allt hennes öronbedövande, skrikande ljud som tydligen ska föreställa skratt. Extremt mycket fokus på mimik och rörelser, ville Kurosawa göra en stumfilm? Varför gjorde han inte det i så fall, frågar jag mig. Det hade förmodligen förbättrat filmen. Kanske att man ska se om den utan ljud? Fast nej, att se om den här är allt annat än lockande.
Till detta har vi dessutom ett naivt och intetsägande budskap. Egenintresset är en av våra största drivkrafter. Vilket avslöjande! Naturligtvis ljuger människan, för att framställa sig själv i bättre dager, om möjligheten uppstår. Mediumet talar utan tvekan sanning eftersom döda människor inte ljuger - "jag tror inte att en människa kan vara så omoralisk". Snälla rara någon. Dios mío, som japanerna inte skulle ha sagt. Mon dieu?
Det här är Japan, för Guds skull. Fem år före den här filmen släpptes besöktes öriket av en tjock man och en liten pojke som tillsammans tillintetgjorde tusentals liv på några sekunder. Enhet 731?! Men nej, aldrig att någon skulle kunna ljuga. Miffon. God morgon och välkommen till verkligheten, säger jag. HAHAHAHAHAHAHA, svarar väl Mifune.
Förresten, vad var det filmen hette nu igen? Demonernas port på svenska, men på japanska? Ra... Rasho? Ra-zzz... någonting. Rent tekniskt kunde Kurosawa göra film men det här är bland det plattaste jag någonsin har sett. Tyvärr. Gomenasai et cetera.
3/10
PS. HAHAHAHAHAHAHA
Haha, ja, jo, det är en ljudbarriär att ta sig över där i början på Rashômon.
För att överleva måste man helt enkelt sänka volymen har jag kommit fram till. Men sen tycker jag faktiskt att filmen tar sig och blir bättre under andra halvan. På ett sätt kan man ju kalla den post-modernistiskt, även om jag själv är lite trött på det begreppet, då de olika berättelserna upplöser vad som är sanning objektivt sett till att bara bli subjektiva synvinklar på samma scenario.
Mitt standardtips när det gäller Kurosawa är dock att uppsöka hans 1960-tal. Där han gjorde han nästan enbart högkvalitativa filmer som håller än idag. Både samurajfilmerna Yojimbo (1961) och Sanjuro (1962) samt de moderna samtidsfilmerna High and Low (1963) och The Bad Sleep Well (1960) bör falla de flesta i smaken. Möjligen att Red Beard (1965) kan vara i lite tradigaste laget samt att Mifune mest spelar en biroll istället för huvudroll där. Men annars är det svårt att gå fel i det årtiondet.
Hoppas att inte Rashômon avskräckte dig från att se mer av Kurosawa då han i mitt tycke har flera visuella och dynamiska mästerverk i sin repertoar.
Citat:
HAHAHAHAHAHAHA!Oj, jag menade tack för rekommendationerna. Ingen bra start för Kurosawa men kommer definitivt att se fler av hans filmer.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
