Vilken film såg du senast?

En lustig slump att jag började se Thunderbolt and Lightfoot i förrgår men blev för trött och såg klart den igår.

Thunderbolt and Lightfoot (1974)

Någon Deerhunter är det som sagt inte. Men om man tar den för vad den är så är den inte så dum. Det är en lättsam kriminalkomedi men för att vara det så är den ovanligt välgjord, mycket mer lågmäld och har också en lite mer sorglig och melankolisk sida. Jag finner inget som är dåligt med den här filmen om man bortser från vissa lite ologiska saker (var i helvete fick de luftvärnskanonen ifrån?) men det tycker jag man kan göra lite enklare i en komedi, samt att slutet är lite vagt och obegripligt men det kan ha berott på att jag var trött båda kvällarna jag såg på den och att jag missade nån detalj som gav en förklaring för vad som hände.

Kortfattat om handlingen. Thunderbolt (Clint Eastwood) och Lightfoot (Jeff Bridges) är två kriminella som träffas av en slump och slår sig ihop för att driva omkring planlöst på landsbygden i stulna bilar. Lightfoot är den yngre och oerfarne som vill lära sig, Thunderbolt är den äldre som motvilligt ställer upp eftersom han behöver hjälp då han jagas av skurkar från sitt förflutna.

Det som är bra med filmen är ett fantastiskt foto på underbara naturmiljöer, amerikansk landsbygd och småstäder. Varje gång de stannar för att rasta och snacka lite är det vid något otroligt massivt berg eller en underbart vacker sjö och sådär. Det är mycket skön roadmoviekänsla och att den är lite återhållsam med både action och komedi för att vara nån slags actionkomedi uppskattar jag också. Den är även ganska oväntad och inte helt förutsägbar på ungefär samma sätt som amerikanska 70-talsfilmer typ Easy Rider ofta är. Även om jag inte riktigt förstod slutet (jag har i efterhand kommit på en rimlig förklaring) så gillar jag det för att det var lite annorlunda och oförutsägbart.

Jag älskar ju såna här lite långsamma filmer med snyggt foto nästan oavsett vad de handlar om, så trots att den inte når upp till Deer Hunter är den väl värd att se om man tar den för vad den är.

Run all night. Liam neeson är en av mina favoriter, filmen var väl helt ok men om man jämför den med första taken så var den kass.

Bra recension! Jag gillade stämningen i filmen men fann inget av substans i historien.

The Place Beyond the Pines (2012): http://www.imdb.com/title/tt1817273/?ref_=nm_flmg_act_9

En film som lämnar många avtryck..

La Cage aux Folles (IMDB) (1978, SVT, 91 min)

Kortrecension:

Mnja, jag är inte direkt imponerad. Rent visuellt och underhållningsmässigt så är det här inget vidare, vilket känns konstigt då filmen blev en sån enorm publiksuccé. La Cage aux Folles har helt enkelt åldrats på ett tråkigt nog ovärdigt vis. Och utöver de lätträknande scenerna där Ugo och Michel som våra huvudkaraktärer slår an ett par gnistor så finns här inte så mycket att hämta.

När man nu sitter och ser på en film från vars främsta mål var att normalisera något som då ansågs som högst onormalt och uppfattar det som både förlegat och smått fördomsfullt så får man väl trots allt erkänna Jean Poiret ändå lyckades i slutänden. Även om HBTQ-världen fortfarande har många och långa steg kvar att vandra så måste man nog erkänna att världen har förändrats till det bättre sen 1978.

Betyg: 2 (Ett viktigt ämne, och en bra grundberättelse, men om ni är intresserade så försök att hitta ett mer uppdaterat slutresultat att se än detta.)

LÄS MER OM FILMEN PÅ MIN ICKE-KOMERSIELLA BLOGG: The Shinbone Post

Ok. Sedan finns det ytterligare en film, T.M.N.T. (2014). Har du sett den? Sevärd?

SSF: Paterson (2016) | 🌑🌑🌑🌑🌕 |

En dag i Patersons liv följer alltid samma mönster. Vakna, äta flingor, gå till jobbet som busschaufför, arbeta, gå hem till sin flickvän Laura och äta ett av hennes vegetariska experiment till middag, rasta hennes hund Marvin och under promenaden stanna vid en bar för att dricka en öl, hem igen, sova och upprepa nästa dag. Små variationer förekommer men Paterson verkar trivas med sitt inrutade liv - så länge han får skriva sin poesi är han nöjd.

Den här kommer garanterat få många att riva sitt hår i förtvivlan och skrika - det händer ju inget! Som så ofta med Jim Jarmusch filmer så kan handlingen vara obefintlig, det är liksom hans grej att göra lite artsy filmer som inte följer konventionella strukturer. Jag älskar inte allt han har gjort utan många filmer har jag svårt att arbeta upp ett intresse för, medans andra är snudd på mästerverk. Paterson gillar jag skarpt och placerar den bland hans bästa.

Just att skildra vardagen så stillsamt och rutinartat som han gör här och fortfarande få det fascinerande är riktigt bra gjort. Varenda liten ändring i Patersons inrutade liv blir till en stor grej för tittaren, ska det här få konsekvenser för nästa dag eller rentav locka fram en reaktion hos Paterson? Jag fastnar för huvudpersonen trots hans närmast apatiska sätt. Inuti finns det känslor och de sipprar fram då och då trots att man måste kisa för att se dem. Adam Driver spelar honom helt perfekt.

Jag är inget stort fan av poesi så den poetiska stämningen blir smått pretentiös för mig, men tonen är ändå trivsam. Jag älskar att se hur mycket Paterson trivs på sitt jobb där han tjuvlyssnar lite på passagerarnas konversationer och ler åt lustigheterna. När han kommer hem verkar han nästan vantrivas lite åt den livligare Laura, trots att kärleken absolut är äkta.

En mysig film med ett varmt och fint foto som gör det svårt att inte tycka om den. Bara man accepterar att en ordinär handling knappt finns där så kommer man ha en fin stund tillsammans med Paterson. Som vanligt visar Jarmusch prov på sin fina musiksmak också och kastar in referenser till Iggy Pop och Method Man och sånt gör hans filmer extra älskvärda.

Life (2017)

En grupp astronauter ombord den internationella rymdstationen ISS hittar tecken på utomjordiskt liv från Mars, men problemen hopar sig när upptäckten visar sig vara långt farligare än de trott.

En något försenad recension, då jag såg filmen på premiären. Men bättre sent än aldrig, så något litet kan jag nog ändå få ur mig. Om nu minnet inte sviker mig helt och hållet.

Life är en sci-fi skräckfilm som vid sina bästa stunder lyckas vara ganska så spännande. Men i det stora hela är den något förutsägbar och jag listade ut slutet ganska så tidigt... tyvärr.

Skådespelarna i den är dock väldigt bra. Rebecca Ferguson, Jake Gyllenhaal, Ryan Reynolds, Hiroyuki Sanada, Olga Dihovichnaya och Ariyon Bakare lyckas leverera bra ifrån sig. Vill ge cred till Ariyon Bakare som jag inte sett tidigare och gör en minnesvärd insats.
Karaktärerna i sig är heller inte dåliga då de är något intressanta och håller ändå intresset uppe under filmens gång. Tyvärr så är det favoriten Jake Gyllenhaal som får minst att göra. Hans karaktär är den sämsta skrivna av de alla, då dem inte ger honom mycket att göra. Samt hans motiv att vara i rymden är något svaga och han får inget direkt att göra fören de sista 10 minuterna. Annars är han bara där och reagerar på det som inträffar.

Effekterna är allt från bra till halvdant. Blodet såg fejk ut och inte alls övertygande. Monstret som utvecklas under filmens gång är intressant att kolla på, och jag gillade att mitt i allt blev det en monsterrulle. Rymdskeppet och rymden i sig såg också bra ut, även ifall det märktes att det inte var lika stor budget bakom denna som tidigare stora rymdfilmer som Gravity, The Martian etc.

Men trots att filmen var förutsägbar och inte var på topp hela vägen med vissa karaktärer, och effekter. Så var den underhållande från början till slut. Jag var ändå intresserad att se vart den skulle göra härnäst, även ifall det var den förutsägbara vägen.
Jag såg det lite som en homage till de gamla sci-fi skräckfilmerna under 50-talet där ett monster löper amok där karaktärerna är instängda någonstans. Vilket är inspirationen till Alien, som är den filmen alla kommer förknippa denna med.

I sin helhet är Life en underhållande sci-fi skräckfilm. Trots att den är förutsägbar, och man vet exakt vilka karaktärer som kommer överleva och dö. Så var den underhållande från början till slut. Ja visst, effekterna kanske inte höll hela vägen, och lite besviken att Jake Gyllenhaals karaktär var den minst intressanta av allihop.
Men som en homage till 50-talets sci-fi rullar fungerar ändå Life på ett effektivt sätt, vilket är den starkaste punkt.

3 av 5!

http://www.imdb.com/title/tt5442430/?ref_=nv_sr_1

Trailer:
https://www.youtube.com/watch?v=cuA-xqBw4jE

Smurfs: The Lost Village (2017)

En mystisk karta leder Smurfette och hennes vänner Brainy, Clumsy och Hefty ut på ett äventyr genom den Förbjudna skogen. Målet: den största hemligheten i smurfarnas historia.

Jag ska vara riktigt ärligt nu! Jag har inte växt upp med smurfarna, och är inte allt för bekant med historien. Jag vet mestadels bara att Gargamel är ute efter smurfarna så han kan tömma dem på deras krafter och få kraften själv. Jag har sett de två live-action filmerna som gjordes, som i mina ögon inte var något bra, snarare tvärtom om: skit!

Varför såg jag då denna filmen? Enkelt. Gordon Ramsay var med och gjorde rösten till Baker Smurf. Jag vet det låter jävligt långsökt, men faktum är så blev min nyfikenhet allt för stor. Jag var bara tvungen att få se en film på vita duken på bio där Gordon Ramsay är med. Även om det bara är hans röst, och han har en dialog som inte varar mer än 10 sekunder.

Hur är filmen i sin helhet då?
Ja... den är ju bättre än de andra två live-action filmerna. Men jag kan inte direkt påstå detta är något speciellt bra heller. Den är... helt okej... verken mer eller mindre.

Det är väldigt uppenbart att denna filmen är mer riktad åt de små barnen än lite vuxna, som Pixar och Disney försöker även rikta in sig vid. Så det blir lite svårt att verkligen recensera filmen. Småbarn kommer finna något i den.
Den är färgglad och följer en ganska så simpel och struktur handling som inte alls är så komplicerad.

Visst kan jag tycka det är lite tråkigt att många av smurfarna inte får så stor plats i filmen, utan det är mest Smurfette och de andra tre som får stå i centrum i denna. Lite som förra filmerna, att man fokuserar på vissa. Vilket är förståeligt, men det hade varit lite kul med lite variation. Nu har ändå Clumsy och Brainy varit centralfigurer i alla tre. Smurfette är förståeligt dock.

Gargamel och hans katt och fågel var dock ganska så underhållande att kolla på, och var för mig höjdpunkterna i filmen.
Humorn i sig var helt okej. Jag skrattade några få gånger, där var till och med ett vuxenskämt slängt in mitt i allt, vilket tog mig med överraskning. Men mycket humor riktas mer åt de mindre. Men tack gode gud för att där inte var något kiss och bajsskämt, vilket där lätt kunde ha varit.

I sin helhet är Smurfs: The Lost Village, precis det man tänker sig det är. Småbarnen lär finna nöje i den, och det är just den målgruppen filmen riktar in sig på. Den är färggrann och håller ändå ett lagom bra tempo under sina 89 minuter. Jag vet inte om de riktiga smurf fansen kommer tycka om den, men jag är nog rätt så säker de kommer uppskatta den mer än live-action filmerna.
I slutändan var den helt okej, det känns ganska så taffligt att kritisera och hata på en sådan här film. Den är vad den är, och gör sitt jobb. Faller lite in i Trolls gropen skulle jag väl vilja säga.

2.5 av 5!

http://www.imdb.com/title/tt2398241/?ref_=nv_sr_1

Trailer:
https://www.youtube.com/watch?v=8LdpyRBE0aA


Gordon Ramsay repliken?
(om Smurfette)
"She can't bake for smurfing sake"

Såg den nyss och kan bara instämma, en dokumentär som kommer vara aktuell så länge vi använder oss av datorer.

Jag tycker den knappt var sevärd. Den försöker vara "en seriös film" samtidigt som den försöker vara en mer klassisk Turtles-film. Det skär sig.. Speciellt mot slutet som jag knappt minns.

I min värld är den "okej". På vissa sätt var det godkänd, men som helhet missar du inte mycket om du skulle strunta i den.

Lustigt vad man kan tycka olika. Till och med jag som anser att (utlevd) homosexualitet är fel, tycker att den filmen är jättebra och -rolig! "We are family! I've got all my sisters with me!"