Jag måste vara otroligt trött, orkade inte byta kanal.
Filmen var förfärlig när den kom (jag var och såg den), och den har sannerligen inte blivit bättre.
Mängder med "komiska" situtioner på golfbanan.
Som en sidohandling genom filmen så för Bill Murray en ojämn kamp mot en oönskad gnagare.
Groundhog day (1993). En TV-personlighet vaknar varje morgon upp till samma dag, dag efter dag efter dag... Man får följa hans försök att komma ur denna förbannelse - för ganska snart börjar han att uppleva det som en förbannelse. Även om han också drar nytta av att alltid kunna veta i förväg vad som ska hända, att kunna samla information om människor, att varje dag få en ny chans att med trial and error försöka förföra kvinnan han älskar. Just detta - hur han använder, och ibland missbrukar, sina speciella möjligheter - är ganska underhållande. Det finns även fina, romantiska scener här, vackert foto i klara färger, bra skådisar, lite humor och en ömsint skildring av amerikanskt småstadsliv och gamla traditioner.
MEN jag gillar egentligen inte element i mina filmer och böcker, som inte skulle kunna hända i verkligheten. Jag menar: det mesta som händer på film är ju osannolikt att det ska hända i verkligheten - som att prinsar gifter sig med fattiga kvinnor och lyfter dem ur deras misär, för att anknyta till förra filmen jag recenserade. Men det KAN i alla fall hända. När ett element absolut inte kan inträffa i verkligheten, så blir historien ganska ointressant för mig - så är det bara. Och ännu värre är det om, som här i filmen:
...man inte får någon förklaring heller, till hur detta mystiska kan hända, och varför det händer just huvudpersonen, eller varför det plötsligt upphör. Jag tycker att filmmakarna gjorde det väl lätt för sig, när de inte behövde tänka ut en förklaring. Jag hade velat ha antingen en vetenskaplig (science fiction-vetenskaplig) förklaring, eller en övernaturlig förklaring (typ att huvudpersonen retade upp någon gammal häxa som gav honom denna förbannelse, som endast kunde brytas genom att han fick kvinnan han älskade att stanna över natten... Det hade gått att få ihop förbannelsen med traditionen med murmeldjuret, om de tänkt till lite).
Men det fina är, att filmmakarna i alla fall drar ut den konstiga situationen i alla dess konsekvenser.
Sammanfattningsvis, så är filmen ganska underhållande - men inte den storfilm som den ofta pekats ut som.
6/10
__________________
Senast redigerad av Merwinna 2017-01-06 kl. 03:42.
Groundhog day (1993). En TV-personlighet vaknar varje morgon upp till samma dag, dag efter dag efter dag... Man får följa hans försök att komma ur denna förbannelse - för ganska snart börjar han att uppleva det som en förbannelse. Även om han också drar nytta av att alltid kunna veta i förväg vad som ska hända, att kunna samla information om människor, att varje dag få en ny chans att med trial and error försöka förföra kvinnan han älskar. Just detta - hur han använder, och ibland missbrukar, sina speciella möjligheter - är ganska underhållande. Det finns även fina, romantiska scener här, vackert foto i klara färger, bra skådisar, lite humor och en ömsint skildring av amerikanskt småstadsliv och gamla traditioner.
MEN jag gillar egentligen inte element i mina filmer och böcker, som inte skulle kunna hända i verkligheten. Jag menar: det mesta som händer på film är ju osannolikt att det ska hända i verkligheten - som att prinsar gifter sig med fattiga kvinnor och lyfter dem ur deras misär, för att anknyta till förra filmen jag recenserade. Men det KAN i alla fall hända. När ett element absolut inte kan inträffa i verkligheten, så blir historien ganska ointressant för mig - så är det bara. Och ännu värre är det om, som här i filmen:
...man inte får någon förklaring heller, till hur detta mystiska kan hända, och varför det händer just huvudpersonen, eller varför det plötsligt upphör. Jag tycker att filmmakarna gjorde det väl lätt för sig, när de inte behövde tänka ut en förklaring. Jag hade velat ha antingen en vetenskaplig (science fiction-vetenskaplig) förklaring, eller en övernaturlig förklaring (typ att huvudpersonen retade upp någon gammal häxa som gav honom denna förbannelse, som endast kunde brytas genom att han fick kvinnan han älskade att stanna över natten... Det hade gått att få ihop förbannelsen med traditionen med murmeldjuret, om de tänkt till lite).
Men det fina är, att filmmakarna i alla fall drar ut den konstiga situationen i alla dess konsekvenser.
Sammanfattningsvis, så är filmen ganska underhållande - men inte den storfilm som den ofta pekats ut som.
6/10
Jag tycker att filmer som Groundhog Day och Eternal Sunshine of the Spotless Mind är realistiska i den mån att karaktärerna beter sig psykologiskt trovärdigt och därför kan filmerna ses som allegorier över verkliga situationer. Groundhog Day är för mig en meditation över ett lag och normlöst samhälle, något väldigt konkret. Filmer som Pretty Woman däremot är bara meningslöst "alla duger som de är" fluff med noll komma noll verklighetsförankring.
Med andra ord är jag lite motsatsen till dig, om karaktärerna känns mänskliga kan jag köpa exceptionella omständigheter men jag kan inte köpa filmer som känns förskönande även om de inte innehåller fantasy element!
Hugo Cabret (Asa Butterfield) är en föräldralös pojke i Paris på 1930-talet, som bor på en tågstation där han fortsätter sin pappas och farbrors arbete med att vrida upp klockorna. Det enda minnet han har av sin pappa är en sorts robot, som behöver en särskild nyckel (som Hugo inte har) för att kunna fungera. Hugo träffar på leksaksaffärsinnehavaren Georges Méliès (Ben Kingsley) och hans dotter Isabelle (Chloë Grace Moretz), och allt verkar efterhand mycket mer sammankopplat än väntat.
Trevlig matinéfilm baserad på en roman med längre titel men samma tema. Scorsese kan uppenbarligen göra familjefilmer också.
Ben Cash (Viggo Mortensen) är en man som bor avskilt i bergen i delstaten Washington med sina sex barn som han uppfostrar själv efter att hans fru begått självmord. Ben insisterar på att barnen inte ska korrumperas av det västerländska samhället och den fascism han anser att det representerar. Barnen blir hemundervisade och får lära sig allt om mänskliga rättigheter men även hur man klarar sig själv i vildmarken. När frun ska begravas beger sig hela familjen för att närvara och Ben måste stå upp för fruns önskan om att kremeras snarare än begravas.
Ett hyfsat drama/svart komedi om en rejält speciell person och hans kamp mot allt han anser fel i tillvaron.
Jag tycker att filmer som Groundhog Day och Eternal Sunshine of the Spotless Mind är realistiska i den mån att karaktärerna beter sig psykologiskt trovärdigt och därför kan filmerna ses som allegorier över verkliga situationer. Groundhog Day är för mig en meditation över ett lag och normlöst samhälle, något väldigt konkret. Filmer som Pretty Woman däremot är bara meningslöst "alla duger som de är" fluff med noll komma noll verklighetsförankring.
Med andra ord är jag lite motsatsen till dig, om karaktärerna känns mänskliga kan jag köpa exceptionella omständigheter men jag kan inte köpa filmer som känns förskönande även om de inte innehåller fantasy element!
Ja, jag förstår vad du menar, och håller med om att vi är olika där! Just Pretty Woman tycker jag för övrigt väldigt illa om, då den faktiskt fick helt vanliga unga tjejer att ge sig in på prostitution som ett sätt att försöka träffa en rik man, och DET fungerar ju inte. Den filmen var direkt samhällsfarlig. (Men nu är vi inne på en helt annan diskussion.)
Waregames
Efter ett inlägg på Facebook om en nyhet så poppade filmen upp i huvudet och jag var tvungen att se den igen. Ruskigt bra som på sitt sätt påminner en hel del om Dr Strangelove i det att man överlåter mänsklighetens vara eller icke vara i händerna på maskiner (The doomsday machine).
Såg den på 80-talet men då var sciensfiction-känslan den övervägande, idag när man inser hur nära verkligheten den var så infinner sig en helt annan känsla - en riktigt nagelbitare helt enkelt. 6/10
The Accountant. Bra skådespeleri av Affleck och Kendrick, men det osammanhängande/obegripliga berättandet gör att man inte kan engagera sig i handlingen, alls. Och Jon Bernthal är verkligen supersämst - makalöst kass.
Jag såg den precis och jag håller helt och hållet med. Premissen är dessutom löjlig - dels att en matematiskt sinnad person skulle bli revisor (när han dessutom uppenbart är medveten om aktuarieyrkets existens) och dels att vederbörande skulle vara en slagskämpe.
Upplägget är sådant av "en riktig film" med en gammal klassisk narrator som förklarar läget... Något jag tycker MÅNGA av dagens filmer borde ha. Inte för att jag är så dum så jag inte förstår diverse handlingar utan att mängden scener och många "försök att göra något smart" bara blir rörigt. Exempelvis att flera filmer hoppar mellan händelser i olika länder utan vidare förklaring eller när det är en fantasy med tidshopp där klippningen gör det oklart vad som händer när.
Luke Wilson är huvudrollen, men han är inte direkt fokus utan fokus är världen han hamnar i. Det är dumt, men det är inte SÅ orealistiskt.. Visst en del är, men själva poängen med filmen skulle faktiskt kunna ske med tanke på hur folk beter sig TROTS all gratis information som går att tillgå.
Humorn är på låg nivå, men just för att han är där han är fungerar det bättre än i många andra komedier. Jag skrattade till mer än vad jag brukar göra till amerikanska komedier dessa dagar. Kanske är det för att det inte är så tillrättalagt också. Humor som är tillrättalagd förlorar mycket.. Ungefär som att skriva musik och från start vägra ha med vissa delar (som kan visa sig bidra till musiken när man kommit längre i processen).
Fortsatt bland det bästa som finns i filmväg när det gäller att förlöjliga (eller snarare blottlägga de redan förekommande tokigheterna med) organiserad religion. Död åt... eh... leve Jesus! Dessutom en djävulskt snygg Silvia Pinal och ett helskönt slut.
"Vad säger jag? Jag börjar nu förstå att jag inte förstår vad jag säger. Vad säger jag?"
8/10
__________________
Senast redigerad av Samizdat 2017-01-06 kl. 20:10.
Upplägget är sådant av "en riktig film" med en gammal klassisk narrator som förklarar läget... Något jag tycker MÅNGA av dagens filmer borde ha. Inte för att jag är så dum så jag inte förstår diverse handlingar utan att mängden scener och många "försök att göra något smart" bara blir rörigt. Exempelvis att flera filmer hoppar mellan händelser i olika länder utan vidare förklaring eller när det är en fantasy med tidshopp där klippningen gör det oklart vad som händer när.
Luke Wilson är huvudrollen, men han är inte direkt fokus utan fokus är världen han hamnar i. Det är dumt, men det är inte SÅ orealistiskt.. Visst en del är, men själva poängen med filmen skulle faktiskt kunna ske med tanke på hur folk beter sig TROTS all gratis information som går att tillgå.
Humorn är på låg nivå, men just för att han är där han är fungerar det bättre än i många andra komedier. Jag skrattade till mer än vad jag brukar göra till amerikanska komedier dessa dagar. Kanske är det för att det inte är så tillrättalagt också. Humor som är tillrättalagd förlorar mycket.. Ungefär som att skriva musik och från start vägra ha med vissa delar (som kan visa sig bidra till musiken när man kommit längre i processen).
Betyg? Stark 3 / 5
Introt är det allra bästa med den! De båda paren, ett medelklasspar och ett WT-par. I det första fallet blir det inga barn gjorda, för att paret vill vara ansvarsfulla och vänta på det rätta tillfället, och i det andra fallet blir det inget annat gjort än barn... "I thought you were on the pill?" "No!"
Det värsta är att DET ÄR PRECIS SÅ HÄR DET ÄR. I verkligheten.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
