Vilken film såg du senast?

Spökjägarparet Ed och Lorraine reser till London för att hjälpa en ensamstående mamma som bor med sina fyra barn i ett hus plågat av onda andar.

Första Conjuring är en av de få skräckfilmer som faktiskt lyckas och skrämma mig. Egentligen är det bara en handfull skräckfilmer som verkligen lyckats krypa under huden på mig där jag får obehag. Jag skäms inte över att säga att en ny skräckfilm från 2013 är en av dem.
Det var också en riktigt bra film överlag med intressanta och utvecklade karaktärer, vi får en förståelse över familjerna som är involverade, samt James Wan regi är verkligen toppklass.
Tre år senare har vi nu uppföljaren som jag såg fram emot väldigt mycket. Även ifall den inte lyckas skrämma mig som första filmen gjorde, är det fortfarande ett bra hantverk och en film som är minst lika bra som första filmen.

Vad är det då som gör The Conjuring 2 till en så pass bra uppföljare, när nästan alla uppföljare inom skräckgenren är inget att ha. Det är väl bara komedi genren som har sämre uppföljare, eller så kan vi säga det är lika.
Först och främst är det ännu en gång hantverket som James Wan ger oss. Jag har sagt det förr, men säger det igen. James Wan är enligt mig, den bästa regissören som jobbar inom skräck idag. Han vet vad som lyckas och använder sig inte utav fula knep.
Jag är mycket väl medveten om att han använder sig av jump-scares. Men han använder sig utav dem i rätt benämning, när en jump-scare ska användas. Han låter inte ljudet gå tyst i 10 sekunder, för att sedan ha en katt eller en annan person komma in i rummet och lägga till ett högt ljud bara för att skrämma till publiken på ett billigt sätt.

Karaktärerna är ännu en gång bra utvecklade. Vi får en fortsättning på Ed och Lorraine som båda två blir skådespelade av de fantastiska Patrick Wilson och Vera Farmiga, som verkligen ger fantastiska insatser. En av de bästa genren har att erbjuda.
Men filmen lägger även mycket tid och fokus på familjen innan Warren kommer in i bilden. Precis som med första så får vi se deras vanliga liv innan allt det supernaturliga börjar hända. Så vi som tittare får ett bättre perspektiv på familjen, samt vi blir mer involverade och känner mer sorg för familjen när de väl blir drabbade.
Detta även tack vare speltiden, som jag till en början var skeptisk till. Men filmen behövde de 133 minuterna, och det kändes som en välstrukturerad film där ingenting kändes som de kunde klippt bort. Varje minut har något att säga, och det kändes inte som filmen var överlång eller gick över tiden.

Men det är även en intressant historia. Vare sig du vill tro på det eller inte när det står "baserat på verkliga händelser" i början av filmen, så är filmen intressant ändå. Mycket för att filmen inte bara är en skräckfilm, utan lägger tid på karaktärerna och att inte bara fokusera på de övernaturliga. En av mina favoritscener i filmen är när Ed sitter med en gitarr och sjunger Elvis för barnen. Filmen tar ett andetag och en paus från allt annat, och visar att filmen inte bara ska ses som en skräckfilm, utan har mer att erbjuda.

Fotot och kameravinklarna hjälper också enormt. Detta är var James Wan skicklighet inom genren kommer in. Han vet var han ska placera kameran, och få det bästa möjliga utav det, och där är en hel del snygga vinklar här. Som även hjälper till i filmens berättande.
Där är en scen där en av flickorna vid namn Janet dras upp i taket, för att sedan bli uppdragen och landa på golvet på ovanvåningen. En snygg och fräck filmning som verkligen gör det hela mer indraget i huset.
Favoritscenen där James Wan använder kameran till det bästa är när Ed konfronterar den äldre manen som har tagit över Janet. Hela scenen är i en tagning och fokuset ligger bara på Ed. Medan i bakgrunden sitter Janet på en stol ur fokus och medan Ed konfronterar den äldre mannen så förvandlas Janet till honom i bakgrunden. Men allting är ur fokus och det är bara Ed's ansikte som är i fokus, och allt vi hör är denna hemska och obekväma rösten. En fantastisk scen som jag sent kommer glömma, som är effektfull och verkligen visar att det du inte ser är betydligt mer skrämmande än det du ser.

Jag vill också ge cred åt barnen, vilket alltid är en stor gambler i filmer. Men alla fyra sköte sig riktigt bra, speciellt Madison Wolfe som Janet. Hon är i fokus, och hon gör verkligen en bra insats och helt klart inget sött här inte.
Däremot så kände jag att vissa av barnen kom i skymundan som Johnny som jag helt glömt bort och som helt plötsligt fick en scen framåt slutet av filmen och jag var tvungen att påminna mig själv om vem han var.

Det enda riktigt stora negativa jag har att ge filmen är väl att jag inte blev lika rädd för den som första filmen. Kanske har det med vad första filmen hade att behandla, medan här var det inget som jag håller lika nära hjärtat som läskigt. Men det betyder inte att filmen fortfarande hade effektfulla scener och en fantastisk stämning som ändå gav obehag. Vilket är mer än vad jag kan säga om 80% av alla skräckfilmer som släpps varje år.
Där är även ett par igenkända scener som blivit ganska så "trademark" vid dagens skräckfilmer. Som retro utrustningen och man använder sig av gammalt material för att få fram lite mer läskigare saker. Men jag hade också ljugit samtidigt om jag sa att jag inte gillade de sakerna.

I sin helhet lyckas The Conjuring 2 att leverera på en väldigt hög och bra nivå. James Wan visar ännu en gång att han är en mästare inom genren, med fantastiskt foto, kameraarbete och såklart regi. Han vet hur man får ut den bästa stämningen och atmosfären ur en sådan här film. Han använder sig utav jump-scares i rätt bemärkelse och inte på något fult sätt för att enbart publiken ska hoppa till för en katt hoppa på någon.
Karaktärerna är lika bra och intressanta som sist. Vi får mer inblick i Warren familjen och Patrick Wilson och Vera Farmiga skådespel är fanatiska och en av de bästa inom genren. Även den brittiska familjen får till det, och tack vare all tid filmen spenderar med dem fram till Warren familjen dyker upp. Får vi som tittare en bättre förståelse och bryr oss mer om dem.
Den må kanske inte vara lika läskig som första, men den är minst lika intressant och lyckas förmedla en ny handling och berättelse, samtidigt som vi får lite nytt på vägen jämfört med första. Precis som en uppföljare ska vara, och kollar man på vad genren har att erbjuda. Är The Conjuring 2 helt klart i toppen som en av de bästa uppföljarna där ute!