Vilken film såg du senast?

Thrashin' (1986)

Två konkurrerande skateboardgäng kämpar mot varandra om vem som är bäst. Detta leder till att de tar större och större risker för att kunna göra spektakulära trick. När en medlem i det ena gänget (Josh Brolin i en tidig roll) blir kär i systern till en medlem i andra gänget blir det hela mer allvarligt.

Det här kan mycket väl vara den största 1980-talsoverload jag någonsin har sett. Filmen var nog inte avsedd att vara en komedi, men det är svårt att se den på något annat sätt. Det är dock kul att se ett klipp ur en mycket tidig RHCP-konsert, även om jag inte är någon större fan av deras tidigaste låtar.

Betyget blir 4/10 eller 2/5 på Filmtipset.

Såg filmen precis och jag tycker du var lire för generös med betyget faktiskt.

Filmen är en standardaction som jag skulle älskat när jag var 13, nu när jag är 33 var det en gäspning.

Föregångaren till filmen bjöd på bra actionscener men lite för mycket flaggviftande, här slipper man merparten av flaggviftsndet men actionscenerna är inte alls lika välgjorda som i ettan. Det finns stora plotholes och Banning är en idiot bland flera. CGI:n är verkligen oduglig, vissa scener ser ut som amatörklipp från youtube.

Nej, är ni sugna på action så se om 1:an eller varför inte Terminator 2.

Betyg 4/10

Planet of the Apes (2001): http://www.imdb.com/title/tt0133152/?ref_=nv_sr_2

Med originalet + Dawn of the Planet of the Apes i bagaget vågade jag mig nu på denna. Ärligt talat var jag besviken på första halvan av filmen. Jag uppskattar att den inte är FÖR lik originalet, men den känns stressad, väl "Hollywood" och aningen tramsig ganska långt in i filmen.

Ungefär halvvägs tycker jag dock filmen lyfter sig. Blir mindre förutsägbar och smartare. Tvisten är inte lika klockren som i originalet, men ganska bra ändå.

Mark Wahlberg gör en okej hjälte, men föredrar båda i andra filmerna jag sett. Apornas känns sisådär i filmen. Originalets apor är kanske inte heller något genidrag, men det känns som att dom kunde göra bättre när denna kom ut. Dom senaste aporna känns betydligt mer realistiska och välgjorda.

Gillar även slutet i denna film. Som helhet är den svagaste av dom tre jag sett, men ändå klart godkänd.

Betyg: Stark 3 / 5

Enemy Mine (1985): http://www.imdb.com/title/tt0089092/?ref_=nv_sr_1

En sci-fi ifrån 1985 som är vansinnigt daterad? You don't say! Men tittar man bort ifrån det är det här är mycket bra film. En originell handling. Både rolig, spännande och med mycket värme.

Oväntade saker som är snyggt inlagda och ständigt slängs nya saker in. Andra filmer som jag tänkte på längs resans gång är Forrest Gump i termer av berättandet och i stil tänkte jag på Blade Runner.

Det här är klart bland det bästa jag sett på länge även om filmen har sina givna defekter.

Betyg: 4 / 5

The Spectacular Now (2013)

Sutter (Miles Teller) lever alltid i nuet. Han går sista året på gymnasiet, festar ofta, älskar sitt jobb i en herrklädbutik och har inga planer för framtiden. När hans flickvän gör slut blir han väldigt full och vaknar av att Aimee (Shailene Woodley) står och tittar på honom. Hon är i princip hans motsats, med ett intresse för science fiction-romaner och ingen pojkvän. Trots deras olikhet dras de till varandra.

Beskrivningen låter som en väldigt standardiserad high school-romcom, men det är bättre än det låter. Huvudrollsinnehavarna är klart bättre än de är i Divergent-filmerna (där de båda också är med).

Betyget blir 7,5/10 eller 4/5 på Filmtipset.

Youth

Michael Caine och Harvey Keitel i huvudrollerna. Filmen utspelar sig på ett hotell i Alperna. Caine en pensionerad kompositör kämpar mot sin egna uttråkade tillvaro, medan Keitel som fortfarande är en aktiv regissör jobbar på sitt sista verk.

Hyffsad film, Caine spelar sin roll väldigt bra. 2.5/5

SSF: The Player (1992) | 🌑🌑🌕🌕🌕 |

Griffin Mill avfärdar folk till vardags. Som manusgranskare i Hollywood krossar han hundratals manusförfattares drömmar om ära och rikedom varje dag och han gör det utan hänsyn till såna triviala saker som känslor. En dag börjar hotbrev komma in, Griffin måste nu finna den författare som inte tog det uteblivna telefonsamtalet med en klackspark innan det blir riktigt farligt.

Robert Altman vill här ge oss en inblick bakom kulisserna i det sliskiga Hollywood och allt samvetslöst falskspel som sker. Ett knep han använder för att öka närvarokänslan är att låta flera konversationer äga rum i många scener för att ge oss tittare känslan att vi tjuvlyssnar på deras viskningar. Öppningsscenen är ganska fantastisk på det sättet - en lång oklippt scen där kameran ena stunden följer folk som går och lyssnar på deras samtal, men sen tröttnar den och tittar istället in i ett fönster och lyssnar på personerna i det rummet, för att tröttna igen och istället följa en grupp turister som blir guidade osv osv. Likt en sjukhus-serie.
Tyvärr blir det inte lika fantastiskt efter det utan jag tappar snabbt intresset för den här filmen. Tim Robbins är perfekt i huvudrollen, det ska sägas, men hans historia är flummigt och tråkigt berättad och hans motspelare Greta Scacchi kan vara den träigaste och tråkigaste skådespelaren någonsin - hatade varenda minut hon var i bild. Och den har surrelistiska scener likt den i polisstationen när Whoopi Goldberg (lika trovärdig som kriminaldetektiv som en pug i en vargflock) och hennes kollegor plötsligt bryter ut i ett kollektivt psykskratt som varar nästan en minut, som nåt hämtat ur Twin Peaks.

Men trots en urusel mitt så tar det sig mot slutet och satiren som Altman vill få till skiner igenom på ett fint sätt. Dom sista tio minuterna knyter ihop filmen alldeles utmärkt och det är dom som räddar filmen från ett underkänt betyg. Och så är det alltid kul att se så många kändisar spela sig själva förstås, kolla hashtagsen nedan för att se vilken imponerande skara Altman skrapade ihop. Kul film för en filmnörd med alla referenser men ack så tom, själlös och tråkig.

Pee-wee's Big Adventure (1985)

Pee-wee Herman (Paul Reubens) är ett barn i en fullvuxen mans kropp. När hans nemesis Francis Buxton (Mark Holton) stjäl hans cykel måste Pee-wee ge sig ut på en resa landet runt för att få tillbaka den. På grund av sin udda personlighet så hamnar han i trubbel med jämna mellanrum.

Inte en film att ta på något större allvar så klart. Ganska tydlig Tim Burton-stil även om den är glättigare än de flesta andra filmer han regisserat.

Betyget blir 6/10 eller 3/5 på Filmtipset.

The Conjuring 2 (2016)

Spökjägarparet Ed och Lorraine reser till London för att hjälpa en ensamstående mamma som bor med sina fyra barn i ett hus plågat av onda andar.

Första Conjuring är en av de få skräckfilmer som faktiskt lyckas och skrämma mig. Egentligen är det bara en handfull skräckfilmer som verkligen lyckats krypa under huden på mig där jag får obehag. Jag skäms inte över att säga att en ny skräckfilm från 2013 är en av dem.
Det var också en riktigt bra film överlag med intressanta och utvecklade karaktärer, vi får en förståelse över familjerna som är involverade, samt James Wan regi är verkligen toppklass.
Tre år senare har vi nu uppföljaren som jag såg fram emot väldigt mycket. Även ifall den inte lyckas skrämma mig som första filmen gjorde, är det fortfarande ett bra hantverk och en film som är minst lika bra som första filmen.

Vad är det då som gör The Conjuring 2 till en så pass bra uppföljare, när nästan alla uppföljare inom skräckgenren är inget att ha. Det är väl bara komedi genren som har sämre uppföljare, eller så kan vi säga det är lika.
Först och främst är det ännu en gång hantverket som James Wan ger oss. Jag har sagt det förr, men säger det igen. James Wan är enligt mig, den bästa regissören som jobbar inom skräck idag. Han vet vad som lyckas och använder sig inte utav fula knep.
Jag är mycket väl medveten om att han använder sig av jump-scares. Men han använder sig utav dem i rätt benämning, när en jump-scare ska användas. Han låter inte ljudet gå tyst i 10 sekunder, för att sedan ha en katt eller en annan person komma in i rummet och lägga till ett högt ljud bara för att skrämma till publiken på ett billigt sätt.

Karaktärerna är ännu en gång bra utvecklade. Vi får en fortsättning på Ed och Lorraine som båda två blir skådespelade av de fantastiska Patrick Wilson och Vera Farmiga, som verkligen ger fantastiska insatser. En av de bästa genren har att erbjuda.
Men filmen lägger även mycket tid och fokus på familjen innan Warren kommer in i bilden. Precis som med första så får vi se deras vanliga liv innan allt det supernaturliga börjar hända. Så vi som tittare får ett bättre perspektiv på familjen, samt vi blir mer involverade och känner mer sorg för familjen när de väl blir drabbade.
Detta även tack vare speltiden, som jag till en början var skeptisk till. Men filmen behövde de 133 minuterna, och det kändes som en välstrukturerad film där ingenting kändes som de kunde klippt bort. Varje minut har något att säga, och det kändes inte som filmen var överlång eller gick över tiden.

Men det är även en intressant historia. Vare sig du vill tro på det eller inte när det står "baserat på verkliga händelser" i början av filmen, så är filmen intressant ändå. Mycket för att filmen inte bara är en skräckfilm, utan lägger tid på karaktärerna och att inte bara fokusera på de övernaturliga. En av mina favoritscener i filmen är när Ed sitter med en gitarr och sjunger Elvis för barnen. Filmen tar ett andetag och en paus från allt annat, och visar att filmen inte bara ska ses som en skräckfilm, utan har mer att erbjuda.

Fotot och kameravinklarna hjälper också enormt. Detta är var James Wan skicklighet inom genren kommer in. Han vet var han ska placera kameran, och få det bästa möjliga utav det, och där är en hel del snygga vinklar här. Som även hjälper till i filmens berättande.
Där är en scen där en av flickorna vid namn Janet dras upp i taket, för att sedan bli uppdragen och landa på golvet på ovanvåningen. En snygg och fräck filmning som verkligen gör det hela mer indraget i huset.
Favoritscenen där James Wan använder kameran till det bästa är när Ed konfronterar den äldre manen som har tagit över Janet. Hela scenen är i en tagning och fokuset ligger bara på Ed. Medan i bakgrunden sitter Janet på en stol ur fokus och medan Ed konfronterar den äldre mannen så förvandlas Janet till honom i bakgrunden. Men allting är ur fokus och det är bara Ed's ansikte som är i fokus, och allt vi hör är denna hemska och obekväma rösten. En fantastisk scen som jag sent kommer glömma, som är effektfull och verkligen visar att det du inte ser är betydligt mer skrämmande än det du ser.

Jag vill också ge cred åt barnen, vilket alltid är en stor gambler i filmer. Men alla fyra sköte sig riktigt bra, speciellt Madison Wolfe som Janet. Hon är i fokus, och hon gör verkligen en bra insats och helt klart inget sött här inte.
Däremot så kände jag att vissa av barnen kom i skymundan som Johnny som jag helt glömt bort och som helt plötsligt fick en scen framåt slutet av filmen och jag var tvungen att påminna mig själv om vem han var.

Det enda riktigt stora negativa jag har att ge filmen är väl att jag inte blev lika rädd för den som första filmen. Kanske har det med vad första filmen hade att behandla, medan här var det inget som jag håller lika nära hjärtat som läskigt. Men det betyder inte att filmen fortfarande hade effektfulla scener och en fantastisk stämning som ändå gav obehag. Vilket är mer än vad jag kan säga om 80% av alla skräckfilmer som släpps varje år.
Där är även ett par igenkända scener som blivit ganska så "trademark" vid dagens skräckfilmer. Som retro utrustningen och man använder sig av gammalt material för att få fram lite mer läskigare saker. Men jag hade också ljugit samtidigt om jag sa att jag inte gillade de sakerna.

I sin helhet lyckas The Conjuring 2 att leverera på en väldigt hög och bra nivå. James Wan visar ännu en gång att han är en mästare inom genren, med fantastiskt foto, kameraarbete och såklart regi. Han vet hur man får ut den bästa stämningen och atmosfären ur en sådan här film. Han använder sig utav jump-scares i rätt bemärkelse och inte på något fult sätt för att enbart publiken ska hoppa till för en katt hoppa på någon.
Karaktärerna är lika bra och intressanta som sist. Vi får mer inblick i Warren familjen och Patrick Wilson och Vera Farmiga skådespel är fanatiska och en av de bästa inom genren. Även den brittiska familjen får till det, och tack vare all tid filmen spenderar med dem fram till Warren familjen dyker upp. Får vi som tittare en bättre förståelse och bryr oss mer om dem.
Den må kanske inte vara lika läskig som första, men den är minst lika intressant och lyckas förmedla en ny handling och berättelse, samtidigt som vi får lite nytt på vägen jämfört med första. Precis som en uppföljare ska vara, och kollar man på vad genren har att erbjuda. Är The Conjuring 2 helt klart i toppen som en av de bästa uppföljarna där ute!

4 av 5!

http://www.imdb.com/title/tt3065204/?ref_=nv_sr_1

Trailer:
https://www.youtube.com/watch?v=KyA9AtUOqRM

The Nice Guys (2016)

Den misslyckade privatdetektiven Holland March och den inhyrda torpeden Jackson Healy tvingas samarbeta för att lösa ett fall med en försvunnen ung kvinna, samt det till synes orelaterade dödsfallet av en porrstjärna. Under deras utredning avslöjar de en chockerande konspiration, som sträcker sig ända upp till de högsta makthavarna.

The Nice Guys var den film jag såg fram emot mest detta året, borträknat Rogue One då såklart. Varför? För den har alla element som jag älskar i filmer. Det är en buddy-cop film, 70-talets Los Angeles, porrindustrin, humor, action, Shane Black. Allting bara klickade, och det är med stor jävla glädje att The Nice Guys leverera på vartenda punkt, och gör en inte besviken! Jag älskade och diggade skiten ur detta!

I all ärlighet är det inte mer än en simpel film, även ifall handlingen i sig ibland kanske kan bli lite för invecklad och komplex för filmens eget bästa med tanke på vad den egentligen tänker vara.
Men ibland är det de små grejerna som gör stor skillnad, och med alla blockbusters som kommer ut nu i sommar, alla superhjälte filmerna (som jag i det stora hela ändå gillar). Känns det fräscht med något nytt och en "originell" idé. Det är här Nice Guys skiner.
Jag säger inte detta är en originell film. Faktum är så känner man till många element i denna och Kiss Kiss Bang Bang. En annan fantastisk Shane Black film som teamar upp Robert Downey Jr. med Val Kilmer. Men filmen tillför ändå lite nya grejer till genren "buddy cop", och med tanke på hur lite vi ser av denna genren idag, känns det väldigt trevligt och bemötande.

Som ni alla vet är jag inget fan av Russell Crowe. Men detta är den första filmen där jag faktiskt brydde mig om honom och hans karaktär. För en gång skull kände jag att han gav mer än ett känslosamt ansikte. Hans karaktär var också intressant att följa. Kanske var det parningen ihop med Ryan Gosling och regin från Shane Black som gjorde det. Men för första gången i en film brydde jag mig om Russell Crowe och kände han gav en bra insats.
Ryan Gosling har också på sistone varit i ett uppsving och levererar ännu en gång. Vi visste redan han var bra i komiska scener. Men han gör även bra ifrån sig i actionscenerna. Så han har verkligen visat att han har en bred skådespelar linje och är en av de som överraskat mig mest.

Shane Black vet också hur man fångar 70-talet. Något som James Wan även lyckades med The Conjuring 2. Ironiskt nog utspelar sig båda dessa filmerna 1977. Vem vet, det kanske är i samma universum. "Meanwhile in Los Angeles".
Skämt åt sidan, så lyckas Shane Black verkligen att få till den där typiska 70-tal känslan. Man kan nästan dofta Los Angeles i sitt 70-tal esse.

Vad Shane Black också gör är att han även har sina dramatiska stunder med karaktärerna. Allting är inte bara skoj och action. Vi får tid att bekanta oss med dessa karaktärerna i de mer lugnare stunderna, som filmen även lyckas riktigt bra att leverera.
Vi får en bakgrundshistoria till Ryan Gosling som har en tragisk bakgrund och där av får vi en förståelse varför han dricker så mycket som han gör. Vi får även veta hur Russell Crowe hamna där han är idag, allt genom att göra ett hjältedåd som han inte behövde göra egentligen.

Jag tror jag inte direkt behöver kommentar på actionscenerna och humorn i filmen. Det är Shane Black bakom rodret, så folk vet redan vad de kan förvänta sig i de aspekterna. Det är toppklass och det finns ingen bättre när det kommer till "buddy-cop" genren. Han har gjort detta enda sedan 80-talet, så folk kommer inte bli besvikna och filmen leverera på det stora hela.

Angourie Rice spelar också dottern till Ryan Gosling i filmen, och många tänker säkert. "Oh nej, inte en unge som är mitt i smeten och gör allting sämre". Men det görs rätt. Hon är en smart unge som är med i leken och hjälper ill Ryan Gosling och Russell Crowe att lösa fallet. Hon påminde en hel del om Penny från Inspector Gadget. Där hon hjälper till i bakgrunden och får fram emot information än den själva detektiven. Fast minus den talande hunden.
Så stor cred till Shane Blakc som även lyckades leverera något som kunde gjort filmen sämre, men som lyckades och gick hela vägen.

Det negativa med filmen jag kan ge är väl att den kan bli för komplex och invecklad i handlingen för sitt eget bästa. Med tanke på vad det är för film så kändes det lite onödigt att gå den lite mer komplexare vägen inom själva mysteriet. Det var inget som förstörde filmen, och med en andra titt så får man säkert en klarare bild och kan sätta ihop pusselbitarna mer.
Jag hade även önskat lite mer Keith David och Kim Basinger. Men vad vi fick var tillräckligt för att tillfredsställa mig och göra mig nöjda ändå. Inte varje dag man får se dem på bio.

I sin helhet är The Nice Guys exakt den filmen jag förvänta mig den skulle vara. Den bjuder på action och humor i toppform. Med en fantastisk duo där Russell Crowe och Ryan Gosling har bra kemi mellan varandra. Vem hade trott att jag skulle se dagen där jag gillar och bryr mig om Russell Crowe?
Men det är även de dramatiska stunderna som filmen tar ett andetag och låter tittaren få en bättre inblick hos våra två huvudpersoner som gör att filmen tillför lite nytt åt "buddy-cop" genren.
Är det en perfekt film? Nej. Men det är exakt den typen av film jag ville ha, och som jag behövde. I mitten av alla reboots, remakes, uppföljare, superhjältefilmer (som jag gillar) och blockbuster så känns detta som en ny, fräsch och originell film trots att genren funnits omkring sedan 80-talet. Men inte lika ofta som då som nu.

4.5 av 5!

http://www.imdb.com/title/tt3799694/?ref_=fn_al_tt_1

Trailer:
https://www.youtube.com/watch?v=GQR5zsLHbYw

Kikade på "The Do-over" (2016) på netflix, med adam sandler och david spade. Efter typ 5 minuter så var mina förväntningar väldigt låga, verkade vara en rätt tråkig och alldaglig film men den växte med tiden och twisten i slutet var bra!

Skulle ändå ge den 3,5/5, rätt "lätt" actionkomedi att kolla på.

Såg The Butler (2013) också med bland annat Forest Whitaker som huvudrollsinnehavare, och en hel drös med roliga skådisar i bi-roller (exempelvis Alan Rickman som president och Robin williams som president, under olika epoker då såklart). Gripande och underhållande film från första scenen tycker jag. Jag ska erkänna att en och annan tår trillade ner på kinden under slutet av filmen, en vacker film!

den får 4/5 från mig

Vi tre debutera (1953)

Tre debuterande poeter kommer att ges i en samlingsvolym på förlaget Ferdinand Lundblad. I väntan på publicering blir trion, bestående av Lo (Maj-Britt Nilsson), Ludvig (Sven-Eric Gamble) och Lillebror (Per Oscarsson) vänner fast där finns en rivalitet mellan Ludvig och Lillebror om Los gunst.

Trevligt att se Per Oscarsson i en tidig filmroll och han hade en mycket lugnare och inte så spattig stil som senare blev något av hans signum. Maj-Britt Nilsson spelade den klassiska kvinnorollen som ödmjuk, medlande och lite flörtig och jag kunde tycka att Hasse Ekman gärna fått ge hennes karaktär lite mer kött på benen, då han annars var känd för sina många starka kvinnoporträtt tidigt inom den svenska filmen. Nu var det förvisso inte Ekman som skrev manuset här, men han kunde gjort ändringar och göra porträttet i alla fall lite mindre könsunket. Sven-Erik Gamble gör filmens intressantaste roll och karaktärsporträttering som den rastlöse och frihetstörstande Ludvig som dras mellan skrivandet och livet på sjön samtidigt som Lo börjar uppvakta honom, medan Lillebror blir väldigt svartsjuk då han är förälskad i henne. Andra gamla favoriter hos mig återkommer i birollerna såsom Gunnar Björnstrand och Olof Winnerstrand.

En trivsam historia signerad Hasse Ekman kort och gott och just karaktären Ludvigs rotlöshet och att man inte vet hur filmen ska vrida eller vända sig utifrån hans val, ger dramat det där lilla extra. Filmen bjuder också på massa störtsköna citat från sköna typer. T.ex. sjömannen Svenska John gestaltad av Åke Grönberg: "Kvinnor är som frimärke. Slickar man så stannar dem kvar." Eller när en vaktmästare (Douglas Håge) på jobbet där Ludvig tillfälligt arbetar ger honom en lektion i hur man köar effektivt även om man har bråttom: "Det är just vid köbildningarna som det ska visa sig om man har gry och framåtanda. Hänsynslöshet och energi det är det som affärslivet hänger på. Om det så skulle behövas trampa ner hustrur och barn..." .

Betyg: 3/5

PS! Filmen finns på SVT Play.