Vad filmen egentligen handlade om har jag ingen aning om och kan inte beskriva här. Den handlar "typ" om att en 18-årig flicka vill slita sig loss från sin fostermamma och väljer därför att flytta in hos sin biologiska mor (som aldrig har tagit hand om henne). Och sen händer en massa saker och hela berättelsen spretar åt lite olika håll och jag vet inte vad den vill säga eller vad som är i fokus. Det är Bergmans debutfilm men det kändes inte som en Bergman-film. På vissa ställen var den underhållande, men som sagt, det var alldeles för spretigt och ofokuserat.
Betyg: 2/5
Satte samma betyg. Jag har svårt för Bergmans 40-tal och första halva av 50-talet, med enstaka undantag. Jag förstår varför folk gillar Det Sjunde Inseglet. Det var hans första riktigt bra film (mer än 3/5, om man ska gå på personliga betyg). Sommarnattens Leende och Björnstrand skulle jag säga satte fart på hans karriär. Han tog vara på chansen, som vi alla vet. Är inte Björnstrand överdrivet underskattad, på tal om sådant?
Rocky Sullivan är en gangster som precis kommit ut ur fängelset efter att ha tagit på sig hela skulden för ett rån. För detta ska han få 100 000 dollar av sin medhjälpare dagen han blir utsläppt. Men framförallt handlar filmen om relationen mellan Rocky Sullivan och hans barndomsvän Jerry Connolly som i vuxen ålder blivit präst. Utöver det så finns det ett ungdomsgäng som ser upp till Rocky och har honom som idol -- vilket prästen Connolly oroar sig över.
Tyckte filmen var helt okej. Sensmoralen var väl däremot lite fjantig. Sen kändes den också väldigt ofokuserad. Jag kanske är trög i skallen men jag har svårt för filmen med för många trådar att hålla reda på. Sen gillar jag inte Humphrey Bogart, så filmen får minus bara för det.
År 1944. En tysk överste lastar ett tåg med ovärderliga franska konstskatter för att sända dessa tillbaka till Tyskland och rädda dem undan de allierade. Motståndsrörelsen måste stoppa tåget utan att skada lasten.
Beskrivningen ovan som är saxad från filmtipset gör ett ganska bra jobb med att sammanfatta filmen eftersom det är en väldigt rak film som aldrig viker av eller tappar fokus från det. Med ett anmärkningsvärt högt tempo och imponerande specialeffekter som inte bara används ett par gånger utan fortsätter filmen igenom så blir det en riktig thrill ride som borde tillfredsställa varenda action-fantast. Burt Lancaster gör alla sina egna stunts så det krävs aldrig någon obekväm och döljande klippning i hans scener och samtliga explosioner och tågkrascher är som jag förstår det riktiga storskaliga explosioner och riktiga tåg. Ärligt talat så är effekterna i den här i mina ögon bättre än i en film som Mad Max: Fury Road vars enda behållning är just effekterna och då lägger jag inte till någon "för sin tid" i slutet av meningen.
För mig kan jag dock känna att det blir lite kaka på kaka och några av mina favoritsekvenser är de ibland smått onödiga men framför allt tempodödande scener som Jeanne Moreau och Burt Lancaster delar. Mitt största problem med filmen är att Nazi-soldaterna inte är konsekventa i sin ondska eller grymhet. Jag kan vara helt okej med att Nazisterna hanteras som monster snarare än vanliga människor som inte har ett val, filmen gör dock ett bra jobb i att inte vara för svart eller vit, men problemet ligger snarare i att de låter personer leva eller dö lite beroende på om det i stunden tjänar filmen bäst och det gör att filmen känns lite inkonsekvent. Dessutom är de i vissa stunder lite väl lättlurade och godtrogna men jag kan förstå att det hade varit svårt att skriva filmen på ett annat sätt.
Trots sitt höga fokus på händelser är den inte helt substanslös utan det finns en diskussion kring värdet av konst och speciellt kulturarv som i sin tur kan extrapoleras till en diskussion om identitet och tillhörighet och sedan finns det finns även lite om effekten och den riktiga kostnaden av krig. Detta görs dock inte jätteelegant och det är inte en film jag skulle rekommendera på grund av det. Det är ett visuellt, storslaget och actionpackat spektakel som man bara önskar att moderna blockbusters kunde vara i närheten av. Det finns ett verkligt allvar och en tyngd. Karaktärer man bryr sig om dör och saker står på spel. Sedan tycker jag inte den säger så mycket om andra världskriget som vissa nog skulle hävda, men man ska få ha lite kul också.
3.5/5
__________________
Senast redigerad av BlackMetal 2016-05-03 kl. 21:58.
Jess (Melissa George) och en grupp vänner åker på en seglingstur i Atlanten men Jess känner på sig att något är fel. Båten hamnar i en storm och de blir tvungna att ta sig ombord på ett passerande, stort passagerarfartyg. Det verkar vara övergivet och klockorna ombord står still, men de är inte ensamma...
Ganska hyfsad thriller med lite oväntade vändningar i handlingen.
Nils Poppe gestalar, ännu en gång, den beläste Sten Stensson. Den här gången är han expert på barnuppfostran, och det behövs sannerligen för byggden plågas av elever från en närbelägen experimentskola där rektorerna jagas iväg av ungdomarna, och skolan hotas av nedläggning.
Sten Stensson träder nu in i handlingarna.
Ingen av Poppes bättre filmer, lite i fånigaste laget, men jag vet att gillade den när jag var liten och den visades på TV.
2/5
Norske stjärnregissören Joachim Triers internationella debut är inget än en fröjd att skåda. Det tillbakahållna skådespeleriet, en nära på avmaskuliniserad Gabriel Byrne som med sin irländska mysgubbefaktor sprider värme i filmens annars påtagligt kalla klimat. T.o.m Jesse Eisenberg gör en trovärdig och engagerande insats som den äldste sonen i familjen, vilket jag inte trodde han skulle klara av.
Många starka och känslomässigt urjobbiga scener mellan Gabriel Byrne och hans yngste son i filmen, Conrad. Tillbakablickarna och de drömlika nutidssekvenserna med den omkomna mamman (Isabelle Huppert) känns aldrig konstlade utan som en naturlig del av filmens flow. Trier har sannerligen lyckats med att överföra den känslomässiga kraft som speglade hans norska filmer till ett internationellt sammanhang.
Betyg: 4/5
__________________
Senast redigerad av Kirk.Douglas 2016-05-04 kl. 00:27.
"Better to be king for a night than schmuck for a lifetime."
Rubert Pupkin (Robert DeNiro) är en strävande komiker som ser sig själv som en missförstådd stjärna. Hans plats är i rampljuset och för att ta sig dit använder han sin flyktiga bekantskap med talk-show kändisen Jerry Langford (Jerry Lewis). När denna inte verkar vilja hjälpa Rupert får han ta saker i egna händer.
Då har man sett denna omtalade film av Scorsese där DeNiro prövar sig på något så annorlunda som stå-upp komik. Till en början är det en väldigt ovan rollgestaltning DeNiro visar upp. Tvåfaldig oscarsbelönad och med storfilmer som Gudfadern II, Taxi Driver, The Deer Hunter och Raging Bull bakom sig får vi här se honom spela en slags världsfrånvänd loser som fortfarande bor hos sin morsa. Han visar dock upp en väldigt utåtriktad personlighet och en slags gåpåare-attityd som jag inte har sett sen Mean Streets och Cape Fear (1991). Dessa stunder av extrovert performance är det jag älskar mest hos DeNiro då han annars ger intryck av att gömma sig inne i sitt skal litegrann och bli lite stel i sitt skådespeleri. Ibland, inte alltid, men har man sett honom i intervjuer är det svårt att skaka av sig den bilden av honom. Men här briljerar han som Rupert Pupkin. Extra roligt med namnet är ju att det är så ovanligt att nästan alla han stöter på uttalar det fel, typ pumpkin och liknande.
Jerry Lewis var en ny bekantskap för mig här, tror jag åtminstone. Namnet låter känt men jag kan inte riktigt dra mig till minnes att jag ska ha sett honom någon annanstans. Här gör han ett bra jobb som den självinspirerade (?) Jerry Langford. Egentligen är det väl mest bara för han att reagera på DeNiros karaktär och Sandra Bernhard som spelar den vettvilliga stalkern, två starka kraftfulla personligheter som tar sig in i hans liv. Satan vad Bernhard kan vara i ens ansikte och skrika på! Passar perfekt till karaktären, men Gud vad jag hatar henne. Bra skådespeleri i så fall att jag börjar avsky karaktären.
Filmen är inte så rolig och underhållande som man först kan tro. Det är mer en dramaskildring över Pupkins strävan att bli känd och hur han skapar sig sina egna föreställningar där saker och ting går hans väg när verkligheten säger något helt annat.
Jag gillar dock när det väl kommer fram att det ligger och lurkar en Max Cady, Travis Bickle eller Vito Corleone under den trevliga ytan. Man kastar inte ut Robert DeNiro ur ens hus ostraffat. Klipp till nästa scen där han sitter i en bil med en revolver väntandes på att kidnappa Jerry och jag börjar gapflabba direkt.
Jag gillade filmen men känner inte jag kan överösa den med beröm. Den är intressant som en kritik över kändiskulturen med stalkers som inte respekterar folks privatliv, men samtidigt är det litegrann gårdagens nyheter. DeNiro och Scorsese har skapat bättre resultat i gangstergenren där de fått till ena riktigt mästerverk. Här är det hyfsat bra, helt okej. Jag är ett fan av dem båda som sagt och kan inte ge mindre än en stark trea. En intressant film att se om så bara för DeNiros lite annorlunda roll.
En film som kändes som en teaterpjäs, på ett bra sätt. Om inte slutet var så fjompigt skulle jag ge den en 4:a. Den var betydligt bättre än jag hade trott. Och sedd i sitt historiska sammanhang är den definitivt intressant.
En efterlyst domare förmodas gömma sig på ett privat mentalsjukhus, en privatdetektiv kopplas in på fallet.
En film jag såg för en tid sedan, men valde att se en gång till. Ett skäl är att jag gillar fotot med härliga skuggor av gallerdörrar.
Det är dessutom en riktigt spännande historia.
4/5
En efterlyst domare förmodas gömma sig på ett privat mentalsjukhus, en privatdetektiv kopplas in på fallet.
En film jag såg för en tid sedan, men valde att se en gång till. Ett skäl är att jag gillar fotot med härliga skuggor av gallerdörrar.
Det är dessutom en riktigt spännande historia.
4/5
Verkar spännande, hur såg du den? Inte på TCM väl? Budd Boetticher som regisserade är en bra regissör som gjorde många fina westerns tillsammans med Randolph Scott, där The Tall T (1957) nog är den kändaste.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
