Vilken film såg du senast?

Bästa film jag har set på länga i svensk tv...Otroligt en sådan film är gjort, säga sanningen, och så i 1976..Skulle ha upptagen den på VHS, om jag vist hur bra den va...Dollars runs the world...Demokrati? Människa rättigheter?? What a joke

Med tanke på vad som hänt sen, 9/11...Ehh, något med en snubbe som Osama? Rika sudi´s som gör precis som dom vill i US...Bush family & Bin Ladin family =

Fast dom inte dricker alkohol, men här finns ingen smiley's för 'best friends with a waterpipe'

Nyskaparanda räcker inte långt om allt annat är hafsigt genomfört. Tycker snarare att Hollywoods äventyrs/actionfilmer alltid varit just mediokra. Det blir rätt uppenbart även när man jämför med andra filmer som kom ut ungefär samtidigt.

Ja, verkligen! Nu är jag inte ett superstort fan av sci fi-fantasy i allmänhet eller Star Wars i synnerhet, men visst fan märks det att man ansträngt sig för att göra en värdig uppföljare till - säga vad man vill om den saken - några av de mest framgångsrika och inflytelserika filmerna som någonsin gjorts. Star Wars- och Indiana Jones-franchisen som du också nämner är tvivelaktigt mer uppfinningsrika, nyskapande och lekfulla (i ordets positiva bemärkelse) på ett sätt som alla dessa vedervärdiga reboots och superhjältefilmer inte är i närheten av. Trots allt så måste man komma ihåg att Steven Spielberg och George Lucas sprang ur New Hollywood och beundrade regissörer som Akira Kurosawa och Ingmar Bergman.

Nu har jag inte sett Batman slåss mot Stålmannen men jag kan inte tänka mig annat än att den är katastrofusel och totalt befriad från konstnärliga ambitioner och någon form av djupare mening eller budskap.

Blitzkrieg 39/45

The Thin Red Line (1998)

Senast såg jag The Longest Day (1962) som var, minst sagt, proppfull med kända skådespelare; Robert Mitchum, Henry Fonda, John Wayne, Sean Connery, Robert Burton, m. fl.

I den här filmen är det ännu värre! George Clooney är med i en (!) scen i slutet av filmen. Hur?! Utöver det medverkar Adrien Brody, Jim Caviezel, Woody Harrelson, Jared Leto, Sean Penn, Miranda Otto, John Cusack, John Travolta, m. fl (även om många av de här kanske inte var alltför kända då filmen släpptes). Det tar aldrig slut!

Men - det gör livet. Ingenting varar för evigt. Förlusterna är många, och mångsidiga; en förlorar sin fru, en annan förståndet. En tredje hoppet, en fjärde livet. Och så vidare. Filmens tagline tydliggör detta: "Every man fights his own war."

Vi får se bland det vackraste jag någonsin sett i filmväg. Fotot är ingenting annat än ren och skär magi! Scenerna med Caveziel i Melanesien är verkligen hur vackra som helst.

Skådespelarna är för många för att bedöma individuellt, men jag kan säga att Nick Nolte gör en utmärkt insats som Lt. Col. Tall. Men skådespelarna är underordnade naturen! För den är det som det läggs fokus på, med rätta. Naturens skönhet fångas här på ett nästintill perfekt vis, samtidigt som människans natur till viss del åskådliggörs - moral, Gud, död, kärlek, krig; sådant handlar soldaternas inre monologer om. Fantastiskt filosoferande. Därtill är Zimmers musik fenomenal.

"Do you imagine your suffering will be any less because you loved goodness and truth?"

Krigsscenerna är inte särskilt många, men de är riktigt bra och lyckas skildra såväl kaoset som hopplösheten i det hela. Filmen har ingen klar riktning egentligen men det bryr jag mig inte så mycket om, för allt är så förbannat fenomenalt utfört.

Och jag måste bara nämna inledningen, för även den är så galet bra. Samtidigt som krokodilen långsamt glider ned i vattnet - helt makalöst foto - får vi ett smakprov på de filosofiska resonemang som filmen erbjuder: "What's this war in the heart of nature? Why does nature vie with itself? The land contend with the sea? Is there an avenging power in nature? Not one power, but two?"

Det här är ett mästerverk! Krigsscenernas kaos, det fantastiska fotot, de tänkvärda resonemangen, den stämningsfulla musiken...

"Is this darkness in you, too?"

9/10

PS. För toppbetyg hade nog något mer stringens i filmen krävts. Eller jag vet inte. Kanske att den blir en tia i framtiden. Jag vet inte! Men Malick ska jag se mer av så småningom, den saken är säker.

Något OT, men liksom de flesta andra av historiens tyranner är Saudi-kungligheterna hycklare så det stänker om det. Vissa regler gäller för befolkningen (följa strikt islam), andra regler gäller den styrande eliten (bara islam på pappret). Delar av kungafamiljen har anordnat fester i Europa där spriten har flödat enligt utsagor och glädjeflickor har funnits tillgängliga. Det finns även uppgifter att medlemmar ur kungafamiljen har deltagit i gayorgier i London, men homosexualitet var det väl dödsstraff på i Saudi? Som sagt olika regler för om du är kung eller ej. Inget förvånar mig längre gällande maktelitens sjuka sinnen.

Il Decameron (1971, DVD, 106 min)

Kortrecension

De 106 spelminuterna rullar på i en rätt så rask takt och bland all konstnärlig naivitet så finns det en hel del riktigt bra element som dyker upp då och då. Men i slutändan, som ensam film, är Il Decameron inget vidare, men som en del av något större så hoppas jag fortfarande att den ska ha något att ge mig.

Betyg: 2.5 (ett betyg som kan stiga om helheten blir mer förståelig)

LÄS MER OM FILMEN PÅ MIN BLOGG: The Shinbone Post

L’Eclisse (1962)

http://www.imdb.com/title/tt0056736/


Vittoria (Monica Vitti) gör slut med sin älskare. Som av en slump råkar hon träffa på sin moders aktiemäklare, Piero (Alain Delon). Det dröjer inte länge förrän tycke uppstår mellan dem.

Ja, då var den här trilogin slut. L’Eclisse lider litegrann av samma problem som La Notte. Storyn är svag och karaktärerna är inte så vidare intressanta. Till skillnad från de två tidigare filmerna så tycker jag inte heller att den här har ett lika överväldigande snyggt foto att kompensera bristerna med. Jag tror att Antonioni är inkapabel att ha ett trist och tråkigt foto i sina filmer, men däremot finns det gradskillnader och L’Eclisse är tyvärr fotomässigt sett den minst imponerande i den här trilogin.

Monica Vitti och Alain Delon gör ett snyggt par, första gången jag stiftar bekantskap med honom för övrigt, men jag kan inte direkt säga att jag bryr mig om dem. När jag såg filmen igår orkade jag knappt 40 minuter innan gäspningarna blev för våldsamma och jag var tvungen att dela upp filmen. När jag ser lite mer än drygt andra halvan nu på morgonen får jag också kämpa med att inte sysselsätta mig med något annat under tiden.

En sak jag undrar över är om Antonioni personligen har en fascination över eller om det är något särskilt för italienare i allmänhet att de intresserar sig för Afrika och afrikaner? I La Notte är det ju en väldigt explicit dans- och musiknummer vi får se mellan två mörkhyade på en klubb som lämnar ett bestående intryck, och här i L’Eclisse görs det en (nästan smaklös) parodi över afrikaner med spjut och halsringar. Nästan så att PK-varningsklockan ringer när man ser detta.

Tyvärr så blir det ett trist avslut på en löst sammansatt trilogi som började så bra med L’Avventura men som går ner sig i La Notte och slutar i besvikelse med L’Eclisse. Jag vet att andra tycker annorlunda och flera kanske hyllar Antonionis filmkonst i de här två senare delarna men för mig blir det för mycket snygga skådespelare som vandrar runt ackompanjerad till makalöst fint foto men utan något riktigt manus eller handling som driver dem och filmen framåt. Jag sitter bara och väntar på att något ska hända men inget händer. Kanske att det är en styrka i sig själv, att Antonioni låter sitt budskap vara subtilt och inte berättar det för oss på ett övertydligt sätt, men för mig blir det för otillfredsställande för att jag ska klassa det som godkänt.


Betyg: 2.5/5

Härligt att du gillade den så mycket!
Tror att den var med på min topp-10 inför flashbacks filmforums topp-100 sammanslagning. Älskar som sagt The Tree of Life av Malick men The Thin Red Line är nog tveklöst min andra favorit av honom. Kan starkt rekommendera resten av hans filmografi om du gillade denna, även om bristen på stringens kanske är ännu större i hans senare filmer jämfört med hans tidigare. Fotot är helt makalöst i hans filmer, unikt!

Jag blev fullständigt hänförd! Fotot är mer än makalöst. Obeskrivligt vackert.

Ja, bristen på stringens vet jag inte om jag egentligen var negativt inställd till i sig, men jag kände mig inte beredd att ge ut 10/10 bara sådär. Kanske att det blir högsta betyg vid en omtitt. Ska definitivt se mer Malick efter det här projektet!

Fan vad kul! Nu blir nog Situations och Chenille glad, de två aktiva Malick-fans jag vet om här i filmforumet. Finns nog flera som diggar honom här men är rädd för att jag för dålig koll på vilka. Kul att veta vilka filmpärlor du har framför dig.

Apur Sansar (1959)

http://www.imdb.com/title/tt0052572/?ref_=fn_al_tt_1


Apu har studerat färdigt vid universitetet och vill ge sig ut i världen. Att finna arbete är dock lättare sagt än gjort. Hans studentkompis hälsar på och hjälper honom så gott det går. Vid ett bröllop där kompisens kusin ska gifta sig visar sig brudgummen vara galen. I brist på tid och tänkbara kandidater får stackars Apu finna sig i att gifta sig med bruden istället.

Den tredje och sista delen om Apus livsresa är kanske den bästa i min mening. Nu är han vuxen och måste försöka hitta någon slags försörjning. Han har flyttat från sin lantliga bakgrund och vidgat sina vyer och tankesätt via utbildningen. Han drömmer om att bli en författare och skriva en självbiografiskt roman. Livet tar dock en annan vändning när han under en vänskapsvisit hos sin kompis tvingas gifta sig med dennes kusin. Ska väl inte gå in för mycket på detaljer men jag tyckte det var en nästan lite kul händelseutveckling som gav färg åt handlingen. Resten av filmen får vi se hur Apu hanterar livet som nygift.

Under de två senaste filmerna i trilogin måste jag säga att jag kan känna igen mig i Apus livberättelse. Jag har väl inte levt fattigt eller drabbas av personliga tragedier som han men just det där med flytten från landsbygd till universitetsstad och bilda sig och sen tillbaka igen är beröringspunkter vi båda delar. Apu-trilogin är ett slags slice-of-life drama där vi får följa Apus uppväxt och livsresa. Eller annorlunda uttryckt, en slags bildungsroman fast i film-format ute på den indiska (bengaliska) landsbygden. Alla tre filmerna kantas dock av personliga tragedier. Jag tänker inte spoila vad som händer i dem men det verkar vara en slags tradition att när en familjemedlem dör så packar man sina grejer och flyttar någon annanstans.

En fördom jag har är att indier i regel är mycket andliga människor. Religionen finns närvarande överallt och djur och platser är heliga och skall vördas med respekt. Apus far är präst och det var väl nära någon gång att han också skulle gå i faderns fotspår men valde en mer vetenskapligt upplyst väg istället. Denna andlighet tycker jag mig se genomsyras i alla de tre filmerna, i bildspråket och hur Satyajit Ray valt att skildra karaktärerna, hur de lever sina liv m.m..

Ingen enskild film i trilogin gjorde mig riktigt häpen eller gripen för att nå en fyra, men överlag skulle jag ändå säga att det är en högst sevärd och livsbejakande och berikande trilogi som man bör ha sett minst en gång i sitt liv. Jag vet att jag kommer att se om dem i framtiden, på samma sätt som Charlie Chaplin och Studio Ghibli alltid finns som en närande filmskatt att se om när man behöver se något för att få ett annorlunda, mer positivt synsätt på tillvaron.


Betyg: 3.5/5

Blitzkrieg 40/45

Judgment at Nuremberg (1961)

Montgomery Clift medverkar bara några minuter i den här tre timmar långa filmen (japp, bara långa filmer just nu...) men gör det på ett briljant sätt. Maximilian Schnell gör sig förtjänt av den Oscar han tilldelades 1962, för rollen som försvarsadvokaten Rolfe. Marlene Dietrich är med på ett hörn och Spencer Tracy spelar domaren Haywood, som har fått i uppdrag att leda rättegången mot fyra tyska domare som var verksamma under naziststyret. Just det, Judy Garland är med också. Väldigt stjärnspäckade filmer för mig på sistone...

I egenskap av juridikstuderande var den här filmen så klart extra intressant. O.W. Holmes, som nämns i ett anförande från Rolfe, läste jag om ganska nyligen. Sånt är roligt. Filmen tacklar de här, oerhört känsliga, ämnena på ett balanserat, genomtänkt sätt och det är till och med så opartiskt att tyskarna tillåts göra jämförelser med atombomberna när det diskuteras krigsbrott.

Jag är inte alls främmande för filmer som utspelar sig i en isolerad miljö. 12 Angry Men, The Hateful Eight, m. fl. är i mitt tycke väldigt bra filmer. Den här handlar dessutom om något väldigt intressant, och budskapet är viktigt. Därtill inkluderas autentiska bilder från koncentrationslägren (som inte alls är trevliga), varpå gripande scener följer i rättegångssalen.

Men, någonting saknas för att jag ska vara riktigt nöjd med den här. Kanske att den är något för lång, alternativt inte tillräckligt fängslande. Det är för all del en oerhört välgjord film som man någon gång borde se, men mer än en sjua kan jag inte ge den. Vill passa på att nämna den i filmen återkommande tyska låten som verkligen är trallvänlig: Wenn wir marschieren

7/10