Vilken film såg du senast?

sällskapsresan (den första)

klockren film haha, lasse åberg är legend

7/10

Knight of Cups

I Knight of Cups följer vi en rik man (Christian Bale) som lever ett otroligt glassigt liv i Los Angeles där det liggs med modeller och dricks dyr alkohol i överflöd. Men han är inte tillfreds med sitt liv, och det är inte heller någon av de människorna han stöter på under sina utsvävningar heller.


Den som är bekant med Malicks filmografi kommer känna igen stilen i denna film.
Historien berättas i en fragmenterad tidslinje, med olika berättare och använder sig väldigt mycket av så kallad “stream of consciousness”. Med andra lånas det friskt från den litterära modernismen och jag kan inte låta bli att dra paralleller till Mrs Dalloway.

Fotot är givetvis görläckert. Nytt för denna filmen är att vi bjuds på väldigt många urbana miljöer vilket överraskar då Malick brukar favorisera natur.
Det som brister här är dock tematiken som inte känns speciellt intressant. Filmen är i princip La Grande Bellezza eller La Dolce Vita med en religiös tvist vilket inte känns så inspirerat.

Knight of Cups är definitivt en av regissörens svagaste filmer och kommer nog endast tilltala inbitna fans. Folk som inte sett något av Malick borde inte börja med denna och folk som inte tycker om regissören kommer knappast bli övertygade av detta.
Filmens tematiska svagheter är svåra att förlåta och fotot når sällan de höga nivåerna tidigare
filmer kommit upp i trots att det fortfarande är väldigt vackert.

Trots sina svagheter kan jag inte värja mig från Malicks experimentella stil och betyget blir ändå:

8 / 10

The Room (2003)

http://www.imdb.com/title/tt0368226/?ref_=rvi_tt


Johnny (Tommy Wiseau) är ihop med Lisa (Juliette Danielle). De ska gifta sig, men Lisa har börjat tröttna på Johhny och startar ett kärleksförhållande med Johhnys bästa vän Mark (Greg Sestero).

Ja, alltså… vad fan vill den här filmen säga mig? En realistisk skildring av hur livet är i San Francisco? I think not. En film som är så dålig att den räknas som bra, nästan sevärd bara för att den är så pass dålig? Kanske.
Öppningsintrot är ju ändå hyfsat, bilder på San Francisco varvat med skådespelarnas namn etc. So far so good. Sen så får man se Tommy Wiseau, auteuren ansvarig för denna skapelse, börja skådespela. Eller ja, skådespela är ett starkt ord. I Tommy Wiseaus fall är det att klämma ur sig replikerna så konstlat och förställt man kan utan att bryta koncentrationen. Inte en enda replik han har låter naturlig när han levererar dem. Jag vrider på mig i soffan och stönar över hur jävla dåligt det är. Nu är inte de andra skådisarna några fullblodsproffs de heller men de känns ändå snäppet mer acceptabla i jämförelse med Wiseau.

Handlingen är din typiska otrohetsaffär. Lisa framstår som en otacksam hynda som inte finner kärlek längre i sin sugar-daddy utan börjar ligga med hans bästa kompis istället. Och de här jävla sexscenerna… så fruktansvärt cheesy och smöriga med musiken att man nästan skäms för att titta på det. Men jag skulle ljuga om jag påstod att The Room inte var liiite intressant ändå. Man väntar på att det ska braka loss och få se hur Wiseau med sitt horribla skådespeleri reagerar när hemligheten väl uppdagas för honom. Men ju längre filmen skrider desto mer måste man ju genomlida. Självplågeri is a bitch.

En sak slog mig när jag tittade på The Room, och det var vad Stephen King gav för råd till aspirerande författare som vill börja skriva. Jag tror han nämner det i sin bok Att skriva, om inte annat så säger han det mer uttryckligt i det här klippet.

https://www.youtube.com/watch?v=hqp7A0B7abc

Det uppenbart självklara rådet är att man ska läsa mycket och skriva mycket. Mot slutet av klippet nämner King en intressant sak:

För mig personligen så känns The Room som den självklara filmekvivalenten till det som King säger här. Mitt sug att skriva filmmanus och starta igång ett filmprojekt har nog aldrig varit större nu än efter att jag har sett den här smörjan. Bara för det vore det ju kanske skäl nog att ge The Room ett någorlunda godkänt betyg? Fast... Nej, aldrig i helvete.

Sorry Chenille, det får vara hur mycket auteurskapande det vill, men när jag söker efter en intervju på Tommy Wiseau så hittar jag den perfekta summeringen i beskrivningen på den här filmen:
”[T]he Room, otherwise known as the ’Citizen Kane of bad movies’”.

Det får avsluta min recension på den här filmen.


Betyg: 1/5

Blitzkrieg 41/45

Fury (2014)

Varför gjordes den här filmen?
Brad Pitt repriserar sin roll som Aldo Raine (Inglourious Basterds), Jon Bernthal (känd som Shane från tv-serien The Walking Dead) spelar en karbonkopia av nyssnämnda karaktär; en osympatisk auktoritetsfigur. Sedan är Shia LaBeouf och Logan Lerman med, och båda två försöker plagiera Upham från Saving Private Ryan. Kul med nymodighet! Riktigt fräscha idéer som vi får se här från Hollywood.

Krigsscenerna är löjliga - det ser mer ut som Star Wars med alla gröna och röda laserliknande projektiler. Här finns ingenting som man inte redan sett, och att Lermans karaktär överlever är urbota dumt. God bless America, fuck 'em fuckin' nazis, yada yada.

Sedan är ju slutscenen (som pågår i typ 45 min) helt löjligt dålig och orealistisk; det blir nattsvart himmel inom någon minut, och nazisterna får för sig att det bästa sättet att förstöra stridsvagnen är att... springa rakt mot den som om de vore japanska soldater. Först efter tiotals (om inte fler) dödsfall kommer de på att "just det, vi har ju såna där Panzerfäuste som kan förstöra stridsvagnar!".

Når inte ens upp till godkänt.

3/10

Du har fullt legitima argument till varför filmen är skitdålig och jag antar att de flesta håller med dig i denna fråga.
Det jag blir nyfiken på efter att ha läst din recenssion är dock om du fann filmen rolig eller inte. Charmen ligger trots allt i filmens ofrivilliga (?) humor.

Jo visst skrattade jag. Men är det tänkt att den ska vara en sån slags... komedi? Så pass cringe att man börjar skratta, typ som en slags psykologisk försvarsmekanism?

Jag vet inte vad han har för intentioner vilket är varför den är så fascinerande. Är det världens bästa komedi eller världens sämsta film som bara råkade bli bra av ren slump? Ingen vet, men spelar det någon roll?

Det jag ser i denna filmen kan sammanfattas såhär:

1) Det är världens roligaste film
2) Det är en helt unik upplevelse
3) Den liknar inget annat
4) Den är oförglömlig

För mig är det helt ointressant om den är "bra" eller inte på precis samma sätt som jag inte bryr mig om Antonionio är "bra" eller inte.

Jag respekterar såklart din åsikt om att det är ren dynga men jag vill bara förtydliga vart jag står så att du inte tror att jag medvetat slösat bort din tid.

Nejdå, jag har ingen ånger över att ha sett filmen. Det var en högst... minnesvärd upplevelse. Jag såg det nästan som en positiv upplevelse när jag länkade det till som Stephen King säger. Det här är min all-time-low film. Dags att ta tummen ur arslet och göra egna filmer. Dessutom var det på tiden att jag delade ut årets första etta.

Jag kan förstå din infallsvinkel som du beskrev i den andra tråden att det är en helt unik film i sin stil/sätt som därmed blir på ett sätt intressant. För mig är det dock fortfarande en jättedålig film även om den är helt unik i sitt sätt att vara superdålig. Jag kan inte ge den mer än en etta, även om jag skrattade åt det horribla skådespeleriet och replikerna.

National Lampoon: Drunk Stoned Brilliant Dead (2015)

En dokumentär om National Lampoon, en humortidskrift och så småningom även ett produktionsbolag som ligger bakom en rad komedier (t.ex. Deltagänget, Ett päron till farsa-serien). Filmen skildrar hur inflytelserikt National Lampoon varit på många olika sätt och innehåller intervjuer med både medarbetare från tidskriften och skådespelare från filmerna.

En intressant skildring av en stundtals kontroversiell humorgrupp.

Betyget blir 6,5/10 eller 3/5 på Filmtipset.

A quirky black comedy sägs det i trailern till The Room.
Man får väl jämföra den med andra QBC filmer och inte nån Bergman film för att ge ett rättvist betyg.

Har bara sett trailern men hade antagligen gett den 6/10 jämfört med andra QBC filmer.

Håller med dig, riktigt intetsägande. Jävla synd när dom ändå har en cast med många bra skådisar som jag uppskattar.

Håller med. Fast vet inte om jag uppskattar casten så mycket. Brad Pitt gillar jag, Logan Lerman är bra i The Perks of Being a Wallflower men Jon Bernthal kommer jag bara ihåg från TWD (och där är han som sagt väldigt osympatisk, precis som här) och Shia LaBeouf var i och för sig bra i Disturbia men i övrigt mestadels trams som den nya Indiana Jones & Transformersfilmerna.