Creed (2015)
Adonis Johnson har aldrig lärt känna sin berömde far, tungviktsmästaren Apollo Creed, som dog innan han föddes. Men ingen kan förneka att sonen har boxningen i blodet, så han beger sig till Philadelphia. Adonis söker upp Rocky och ber honom att bli hans tränare. Trots att Rocky bestämt sig för att lämna boxningen bakom sig har han svårt att säga nej eftersom han hos Adonis känner igen den styrka och målmedvetenhet som karakteriserade Apollo Creed – rivalen som kom att bli en av hans bästa vänner. Men har Adonis vad som krävs för att utveckla inte bara viljan hos en sann kämpe, utan också hjärtat? Och hinner han innan det är dags att kliva upp i ringen?
Man kan nästan tycka att Creed är en riktigt onödig film, och bör misslyckas på alla sätt när man tänker efter. Inte nog med att Sylvester Stallone verken regisserar eller skrivit manus som han gjort till alla de andra Rocky filmerna. Men Rocky Balboa slutade på ett perfekt avslut för både karaktären Rocky och även filmserien likaså. Vart kan man gå efter med honom?
In kommer Ryan Coogler och tar berättelsen åt ett annat håll, låt Rocky vara i sidan denna gången, hans berättelse har redan blivit berättad. Nu är det dags för Apollos son att inta ringen.
Creed fungerar lika bra som en fortsättning på Rocky sagan, lika mycket som den funkar som sin egen fristående film utan att man har sett de tidigare filmerna. I den aspekten har den många likheter med Star Wars: Episode VII - The Force Awakens. Båda filmerna börjar på nytt, samtidigt som de gamla karaktärerna och skådespelarna är med och spelar en betydelsefull roll.
Båda två hedrar originalet och tar från dess ton och tema, men gör ändå något nytt med det. Så en ny publik kan få en ny inblick åt filmserien.
För mig är detta en av de bästa regisserade filmerna 2015. Det är för mig rent ut sagt en skam att Ryan Coogler inte är nominerad för bästa regi. Inte minst hur proffsig hela filmen känns och ser ut.
Han har lyckats fånga hela Philadelphia staden och det är nästan att man kan känna doften av staden i salongen, eller så var det personen framför mig som luktade. Kameraarbetet är också riktgit skickligt utfört. Där är till exempel en match i mitten, och hela matchen är i en enda tagning. Hur de lyckades tillföra blodspåren på Michael B. Jordan förundrar mig verkligen.
Vad jag har hört så alla slag i filmen är riktiga, okej kanske inte alla. Men jag såg ett klipp på Jimmy Fallon där Stallone visade ett bakom kulisserna klipp där Michael B. Jordan blev knockad på riktigt. Det såg riktigt obekvämt ut, så en del av slagen i filmen är på riktgit. Vitblekt gör att min respekt för Michael B. Jordan precis åkte upp ännu mer.
Ryan Coogler har förstått sig på karaktären Rocky och hela filmserien, och hans nya inblick på det hela känns som något fräscht och nytänkande, även ifall många element i filmen påminner om första Rocky filmen från 1976.
Michael B. Jordan imponerande verkligen på mig. Ännu en skådespelare som efter katastrofen Fantastic Four, räddar sitt eget skinn genom att komma ut med en av de bästa från 2015 och en sjuhelsikes insats i huvudrollen.
Jag köpte rakt av att detta var Apollos son. Men vi förstår också känslan Adonis går igenom i livet. Trots att han är son till en av de mest världsberömda boxarna, vill han inte bli associerad med det. Han vill vara sin egen man och fightas för sitt eget namn, inte en kändis. Han är en perfekt under dog som tittaren hejar på och som vi stöttar hela vägen i filmen.
Kemin mellan honom och Tessa Thompson som Bianca gillade jag också. Visst kan man säga det är kliché så fort de möter varandra. Men fasiken om de båda två inte är söta tillsammans och åter igen är deras samspel med varandra äkta. Det påminner en del om att 1976 filmen är en romantisk dramafilm i skymundan. Man sitter där och kollar på den också hallväggs in i den märker man "oh herregud, det är ingen boxningsfilm jag ser på, det är en romantisk dramafilm". Men fasiken om det är inte skickligt gjort, både där och här.
Jag antar det är dags nu att prata om den stora mannen. Min personliga barndomshjälte, Sylvester Stallone i sin ikoniska roll Rocky Balboa. Det känns kanske i en viss grad att en person som jag ska säga vad jag tycker om och kritisera en av mina absoluta favoriter inom film och en personlig barndomshjälte. Det kan bli ganska så enformigt. Men det skiter jag totalt i detta fallet.
Sylvester Stallone gör en av sina bästa insatser i hela hans karriär. Detta känns som de mest naturliga årgången för Rocky att spela på. Allting Sly gör med Rocky här känns äkta och på riktigt. Nästan lite som att det är Sly själv som pratar för sig.
Där är folk som anser att Sly är en av de sämsta skådespelarna och är rent av chockade att han ens är nominerad för en Oscar detta året. Till dem säger jag, ta en titt på första Rocky filmen, ta en titt på First Blood, ta en titt på Cop Land, ta en titt på Rocky Balboa, ta en titt på denna. Och ni kommer förstå vilken talangfull skådespelare Stallone verkligen är, och det bara visar ännu en gång vilken stor favorit han är hos mig. Han kan spela den typiska macho actionstjärnan och skjuta en massa med explosioner i bakgrunden. Men samtidigt har han en dramatisk sida till sig, och han knockar det ur parken som man säger på engelska.
Detta är en av de bästa insatserna jag sett från en film 2015, helvete detta decenniet (2010-2019). Han förtjänar inte bara den nomineringen, han förtjänar att vinna.
Musiken är också något som är ganska så välkänt i Rocky filmerna. Denna gången är det ingen mindre än en svensk bakom musiken, nämligen Ludwig Göransson. Han försöker sätta en ny prägel på musiken och följer inte den gamla traditionella "Gonna Fly Now".
Det funkar i kontrast med filmen faktiskt, då det är en annan film i filmserien som gör något nytt. Det är inte Rocky, det är Creed. Varje musik är inte direkt minnesvärd, men den har några delar som jag kommer minnas inom en veckas lopp.
De använder också "Gonna Fly Now" i filmen, vid ett speciellt ögonblick. Det ögonblicket är magiskt och så fort den musiken kom igång kändes det helt rätt placerat.
Jag känner också att jag vill ta upp att filmen för det mesta inte är en boxningsfilm, utan följer som jag tidigare skrivit mycket av elementen av 1976 filmen. Den har mer drama och kärleksrelationer i sig än de tidigare filmerna. Vilket jag verkligen gillar. Det känns som det enda och perfekta sättet att gå.
Jag älskar Rocky filmerna, det är en av mina absoluta favorit filmserier. Men även jag erkänner att vid trean blir det ganska så löjligt och over the top. Jag älskar det fortfarande dock, men det är ju inte samma stil och känsla som 1976 filmen hade.
Här är det mer jordnära och boxningen är inte dess huvudämne. Det är en familjedrama mer. Där Rocky tar platsen av en far som Adonis aldrig hade, och Adonis fyller in son platsen för Rocky. De nämner att sonen fortfarande lever men han bor numera i Vancouver. Paulie och Adrian är döda, så där är inte mycket mer av nära och kära för Rockys del. Så i den aspekten fyller Adonis ett visst hål för Rocky. Deras samspel ihop är väldigt rörande och sockersött vid de bästa bitarna. Slutet indikerar detta och var helt perfekt.
Om det är något negativt jag ska komma med filmen är det att jag tycker Phylicia Rashad som Adonis fostermamma och fru till Apollo inte var med så mycket. Hade gärna sett henne interagera med Rocky. Det är också något komplicerat med att Adonis riktiga mor var en älskare Apollo hade, där både hans mor och Apollo dog ungefär samtidigt. Så Apollos riktiga fru tar hand om Adonis som barn.
Jag är heller inte säker, men tidslinjen i filmen är så där precis på gränsen att det kanske inte fungerar i kontrast med händelserna i 4an som utspelar sig 1985. Men det är precis så där på gränsen att jag fortfarande kan köpa det.
Till sist måste jag prata om boxningsmatcherna. Där är egentligen bara två matcher, men det räcker lång och väl. Jag har redan pratat om första matchen om hur professionellt filmad den är i en enda tagning. Mycket skickligt gjord och en av de bästa matcherna i filmserien hittills.
Sedan har vi slutfighten som är lite åt Rocky Balboa hållet. Med en kommentator och HBO loggan nere i hörnet. Det får det att kännas mer levande. Det är underhållande självklart, men också här välutfört i både redigering och regi.
I sin helhet är Creed den sanna under dog filmen från 2015. Den fick inte mycket buzz omkring sig när den kom upp som en nyhet att den skulle göras. Många sa det inte skulle funka och att filmen inte skulle bli något bra. En gammal Stallone som tränar Apollos son, detta kunde blivit Rocky 5 hela vägen igen.
Men vilken överraskning detta blev för folk. Detta är en skicklig och professionell utförd film. Regin från Ryan Coogler är en av de bästa från 2015, och det är rent av ett skämt han inte är nominerad. Han känner igen Rocky storyn, och hedrar filmserien, samtidigt som han gör en ny film i en ny riktning för en ny publik. Han lyckas fånga Rocky känslan och staden av Philadelphia.
Fighten i mitten är riktigt proffsig och slutfighten är hög underhållning. Michael B. Jordan visar verkligen sina talanger här och skymmer undan Fantastic Four och gör att detta är filmen vi kommer ihåg honom från 2015 filmåret och förhoppningsvis leder till större filmutbud. Kemin mellan honom och Tessa Thompson är söt och jag gillade deras scener ihop.
Men personen som stal alla våras känslor var Sly själv. Han återvänder till den roll som gjorde honom en stjärna och känd från första början, och han lämnar inte bara ett fantastiskt avtryck med en av de bästa insatserna detta decenniet. Men han lämnar en med en tår i ögat också, och visar ännu en gång att Rocky Balboa är hans bästa låtsaskompis.
4.5 av 5!
http://www.imdb.com/title/tt3076658/?ref_=fn_al_tt_1
Trailer:
https://www.youtube.com/watch?v=Uv554B7YHk4
