Vilken film såg du senast?

In Our Time [1982] dir. T. Te-Chen, E. Yang, K. Yi-Cheng, C. Yi

Omnibusfilm som ofta krediteras som startskottet för vad som ofta kallas den Taiwanesiska nya vågen. Fyra regissörer går ihop för att skriva och regissera var sin kortfilm. När detta projekt sattes ihop så var det troligtvis inte med tanken att tilltala cineaster i västvärlden och det är inte helt konstigt att In Our Time består av välbekanta, okomplicerade berättelser som en om en man som lyckas bli utelåst i enbart kalsonger eller en annan om en underdog som vinner tillbaka äran (och tjejen) till sin skola.

In Our Time är kanske framförallt ett verk av intresse för intresserade av vågen och eran men trots ointressanta berättelser så lyser det tekniska igenom på många plan. De första två kortfilmerna (varav den ena är Edward Yangs) är av det seriösare slaget och även om de brister i form av exposition och fullskalighet så är fotot, musiken och en del av skådespelet alltid på hög nivå. Te-Chens öppningsfilm (Dragonhead tror jag den hette?) må vara den svagaste av filmerna i In Our Time men lyckas ändå vara intressant genom en otrolig färgpalett tillsammans med en unik twist av en drömscen. Yangs film handlar om en flicka som blir kär i hyresgästen som flyttar in i huset i en coming-of-age historia tagen i ultrarapid och det är kanske just denna av kortfilmerna som står starkast på egna ben, om man bortser från kontexten. Den lider däremot av att vara alldeles för kort.

Den andra halvan av In Our Time släpper dock på den allvarsamma stämningen och fokuserar främst på komedi men med mindre underliggande toner av tyngre känslor. Filmen The Leap Of The Frog handlar om "young adult"-Fatty som vill få en chans att visa sina talanger och återvinna skolans heder i den uppkommande tävlingen bland nationaliteterna på universitetet. Det går precis som man kan gissa och vore egentligen en 20 minuter lång fest av klyschor men det fungerar eftersom det hela är drypt i en satirisk, löjlig underton. Humorn är fantastisk och den komiska timingen är superb framförallt fungerar det hela tack vare huvudrollen som är både charmig och karismatisk. Den sista filmen handlar om en man som lyckas låsa ut sig själv i bara underkläder, den går också som förväntat och trots att den erbjuder en del skratt så är den inte mycket mer än det.

In Our Time har främst historiskt värde som startskottet för den, enligt mig, mest intressanta filmrörelsen sedan det franska 60-talet. Underhållande nog att vara värt din tid om du lyckas komma över den. In Our Time får en stark trea.

Grandma (2015)

Sage (Julia Garner) är en tonåring som blivit oplanerat gravid och söker upp sin mormor Elle (Lily Tomlin) för att få stöd och hjälp att få fram pengar till en abort. Tyvärr är även Elle i princip pank, så de båda ger sig ut för att hälsa på hos Elles bekanta för att försöka skramla ihop tillräckligt mycket pengar.

Ganska bra svart komedi med dysfunktionella karaktärer, men filmen når inte upp till Todd Solondz-nivå vad gäller dysfunktionalitet.

Betyget blir 6/10 eller 3/5 på Filmtipset.

The hustler från 1961
Stilig film med härlig atmosfär, att den är i svartvit passar ypperligt. Ger det hela en sober men rå känsla. Filmen handlar om en person med talang för biljard som satsar allt för att vinna, en kärlekromans är involverad även.

Upplevde filmen stundtals långsam och seg, styrkan i filmen var atmosfären och hur behagligt det var att kolla på. Hade hoppats på mer "hustler" i filmen. För att sammanfatta: Stilig film men en aning tråkig. Förväntade mig mer. Den gjorde däremot mig sugen att se mer la noire film och svartvit-film. Alla klär sig så propert och elegant.

3 av 5

Dheepan (2015)

Ett starkt flyktingdrama med riktigt bra skådespelare. Kalieaswari Srinivasan och Claudine Vinasithamby gör sina första filmroller någonsin och Jesuthasan Antonythasan gör sin andra, väldigt imponerande.

Tyvärr flippar filmen ut lite för mycket mot slutet. Jag hade inte haft någonting emot ett upplopp i området, men det som händer är tyvärr för orealistiskt och passar inte filmens ton.

Allt som allt ett bra drama som gjorde mig sugen på mer Audiard. Tillhör inte fjolårets absoluta toppskikt men är inte heller i närheten av botten.

3/5

A Woman Under The Influence [1974] dir. J. Cassavetes

Efter besvikelsen som var Mistress America gav jag mig på dagens nästa film, Cassavetes välkända A Woman Under The Influence som jag varit nyfiken på ett tag nu. Har tidigare inte sett någonting av Cassavetes och vet väldigt lite om honom som regissör men A Woman Under The Influence var absolut ingen dålig start och en av de bästa filmerna jag haft turen att se i år.

Fotot är grynigt men färgglatt, någonting som kanske har mer att göra med 70-talet i sig än det har att göra med scenografin som annars är rätt enformig vilket troligtvis mest har att göra med den oturligt nog låga budgeten vilket begränsar filmen till huset och dess få rum. Å ena sidan är det lite tråkigt att inte få se Cassavetes röra sig mer i andra miljöer men å andra sidan bidrar det kanske en del till den klaustrofobiska stressade känslan som filmen är stöpt i och framförallt blir det än lättare att empatisera med Rowlands uppjagade karaktär.

Rowlands är strålande i huvudrollen och även om hennes karaktärs spasm-aktiga infall och rörelser känns något påträngande i vissa scener så är det överlag en fantastisk skådespelarinsats som tveklöst hamnar bland de bästa jag själv kan minnas. Framförallt middagsscenen och scenen med doktorn är det jag tänker på där Rowlands får en att fundera över hur mycket som står i manus och hur långt hon själv är i karaktären då mycket dialog och karaktärsnycker framstår som så sporadiska att det är svårt att inte ta dem för improvisation. Peter Falk som spelar mot Rowlands är acceptabel även om han stundtals överspelar och ger en karaktär som ofta framstår som någon form av karikatyr.

Egentligen är A Woman Under The Influence för lång för sitt eget bästa och Cassavetes hade lugnt kunnat klippa av lite fett från den där vissa scener pågår mer än de egentligen behöver men mycket av filmens styrka ligger samtidigt i dynamiken bland skådisarna och karaktärerna och även om jag själv hinner bli otålig så är det svårt att döma ut den för detta. I slutändan tyckte jag väldigt mycket om A Woman Under The Influence och jag är oerhört nyfiken på Cassavetes andra verk, framförallt hans regidebut men även Love Streams.

A Woman Under The Influence får här och nu en fyra men jag behöver tänka på den lite mer än bara 30 minuter innan jag sätter en slutgiltig siffra på den. Rekommenderas starkt!

De anföll i gryningen (1943)

Humphrey Bogart spelar sjöofficer, som ska försvara en konvoj med lastfartyg över Atlanten, där det kryllar av tyska ubåtar.

En propagandafilm från kriget, var väl varken välgjord eller spännande.
Det var en annan tid, får väl 3/5, även om det är med tvekan.

Matinee (1993)
Ren och skär movie love! Även om jag inte är något stort fan av 50/60-talets skräckfilmer, så märker man att Joe Dante är det, och det skiner igenom produktionen så mycket att det är svårt att värja sig emot. Den verkligen sprudlar av skaparglädje vilket känns hjärtvärmande. Hela historien i sig är väldigt smart upplagt, samtidigt som det är en mysig coming of age-film under Kubakrisen, så uppfyller den sitt syfte som en fin hyllning till dåtidens skräckfilmer och dess skapare.
3 av 5

http://www.imdb.com/title/tt0107529/?ref_=ttkw_kw_tt

Backtrack
en Australiensk skrämselfilm från 2015 med Adrian Brody och sam Neill. Ser en timma ser ingen anledning att se mer förstår inte vart den är påväg det pratas och pratas. Ska den vara en 6:e sinnet ripp-off? Ingen aning. Stänger av.
0/5

Vad bra att den även gick hem hos dig!

Monsieur Verdoux (1947)

http://www.imdb.com/title/tt0039631/?ref_=rvi_tt


Henri Verdoux (Charlie Chaplin) har på grund av finansiella omständigheter sett sig själv bli tvungen att rånmörda kvinnor för att försörja sin familj. Snart inser han dock att vissa kvinnor är svårare att mörda än andra.

Det här var en välgjord och behaglig film att titta på. Charlie Chaplin som främst är känd för sina stumfilmer spelar här en oerhörd vältalig karaktär som med sin artiga och belevade charm förför sina offer och skinnar dem innan han mördar dem. Det är en stark kontrast mellan den utåt sett sofistikerade gentlemannen och den kallblodiga mördaren. Han är utsökt välklädd och beter sig nästan oklanderligt artigt mot sina medmänniskor, samtidigt som man kan se hur han tänker ut hur han ska rånmörda sitt nästa offer.

Bra spelat av Chaplin såklart. De övriga skådespelarna sköter sina roller väl och de få klagomål jag har att anmärka på gäller snarare rollernas/karaktärernas utformning. Familjekäbblet de första 5 minuterna ger jag inte så mycket för samt att den högljudda Martha Raye/Annabella Bonheur var lite för gapig i min smak. Det är det enda negativa jag har att säga om filmen. Annars är det väldigt tydligt hur Chaplin trots den makabra storyn om rånmord ändå framhäver sin fina människosyn. Om inte direkt via sin karaktär Verdoux så genom andra, t.ex. Marilyn Nash i rollen som den unga tjejen som Verdoux först försöker giftmörda men ångrar sig när han får höra hennes åskådning om livet, döden och kärleken. Den scenen var väldigt vacker och fin.

Egentligen så har filmen allt. Lite slapstickhumor som känns igen från tidiga Chaplinfilmer; mänsklig ömhet och vackra kärleksrelationer; lite spänning när polisen söker efter honom; filosofiska tankar och åskådningar om livet, döden och kärleken som går igenom som ett tema i filmen. Slutet kändes mäktigt, även om det moraliska budskapet blev lite väl tydligt. Lägg till ett väldigt bra foto så har du receptet för en kanonfilm! Märkte också en tydlig referens till F.W. Murnaus Sunrise: A Song of Two Humans när de sitter i en båt ute på vattnet.

Det här var en trevlig upplevelse. Charlie Chaplin är en filmskapare som jag länge har velat tycka om men oftast har hans filmer inte räckt längre än starka treor i min bok. Den här vältaliga filmen ändrar dock detta och det blir den första fyran som jag äntligen kan få ge till den lille luffaren. Ser verkligen fram emot att se hans nästa film, Limelight, och hoppas att den kan upprepa samma bedrift.

Betyg: 4/5

SSF: Glory Daze (1995)

Paniken sätter in när gänget inser att examen stundar och vad det innebär med att behöva bli vuxen och ta ansvar för sitt liv. Fuck that! - säger Jack och hans vänner och bestämmer sig för att fortsätta festen och vägra allt vad ansvar heter. Varför sluta ha kul och börja med tråkiga saker?

Det är primärt två anledningar till varför jag gillar den här filmen så mycket. 1. Den utspelar sig i Santa Cruz CA - en stad jag bodde i några månader år 2009. Se miljöer man själv levt i som universitetet, boardwalken och piren där sjölejonen alltid ligger och skäller är otroligt nostalgiskt och hur mysigt som helst. Andra fina Santa Cruz-filmer som rekommenderas är Ten Inch Hero (2007) och Lost Boys (1987). 2. Soundtracket. Som skräddarsytt för mig med kaliforniska punkband som - The Vandals, NOFX, Bouncing Souls och gudarna själva, Bad Religion som med sin "We're Only Gonna Die" sätter tonerna till en scen där pojkarna blir helt vilda och trashar allt i sitt hus. Helt magnifikt.

Sen är det många kända ansikten i början av sina karriärer. Ben Affleck är ledaren för ett gäng som bl.a består av kommande stjärnor som: Sam Rockwell, French Stewart, Alyssa Milano och med inhopp av Matt Damon, Matthew McConaughey och Brendan Fraser. Även Gimli himself - John Rhys-Davies är med som snofsig konstprofessor. Affleck är faktiskt riktigt bra som den mest förvirrade och frustrerade av hela bunten, han är en skitstövel mot de som förtjänar det och lojal till sina vänner som han ser som det viktigaste i livet och har många raserianfall och känsloutbrott som faktiskt är trovärdiga! Jag upprepar "faktiskt" för jag anser inte Affleck som speciellt bra annars.

Nä jag vet att den inte är nåt mästerverk och hade jag inte sett den genom mitt nostalgiska filter hade jag kanske sågat den. Men nu förlåter jag alla brister och ibland lökiga skådespel och ser dom som charmiga istället! En riktigt skön film som har många roliga scener, underbara soliga Kalifornien, kopiösa mängder alkohol och bästa soundtracket för en punkare. Världens bästa ungdomsfilmer är den här och SubUrbia (1996) - för mig. 4/5

Monsieur Verdoux är helt klart den filmen som gått hem hos de mesta här på forumet. Tror det just har med som du säger, den andra tonen filmen har jämfört med hans andra filmer. Älskar också mycket av filmskapandet i den. Denna filmen utmärker extra tydligt vilken skicklig regissör Chaplin faktiskt var, och inte bara det komiska geniet.

Tänkte jag bjuder på lite mer trivia!
Filmen var tänkt från början att var regisserad av ingen mindre än Orson Welles med Chaplin i huvudrollen. Men eftersom Chaplin aldrig haft en annan regissera honom sedan hasn stora genombrott så såg han ingen mening med att börja med det nu. Så han köpte manuset från Orson Welles och skrev om lite grann.
Sagt det förr också, men detta var också Chaplins personliga favorit av hans filmer där han sa det var hans mest smartaste och mognaste filmen i hela hans karriär.

Ser fram emot din recension på Limelight som jag hoppas också går hem hos dig.