Vikingar härjar på Irland, dom tar silver och slavar. En liten gosse bedöms var för liten för att klara resan, men stor nog att berätta vad han sett.
Man beslutar att döda honom, den som ska utföra dådet fegar ur, vilket får fatala konsekvenser tjugo år senare.
Det har kallats torskvestern, och kanske är det passande namn, för historien känns igen, men det gör inget eftersom den är bra. Det blir inte sämre av att det utspelas på Island i vikangatid.
Hrafn Gunlagson (blev det rätt nu) har gjort en väldigt bra film.
Säkert kommer jag se om den igen om några år.
Sjuksköterskan Lucile gör sin praktik i en sömnig fiskestad där barn försvunnit under mystiska omständigheter. Hon hamnar å arbetets vägnar hos Jessel - tidigare aktad balettdansös som nu hamnat i koma - vars sagolika herrgård rymmer de vackraste tillhörigheterna. Lucile bestämmer sig för att tillsammans med sin pojkvän och dennes bror länsa huset på värdesaker, men blir med nattens intåg varse om att de klivit in i mörkrets hjärta...
Magiskt bra film..
Tror det är en film som man antingen älskar eller hatar...
Jo, det märks. Fotot förstärker verkligen den känslan. Blir ju särskilt tydligt också med Keaton mot slutet
då det hela ter sig som en klassisk gammal stumfilmssketch. Gillar hans barska kommentar alldeles innan i sminkrummet: "Om någon till säger att det är precis som på den gamla goda tiden så går jag här ifrån", muttrar han.
Skulle den här också vara lite självbiografisk eller var det en annan film av Chaplin som jag blandar ihop den med? På ett sätt är det ju självbiografisk sett till Chaplins karriär då vid den här tiden.
Självbiografisk kanske är att sträcka sig, men man ser stora likheter med den riktiga Chaplins liv. Samma år som den kom ut så blev han bannlyst från USA då man trodde han var en kommunist.
Men den är väl lika mycket självbiografisk som Birdman är till Michael Keaton.
"Jag glömmer att jag är ansvarig men ändå är jag det. Därför är det meningslöst att fly. I själva verket är allt vackert. Det gäller bara att intressera sig för saker och tycka att de är vackra."
Nana (Anna Karina) gör slut med sin pojkvän. När hon har svårt att betala hyran så börjar hon med prostitution.
Min första riktiga film av Jean-Luc Godard. Den var väl helt okej. En realistisk (?) skildring av vardagslivet för en kvinna som väljer att försörja sig som prostituerad. Jag hade svårt att komma fram till hur jag skulle beskriva fotot. Osentimentalt kanske? Det är inte nödvändigtvis bildskönt utan mer rakt på sak, typ. Ibland är det vackert, ibland väldigt vardagligt och realistiskt. Filmen är egentligen väldigt lågmäld och enkel i sin stil. Musiken är i stort sett samma melodislinga som upprepas flera gånger (förutom de gånger då folk spelar upp låtar via musikboxar på caféer och dylikt) och kan enklast beskrivas som nästan kusligt vacker och vemodig.
Anna Karina i huvudrollen som Nana är fenomenal. Hon spelar karaktären fulländat bra. Trots bristen på handling så vill jag ändå fortsätta att följa henne och se hur det går för hennes karaktär. Monologen hon har cirka en halvtimme in i filmen där hon sitter vid ett bord och pratar med en prostituerad är existentiellt tankestoff som man efteråt får sitta och suga på. Passande nog blir det också en behaglig ”paus” i filmen just där och då med musik som spelas i bakgrunden och vi får en närbild på Karina där hon tittar rakt in i kameran och bryter fjärde väggen. Utan tvekan filmens höjdpunkt för min del.
Trots att jag lovordar filmen så känner jag mig ändå hård och väljer att sätta en stark trea istället för en svag fyra. Vivre Sa Vie är intressant och väcker min nyfikenhet trots den oerhörda bristen på handling. Men tyvärr blir jag aldrig särskilt fängslad av filmen. Den intresserar mig på ett intellektuellt plan men känslomässigt är det något som fattas.
Trots att slutet verkligen var ögonhöjande.
Min rädsla eller skepsis för Godard är kanske inte direkt botad men jag känner mig mer sugen att se några till filmer av honom efter att ha beskådat denna.
Betyg: 3.5/5
__________________
Senast redigerad av chessjamt 2016-02-06 kl. 16:48.
Ung slyngel får chansen att bli jättehemlig agent, som en James Bond på speed.
Ja, ungefär så skulle man kunna sammafatta denna, faktiskt, riktigt trevliga film.
Någonstans lyckas man med konstycket att aldrig gå över gränsen till det larviga, men ändå hålla det mesta väldigt överdrivet.
Ganska kul, tycker jag 4/5
Who's Afraid of Virginia Woolf? (1966, BRD, 132 min)
Kortrecension:
En otroligt välgjord film. Välförfattad, välregisserad, välskådespelad, välljusatt. Det enda som inte sticker ut med produktionen är musiken (utöver den briljanta dansscenen), men den har heller inget behov att sticka ut i den här typen av relationsfilmer. Ytterligare ett bevis på hur välgjord Virginia Wolf faktiskt är, är att man till och med - på ett positivt sätt, beundras över "scen-dekorationen". Vi pratar alltså inte om några skedtavlor här utan allt, varenda liten rekvisita känns oerhört genomtänkt och sådant uppskattas givetvis. Vad jag tar med mig utöver detta är givetvis kopplingen till Tarantino. En nyckel som jag tror många fler än jag kan ha användning av när man löser frågan kring vem som egentligen är rädd för Virginia Wolf.
Betyg: 4 (En otroligt kompetent och underhållande filmupplevelse.)
Vikingar härjar på Irland, dom tar silver och slavar. En liten gosse bedöms var för liten för att klara resan, men stor nog att berätta vad han sett.
Man beslutar att döda honom, den som ska utföra dådet fegar ur, vilket får fatala konsekvenser tjugo år senare.
Det har kallats torskvestern, och kanske är det passande namn, för historien känns igen, men det gör inget eftersom den är bra. Det blir inte sämre av att det utspelas på Island i vikangatid.
Hrafn Gunlagson (blev det rätt nu) har gjort en väldigt bra film.
Säkert kommer jag se om den igen om några år.
Mrs Marple i farten, spelad av den underbara Margaret Rutherford. En man hittas död, och testamentet visar sig innehålla något som många vill ha, så till den milda grad att man inte drar sig för mord.
Kanske blev man bortskämd med den första filmen i mrs. Marpleserien, 4.50 från Paddington, den här får nöja sig med, sevärd 3/5
TCM kanalen får forsätta vara på.
Spencer Tracy och Joan Bennett ska gifta bort Elizabeth Taylor (borde inte vara så svårt).
Alla kompliktioner som uppstår när dom ska gifta bort sin dotter.
Ganska trevlig film, och Spencer är alltid sevärd 4/5
Ung slyngel får chansen att bli jättehemlig agent, som en James Bond på speed.
Ja, ungefär så skulle man kunna sammafatta denna, faktiskt, riktigt trevliga film.
Någonstans lyckas man med konstycket att aldrig gå över gränsen till det larviga, men ändå hålla det mesta väldigt överdrivet.
Ganska kul, tycker jag 4/5
Har du sett Kick-Ass, av samma regissör? Den gör samma sak med superhjältegenren som Kingsmen gjorde med spionfilmer. Briljant humor, massor med brutalt våld och riktigt välskrivna karaktärer.
Har du sett Kick-Ass, av samma regissör? Den gör samma sak med superhjältegenren som Kingsmen gjorde med spionfilmer. Briljant humor, massor med brutalt våld och riktigt välskrivna karaktärer.
Nej det har jag inte.
Brukar undvika modern film då jag oftast (inte alltid) blir besviken.
Men jag se om hittar den, det lovar jag.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
