Vilken film såg du senast?

Lucia Movie Night:

Point Break (2015)

En ung FBI-agent infiltrerar ett kriminellt gäng inom extremsportens värld.

Om sanningen ska fram så har jag faktiskt inte sett originalet. Jag har helt enkelt inte kommit till den alls. Så denna recensionen kommer från en person som icke sett originalet.
Så hur är denna 3D smörjan? Inget bra alls. Ska jag vara ärlig så vet jag inte ens vad poängen med denna filmen var.

Okej låt mig början från början.
Så vi har denna FBI-agenten som var en före detta sports person som åkte motorcykel med sin vän. Efter en tragisk olycka involverad hans vän som är en scen rakt av från Cliffhanger ungefär, så bestämmer han sig för att bli en FBI- agent.
Han får i uppdrag att infiltrerar ett gäng som gjort tre brott. Där de tar amerikanska pengar och ger till de fattiga runt om i världen så som Mexiko och Afrika. När han väl kommer i kontakt med dessa personerna så får vi veta att det är någon slags hederlig grej dem gör. Att en person skulle göra dessa 8 stegen för att jorden skulle bli en bättre plats (kommer in på det mer sen).
Men vad jag inte förstår här är att de tre första stegen är brott och olagliga, medan de andra stegen bara är en massa olika extremsporter. Så som surfing, åka snowboard och hoppa fallskärm.

När dessa extremsport scenerna väl kommer igång pågår de allt för länge. så pass länge att det känns som jag ser en Youtube video eller någons video från när det var på semester och gjorde något coolt. Scenerna pågår alldeles för länge och är "extremt" tråkiga.
Men det är inte bara ett stort problem med filmen. Det andra är att karaktärerna är sjukt tråkiga, oinspirerande och osympatiska. Det hjälper heller inte att skådespelarna är ganska så träiga i deras insatser och ingen gör en övertygande insats. Okej Ray Winston skiner lite ljus i allt detta mörker, men han är inte med mycket. Delroy Lindo dyker också upp som Johnny Utah's chef.

Nu vill jag återvända till det där med att göra jorden till en bättre plats. Okej är ni redo? De är in princip hippies. Jag skojar inte. Deras motiv är precis som vad hippierna ville på 70-talet. Fred på jorden och vara ett med naturen. Så skurkarna i denna filmen är hippies. Osympatiska och irriterande hippies.
Dessutom hur exakt ska detta göra jorden till en bättre plats? Genom att surfa genom en stor våg, eller åka snowboard ner från ett stort berg? Hur exakt hjälper det jorden? Detta är en av de stora grejerna jag inte förstod mig på med filmen alls. Jag vet inte om det var jag som var lite trött, men jag är rätt så säker att jag inte är den enda som får den känslan efter att ha sett filmen. Visste inte om att en actionfilm kunde gör en förvirrad. Om jag nu vill kalla detta en actionfilm utan mer en extremsport reklamfilm.

I filmen pratar de också om denna stora vågen vid ett surfingställe. Detta är första gången huvudpersonen träffar gänget som gjort dess handlingarna. Både Johnny Utah och Bodhi tar samma våg, och det slutar med att Johnny ramlar i vattnet och Bodhi åker ner och räddar honom.
Denna surfingvågen var en av de 8 sakerna dessa personerna skulle kryssa igenom. Senare i filmen berättar Bodhi att han inte fick gjort den för att han räddade Johnny istället.
Men då undrar jag. Kunde inte Bodhi vänta 5 minuter innan nästa våg kom? De sa till och med i filmen att den dagen var den bästa dagen på länge då vågorna var så här. Så om han nu missade chansen med ena vågen för att rädda Johnny och var illa tvunget att surfa genom en våg för att uppnå dessa 8 punkter,. Kunde han inte bara väntat in nästa våg?
Ännu en gång, jag är extremt förvirrad...

Ännu en rolig scen är när Johnny berättar för Bodhi att han är FBI. Han gör detta när de ska spränga en bit av ett berg så massvis med stenar åker ner på et gäng lastbilar som innehåller något värde av något slag.
Vad jag älskar här är att han knäcker sin mantel och berättar sanningen för att rädda två lastbilsförare. Men allt han gör är att han tar dessa lastbilsförarna och placerar dem precis under stenraset för att senare ta en motorcykel och jaga Bodhi. Vad var då poängen med att rädda lastbilsförarna för att sedan bara låta de dö? Jag vet om att vi inte ser de dö och att de "placerades" vid ett säkert ställe. Men tro mig, med tanke på det stenrast är dem två döda.

Men jag ska ge filmen något positivt. Att mycket av filmen är riktiga stunts. När du ser bilar gå sönder, är det riktiga bilar. När du ser folk åka snowboard är det stora massiva vida scener där folk åker ner för berget. Där är inget CGI utan använder sig utav riktiga stunts.
Vilket för mig känns trevligt då mycket av det kunde gått åt fanders om det använde sig av snabba inklipp zoomningar och snabb redigering och använt en massa CGI. Men det gör dem inte.
Men det blir åter igen problemet. De visar scenerna allt för länge och till slut känns det bara som någon Youtube video för en ny HD kamera som kommit ut man kollar på för att se vad kameran är kapabel till.

I sin helhet förstod jag inte alls poängen med denna filmen. Handlingen är överallt och riktigt förvirrande med hål i manuset överallt. Hur exakt är det dessa personerna hjälper att göra jorden till en bättre plats genom att göra olika extremsporter? Och varför är det att de tre första stegen i detta 8 steg programmet är brott, medan resterande bara innehåller sportaktiviteter?
Karaktärerna är osympatiska och irriterande. In princip är de "onda" bara ett gäng hippies som vill vara ett med naturen. Tjejen i filmen klär sig för fan som en hippe från 60-talet. Jag brydde mig ingenting om karaktärerna och skådespelarnas träiga insatser gjorde inte saken bättre.
Det enda positiva är de riktiga stuntsen filmen använder sig utav som är massiva och coola, i ungefär 30 sekunder. Sedan blir det bara utdraget och det känns som man ser en reklamfilm för extremsport. Ray Winstone sken lite ljus bland skådespelarna, men han var inte med så mycket.
Så till slut ser jag ingen poäng med att denna filmen existerar då jag inte förstår poängen med filmens syfte. Faktum är så kan jag se mig att detta är en remake på en lite lökig 90-tals actionfilm för den har alla elementen i sig till det. Men det betyder inte att sådant kommer funka i 2015.

1.5 av 5!

http://www.imdb.com/title/tt2058673/?ref_=tt_rec_tt

Trailer:
https://www.youtube.com/watch?v=KvKneCIlIVs

Även jag såg En man som heter Ove och In the Heart of the Sea inatt. Jag och mitt sällskap valde att skippa sista filmen Point Break eftersom ingen av oss fann större intresse i att se den samt att hon skulle jobba idag (em visserligen).

En man som heter Ove var fin. Håller med Lotso i hans recension ovan. Att tillägga är att jag tycker filmen universum lever riktigt tight och snyggt. När filmen binder in och ut sig själv på en gata i Sverige får man en "aha-upplevelse" och vi alla känner till en Ove på vår egen gata, filmen andas "Svensson" men är charmigare och ofta bättre än Hannes Holms andra ibland Sverige personifierande verk.

Skrattade när Ove gjorde sin "runda" första gången. Hade sin lilla bok där han skrev upp gästparkeringarnas tider på bilarna . Saab vs. Volvo-beefen var väl det ostigaste här, och mest kittla under armen humor.
Oves tomma ensamma liv blir fylld av en slump med mening när en ny familj flyttar in som grannar, en katt vägrar lämna hans uteplats och en bög knackar på sent om natten. Ove får det helt enkelt svårare att lämna jorden än han trodde..

3/5

In the Heart of the Sea funkade bra som en popcorn äventyr. Det är precis vad det är också, Chris Hemsworth glider omkring och känns bara Chris Hemsworth. Cool gångstil, hittat den basigaste tonen i rösten och är den hederligaste sjömannen som vandrat på jorden.
Det är kul att se Hemsworth och Walker gnabba ute på de sju haven, valscenerna är fina och överlevnadsdelen var aldrig långtråkig.
Filmen andas bara plast dock, det är ett skal och inte det episka havsäventyr det borde/kunde vara. Karaktärerna sätts i filmen helt och hållet substanslösa. Egentligen är allt vi vet att vi "hejar" på Hemsworth för att han är god och duktig och att vi "buar" på Walker för han är en infödd kapten och högrisktagare som är dålig för gruppen. Vi har en polare till Hemsworth på båten men ingen vidare relationslina byggs upp mer än några samtal som kopplar ihop dom. Överlevnadsdelen blir aldrig obehaglig eller svettig på det där nervsättet. Men scenerna ute på havet när det letar och hittar val är sköna och jag lämnade salongen ganska upprymd.

En skön popcorn äventyrsrulle. Men det är nästan pinsamt om Ron Howard förväntar sig en nominering för något här.

2+/5

Brukar inte ge ut fullpottare så ofta, men en 4,5 hade den kunnat få ändå.

Såsom I En Spegel [1961] dir. I. Bergman

Det känns som om jag missade något i den här filmen, framförallt som om jag inte hittade något djupare att greppa tag i. Vad handlade egentligen Såsom I En Spegel om? Vad var det jag skulle fokusera på? Karins bristande relation med sina närmsta, hur hennes förhållande med sin man inte alls är vad det en gång varit, hur pappan har krympt och långsamt försvunnit ur hennes liv och hennes väldigt närgångna relation till sin lillebror (visst finns det en antydan till en nästan incestiös dragning till sin lillebror, eller är det jag som överanalyser Harriet Andersson skådespel?). Kanske ska jag fokusera på hur verkligheten sakta rinner ut ur Karins liv, och hur hennes tilltro till religionen och Gud försvinner tillsammans med hennes verklighetsuppfattning och psyke?

Jag har svårt att komma fram till en klar åsikt om Såsom I En Spegel och jag tror tyvärr inte att betyget jag kommer sätta kommer vara ett som jag står fast vid för en längre tid att komma. Såsom I En Spegel kanske inte är Bergmans svåraste berättelse men det är en som jag hade väldigt svårt att relatera till.

6.5

The Ridiculous 6 (2015) - http://www.imdb.com/title/tt2479478/?ref_=nv_sr_1

En berättelse om en vit man som efter att ha kommit bort som liten pojke har vuxit upp i en apachestam. Nu upptäcker han att han har fem halvbröder och tillsammans måste de rädda sin far.

Underbar film..
Men hade varit tusen ggr bättre utan Adam Sandlers tråkiga karaktär....

Den som verkligen lyfte filmen va Jorge Garcia (LOST)
Fan vad ja garvade åt han..

3/5

Jag tycker inte du är ute och cyklar. Det är väl ungefär vad filmen handlar om och jag tolkar det också som att deras relation har vissa incestuösa tendenser. Det jag hade velat lägga till som gör att jag gillar filmen lite mer än dig (men den är fortfarande 3/5 för mig med) är att det finns ett antal helt fantastiska scener. Sekvensen mellan syskonen i regnet nere i den strandade båten (eller vad är det, ganska längesen jag såg den) är mästerlig.

Hm, ja, känns ändå som om jag inte riktigt låg på samma våglängd som Bergman gjorde när han skrev den, jag tolkade nog det mesta väldigt ytligt.

Precis som du säger så finns det en hel del fantastiska scener som självklart står ut, scenen i båten när regnet öser ner är en, när Max Von Sydow skäller ut Gunnar Björnstrand på båten och de flera scenerna med Harriet Andersson uppe på vinden. Filmen är fantastisk stark i sina sista trettio minuter, men den säger mig absolut ingenting under sin första timme tyvärr. Ser fram emot Nattvardsgästerna och Tystnaden dock!

Bergman har ju faktiskt sagt något i stil med att han blir förvånad över att folk tycker att (vissa) av hans filmer anses vara så svårtolkade då han själv sett dem som relativt lättfattliga. När man själv vet vad som åsyftas och den inneboende symboliken i scener och replikskiften så är det nog rätt lätt att glömma bort att det är långt ifrån självklart att alla "förstår" betydelsen av allt.

Själv kände jag mig oerhört korkad när jag såg Vargtimmen och hängde verkligen inte med i handlingen. Senare har jag läst en del om Bergmans liv och filminspelningen och då kunnat greppa lite mer av händelseförloppet och vissa självrefererande scener och så vidare.

Han har också sagt att han själv är väldigt ointellektuell och inte förstår svåra böcker och så vidare!

Personligen har jag väldigt svårt för vissa filmer som blir onödigt invecklade bara för sakens skull. Exempelvis tyckte jag att Birdman mest kändes self-congratulatory och pseudointellektuell. Vilket för övrigt kanske också är en träffande beskrivning av min "recension" av Sunset Boulevard:




Filmen jag såg senast var Sunset Boulevard och jag var lite orolig att jag inte skulle tycka lika mycket om den som när jag såg den första gången. Jag hatar verkligen när man ser om filmer man älskat bara för att bli bottenlöst besviken (vilket hände när jag såg Shutter Island till exempel) men som tur var så var det knappast fallet med Sunset Boulevard.

Grymt snyggt foto och scenografi (ovanligt tjusigt för att vara Billy Wilder), välformulerade och spydiga repliker som åldrats väldigt väl, briljant tragikomiska scener där man bokstavligt talat inte vet om man ska skratta eller gråta och en massa invecklade kärlekshistorier som känns så jävla äkta, vilket faktiskt känns rätt otypiskt för 1940- och tidiga 1950-talets ofta överdrivet melodramatiska Hollywoodfilmer. Blev faktiskt (precis som första gången jag såg filmen) lite förälskad i Nancy Olson som tråkigt nog aldrig blev särskilt stor.

Storartade insatser även från resten av skådespelarensemblen trots att filmens berättare William Holden ändå är lite av en träbock. Det passar förvisso som handen i handsken här så det är väl inget att gnälla om antar jag. I filmens lysande biroller så är Erich von Stroheim, Buster Keaton (med samma orubbliga stenansikte som i sina klassiker), Anna Q. Nilsson och Cecil B. Demille sannerligen perfekta som mer eller mindre förvridna versioner av sig själva och man undrar onekligen hur det kändes att skildras på ett så obarmhärtigt vis.

Särskilt fantastisk är givetvis Gloria Swanson som är så otrolig i en både osminkad (no pun intended) och perverterad pastisch på sig själv att det nästan känns ofattbart. Hennes roll som Norma Desmond måste vara ett av filmhistoriens mest skrämmande – och rörande – janusansikten. Som någon märklig hybrid mellan Fantomen på Operan och Emma Bovary är hon minst sagt oförglömlig där hon glider runt i sitt mörka kråkslott.

Tidlös i sin skildring av fåfänga och opportunism så förblir Sunset Boulevard det bittraste kärleksbrevet som någonsin skrivits till Hollywood.

Est - Ouest (1999)

Andra Världskriget är över och i Sovjet lockar Kamrat Stalin hem exilryssar för att bygga upp landet på nytt. Många nappar på erbjudandet och återvänder från olika håll i Europa. På plats i Sovjet bli det dessvärre andra bullar, allt är en lömsk fälla och exilryssarna anklagas för spionage och många av dem avrättas eller sänds till arbetsläger.

Alexei (Oleg Menshikov), hans fru Marie (Sandrine Bonnaire) och sonen Seryosha som återvänder från Frankrike är lite lyckligare lottade, men bara lite. Som doktor är Alexei behövd och familjen slipper samma öde som de flesta andra återvändarna, men någon dans på rosor är det knappast tal om. De placeras i ett sunkigt lägenhetskomplex med andra familjer, dessutom har Marie som fransyska ständigt ögonen på sig som misstänkt spion.

Vi kastas (lite väl) snabbt in i filmen, redan efter 10 minuter står det klart för Alexei och Marie att de gått på en nit och flyktplaner börjar snabbt smidas.

Vi får lite fler karaktärer och ingredienser; bl a unga ryska simmaren Sasha (Sergey Bodrov Jr) som hatar sitt land och inget hellre vill än att fly till väst och skådespelerskan Gabrielle (Catherine Deneuve) som vill hjälpa Marie med hennes flykt. Även relationen mellan Alexei och Marie förändras en del under filmens gång.

Efter de första 20-30 minuterna som inte fångar mig helt börjar filmen växa på mig och den växer mer och mer hela tiden. Regissören lyckas mycket bra med att visa ett Sovjet där varenda jävel kan vara din fiende och rapportera dig till staten och jag kommer ofta på mig själv med att förbanna Marie när hon inte är tillräckligt försiktig av sig. Dessutom är filmen bitvis riktigt jävla spännande. Betyget är gjutet.

4/5

Crimson Peak (2015)

http://www.imdb.com/title/tt2554274/

Wow säger jag! Den här (Genre?) eller vad man ska kalla det är right back my alley. Har alltid gillat filmer med stora men ack så mystiska hus, med knasiga karaktärer. Denna är inget undantag. Jag gillar filmen som fan! Gillade skådespelarnas insats även fast detta kunde bli lite väl verklighetsfrånvarande och teater ibland. Kuslig stämning men jävligt underhållande ifall man som jag diggar filmer med sådant tema, rekommenderas starkt !!

8/10

Såg precis Sympathy for Mr. Vengeance. Fattade i princip noll. Eller, nu, i efterhand så börjar det mesta klarna då jag smälter själva filmen. Men ja. Förvirrande klippning och berättarteknik. Kan inte säga att jag tyckte om den speciellt mycket - långa tagningar där karaktärer sitter/står och stirrar in i kameran med vidöppna munnar är bland det värsta jag vet. Meeeeen; urläckert foto och bra skådespeleri!

Senaste film att avverkas blev Chiefs från 1983. Ursprungligen sändes den som en 6 timmar lång miniserie, men den klipptes senare ihop till en 2,17 lång film ala Das Boot. Kunde ej få tag på miniserien, så det fick bli den klippta versionen. Hur som helst så handlar den om tre polischefer i småstaden Delano, som under olika årtionden försöker fånga en seriemördare. Pararellt skildras även samhället och färgades rättigheter.

Serien har hyllats av många och var oerhört populär när det begav sig, vilket jag absolut kan förstå. Flera bra skådespelare som Keith Carradine, Charlton Heston och Danny Glover återfinns bland rollerna och handlingen är intressant. Jag upplever dock att den ej har åldrats särskilt väl när det kommer till produktionen och i synnerhet filmmusiken som är allt för dominant och ibland pajig. En annan sak som jag retade mig på en aning är att storyn skildras väldigt straight forward, utan de twistar och tvära kast som man kan förvänta sig av en mordgåta. Detta innebär att Chiefs för mig endast blir en stark trea, istället för det mästerverk som det hade kunnat fara. Jag rekommenderar dock att kolla in den!