SSF:
Interstellar (2014.) Mänskligheten står på randen till utrotning. Vår planet svälter oss genom att förstöra våra skördar som i sin tur leder till att syret minskar. Det finns ingen lösning, vårt enda hopp är att finna ett nytt hem - en ny planet.
Christopher Nolan siktar högt och landar förhållandevis mjukt. Den är inte det mästerverk jag vill att den ska vara utan han har skapat en minst sagt spretig upplevelse. Många partier känns jäktade trots närmare tre timmar att arbeta med, å andra sidan känns dom där tre timmarna aldrig långsamma eller tråkiga utan flyger förbi i ett nafs. En massa känslor ska pressas in, rymdvetenskap och teorier som tittarna kan låtsas fatta fast man egentligen sitter som ett frågetecken, lite filosofi på det och du har en salig röra.
Fotot och musiken är i världsklass. Rymden och planeterna är otroligt vackra och musiken är i vissa scener så maffig att ordet episkt känns futtigt. Utsattheten och faran för astronauterna och hopplösheten för människorna kvar på jorden känns äkta och det är svårt att inte känna fukt tränga på i ögonhålan när dom delar videomeddelanden med varandra, så nära men samtidigt så långt borta.. MM (orkar inte googla efternamnet) bjuder på en lektion i hur man bryter ihop i tårar i en oerhört stark scen t.ex.
Jag förstod inte vad det tillförde att hemlighålla en Hollywoodstjärna fram till avtäckandet dock. Ska vi liksom dra efter andan av att se "han! En av dom flitigast arbetande skådisarna idag!" dyka upp? Okej om det var säg, Sean Connery eller Erroll Flynn, nu känns det bara meningslöst och filmen hade tjänat på att integrera honom i storyn från början, för hans kapitel är rätt svagt.
Interstellar är väldigt bra men samtidigt en besvikelse. Jag hade hög förhoppningar att vetenskap, jordens undergång och nyfikenhet skulle komma samman och bli en referens för sci-fi i händerna på en sån skicklig regissör. Tyvärr inte. 3/5
