Vilken film såg du senast?

Visste inte att den var baserad på en novell av Tolstoj - som jag tyvärr inte heller har läst - så kan inte kommentera hur nära eller långt ifrån den är som adaption. Smultronstället är nog kanske strået vassare med samma tema, även om det var ett tag sen jag såg den filmen.

(Min fetning)

Håller med fullständigt! De sju samurajerna väntar på att få en femma (5/5) av mig, då jag tycker den är lite för lång och att Mifunes överspel är svårsmält i just den filmen, jämfört med Rashômon. Men jag tror att det bara är en tidsfråga innan jag ser om den och ger den fullpott, för det är den värd.

Chappie (2015)
I ett framtida Sydafrika har robotar tagit över polisernas roll i samhället. Forskaren Deon ( Dev Patel) är den framgångsrike arkitekten bakom robotarna. Hans drömmar är dock större. Han vill skapa den första AI-roboten. En dag snor han en gammal robotkropp för att använda. Men ett desperat gangstergäng (spelat av den sydafrikanska rapgruppen Die Antwoord), som vill kunna råna en penningstransport, vill ha en robot för rånet och tar Chappie. Chappie är egentligen bara ett barn, men lär sig snabbt. Han får ställas mellan beslut som vad som är rätt eller fel. I bakgrunden hänger en bitter Hugh Jackman med en egen agenda.

Den här filmen har fått lite blandat kritik, men jag gillade den. Påminner både om WALL-E och regissörens tidigare District 9, som båda är bra filmer. Handlingen är ingen kioskvältare men Chappie är en karaktär som är svårt att stå emot. Dev Patel tycker jag är en uttrycksfull skådespelare, som passar som lite excentrisk forskare. Jackman passar också som skurk, aldrig sett honom som det tidigare. Die Antwoord sköter sig också väl.

Sammantaget så gör en Neil Blomkamp en underhållande film, som är ett steg uppåt från den stabila, men kanske lite urvattnande Elysium. Han ska nog hålla sig till mindre formatet.

Kul också att:

Nu är jag nyvaken och fortfarande lite toked efter gårdagen men Smultronstället är väl ändå ingen adaption av Tolstoys roman?

Nja ingen direkt officiell adaptation men ofta nämns både Ikiru och Smultronstället i samma svängar just på grund av de tematiska likheterna med en äldre man som snabbt och plötsligt närmar sig döden och tvingas konfrontera jaget och de många år han levt med frågan "har jag gjort det rätt?". Jag har ingen koll på om Bergman hade inspirerats av Ivan Iljitjs Död när han skrev Smultronstället men tematiskt är de i min mening väldigt lika.

Ja, jag förstod vad du menade sen! Läste nog igenom lite för snabbt och slarvigt.

Själv tycker jag för övrigt att den påminner lite om Körkarlen, vilket väl kanske inte är så konstigt med tanke på att det är en av Bergmans favoritfilmer och att Victor Sjöström spelar huvudrollen.

Blev Wild Things igår. Satt med ett överdimensionerat leende genom hela filmen. Dum-smart exploitationunderhållning för hela slanten!

glad att se att jag inte var den enda som tyckte att filmen var tråkig. Den är så seg. Kan inte fatta hur någon kan gilla den här. Somnade nästan när jag såg den.

Aguirre, The Wrath Of God [1972] dir. W. Herzog

Aguirre öppnar med ett antal makalösa tagningar av spanska soldater som långsamt bestiger ett berg och plöjer igenom de sydamerikanska djunglerna samtidigt som Popol Vuhs drömlika musik färglägger Herzogs mästerlika foto. Just dessa hisnande tagningar är filmens största styrka. Jag finner inte Aguirre eller de andra karaktärerna i filmen intressanta och inte ens Aguirres tal till de få kvarvarande soldaterna lyckas få mig att se honom som mer än en naiv diktator, han lyckas varken bli skräckinjagande eller framstå som mäktig i mina ögon, trots att han själv ser sig som Guds vrede.

Det är dock häftigt att se den halvtaskiga flotten flyta över floden och den omgivande djungeln känns enorm och förrädisk. Ordet jag vill använda för att beskriva filmen är någon variant på "breathtaking" men jag hittar ingen bra översättning som jag känner passar. Ett vackert äventyr som definitivt gör mig mer nyfiken på Herzogs dokumentärer.

Slutscenen där kameran cirkulerar flotten med Aguirre stirrandes ut i intet är otrolig. Mycket påminde mig om Malick och jag kan definitivt se hur en del scener och framförallt Popol Vuhs atmosfäriska, nästan drone-aktiga musik kom att bli en inspiration för mycket av Malicks mer drömliknande scener.

7

King Ralph från 1991. Amerikansk komedi, till stor del inspelad i England. Den brittiska kungafamiljen dör i en olycka - ja, allihopa! (Jag tänkte faktiskt på denna film när jag hörde att hela vår kungafamilj var med på Nobelmiddagen i förrgår, men de lämnade åtminstone småttingarna hemma!) Och då måste man söka långt utåt i tronföljden, tills man hittar ett oäkta barnbarn till en brittisk prins, nämligen Ralph - som är amerikan och försörjer sig som något slags Elvis-kopia i Las Vegas... värsta tänkbara person alltså, vid första anblicken.

Den här historien är naturligtvis helt omöjlig i verkligheten, eftersom a) tronföljden endast gäller äktfödda barn i godkända äktenskap, i Storbritannien som här, och b) den brittiska tronföljden omfattar flera tusen personer... inklusive vår kung och hans barn och barnbarn! Vidare finns det en hel del andra felaktigheter här, som att Finland plötsligt har en kungafamilj, och de heter dessutom inte finska namn utan svenska (de kanske är finlandssvenska! ) och de har inte ens försökt att lära sig en finsk brytning. Men man får överse lite med sådana här små misstag, när det är amerikanarna som ska beskriva Europa!

WT-punkarna vid kortegevägen som representanter för modern brittisk ungdom, och som talar om "British national pride" när de själva ser ut som... ja WT-punkare, är en fin touch!

Filmen är förutsägbar till en början, det roliga består till största delen av kulturkrockarna mellan Ralphs gamla liv och sätt att vara, och hans nya roll. Han får gå i prins-skola (eller snarare kung-skola) precis som vår egen Prins Daniel. Hans instruktör spelas mästerligt av Peter O'Toole, som en gång spelade Lawrence av Arabien. Det hade knappast gått att hitta en mer typisk brittisk och hovmannalik skådespelare!

Detta är dock inte bara en komedi, för på slutet blir det djupare... och faktiskt väldigt fint. Det lustiga är ju att:


Ger den 7/10.

The Legend of Drunken Master (1994)

En actionkomedi från Hong Kong om kampsportsexperten Wong Fei-hung (Jackie Chan) som försöker navigera mellan att respektera sin pacifistiske fars önskemål eller att försöka hindra utlänningar från att föra ut konstföremål från landet. Fei-hung behärskar så kallad "drunken boxing", en kampsportsstil där han blir en farligare motståndare ju mer berusad han är.

Halvintressant handling men tyvärr fick jag tag på en uselt dubbad version. Det kan dock mycket väl faktiskt vara Jackie Chan som dubbat sig själv. Det låter i alla fall som hans röst när Fei-hung pratar, trots total avsaknad av lipsync.

Betyget blir 6.5/10 eller 3/5 på Filmtipset.

Jag måste erkänna att det här var tredje försöket, de tidigare två har jag faktiskt somnat.

Jag gillar också den, en av dom bättre erotiska thrillerserna som kom under 90-talet.
Bra historia och Denise Richards är suuuuuuuuuuuuuuuuuuuper sexig.