Vilken film såg du senast?

Matrix (1999)

Jag gillade den mycket bättre denna gången jag såg filmen.

8/10

Synd att Ikiru inte gick hem. Tyckte själv att den var en oerhörd välspelad och gripande film som tar upp det tidlösa temat om meningen med livet när man bara har en kort stund kvar att leva här på jorden.

Efter mitt Kurosawaprojekt brukar jag oftast rekommendera hans 60-tals produktion då jag tycker att de 5 filmerna han gjorde då håller en väldig hög lägstanivå: The Bad Sleep Well (1960), Yojimbo (1961), Sanjurō (1962), High and Low (1963) och Red Beard (1965) är alla högklassiga produktioner där endast den sistnämnda riskerar att kännas utdragen och seg att titta på. Resten är gedigna hantverk som med visuell kraft berättar intressanta och fängslande historier.

Throne of Blood (1957) och The Hidden Fortress (1958) är annars två riktigt bra samurajfilmer han gjorde sent på 50-talet. Extra plus är att Toshiro Mifune tonat ner på sitt överspel här samt att de inte heller är lika mastodontlånga som De sju samurajerna.

The Martian (2015)

Såg denna pjäs igår och den var faktiskt ganska underhållande. Hade fått handlingen lite om bakfoten tror jag, men den var helt klart sevärd ändå. Kändes mer realistisk än t.ex Insterstellar (om det nu är vad man vill ha), även om det såklart finns ett och annat att anmärka på om man vill det..

Sista 30-40 min var ganska nagelbitande eller hur man ska säga Tänker inte spoila handlingen men det blev tyvärr en del trams och andra konstigheter vilket drar ner betyget en aning. Har iaf längtat efter en (ny) sci-fi rulle som kunnat mäta sig med Interstellar sedan den kom, och det utbudet har ju inte varit särskilt stort känns det som...

Marsipanen får 7/10 i betyg av mig

Non-Stop från 2013. TV-film, och följaktligen lågbudget, som huvudsakligen utspelas på ett flygplan. En ung kvinna i förlagsbranschen ska resa över Atlanten med ett viktigt manuskript, och man får veta att det finns krafter som inte vill att det ska bli publicerat. Hon bokas oväntat om till ett tidigare plan, där det finns endast få passagerare. Väl uppe i luften händer det konstiga saker: bagage och passagerare försvinner, flygvärdinnan uppträder konstigt och otrevligt, o.s.v.. Vem kan hon lita på..?

Tycker att de har missat något i slutet:


Det här var ingen höjdarfilm, men ändå lättsam och underhållande om man är på det humöret. Skulle tro att den vänder sig främst till kvinnor; man identifierar sig med huvudpersonen som är kvinna, och det är lite "mystisk mys-rysare" över det inklusive snygga, mystiska män, gamla smycken som döljer en hemlighet, o.s.v.!

Ger den 6/10.

Taxi Teheran (2015)

I en taxi i Teheran sitter filmregissören Jafar Panahi och kör runt människor och har samtal med dem medans han filmar dem.

Denna lilla docufiction är endast 82 minuter lång, men lyckas hitta ett otroligt vackert djup. Redan från första bildrutan är jag fångad och sitter som klistrad i biostolen.

Alla skådespelare i denna film är amatörskådespelare och deras namn har hemlighållits. Det är helt otroligt hur duktiga och trovärda de är. Eftersom jag sällan läser om filmer innan jag ser dem hade jag ingen info om denna film och jag var nästan övertygad om att det inte var fiktion på grund utav skådespelarnas genuina trovärdighet. Det var nästan jag blev lite besviken när jag insåg att det var fiktion.

Dialogen i filmen är fantastisk. Det är korta men intressanta samtal som går långt in på djupet. Alla karaktärer är väldigt intressanta. Efter varje litet kort samtal blir jag besviken på att det inte var längre, men lika så snabbt så kommer en ny person in i taxin och ett nytt minst lika intressant samtal inleds.

Filmen som helhet har en sådan otrolig komplexitet, den kompletterar sig själv gång på gång och knyter ihop det hela på ett fantastiskt sätt.

Betyget är svårt då det första betyget jag tänkte ge den var något beroende av att det skulle vara en dokumentär (det skulle vara väldigt högt). Men som helhet är filmen helt otrolig och jag blev faktiskt väldigt berörd utav den framåt slutet. Ni vet när man blir så berörd av en film att man bara sitter med ett urlöjligt stort flin och vill applådera.

Betyg: 84/100

Avlyssningen (1974)

En privatdetektiv med avlyssning som specialitet, lyssnar, och får höra något han nog inte borde ha hört.

Är detta världens tråkigaste film ? Gene Hackman spelar en väldigt tråkig person i en otroligt seg och händelselös film.
1/5

En sån där film som låter besinningslöst spännande när man läser om handlingen, men när man väl sitter och tittar på skiten så kämpar man för att hålla tillbaka gäspningarna.

Helt klart en av de absolut tråkigaste filmerna jag har sett. En rejäl besvikelse när jag såg den.

Enligt IMDb-trivian Coppolas favorit av sina egna filmer, vilket är väldigt svårt att förstå med tanke på vad han gjorde i övrigt under 70-talet. Jag minns inte en scen från The Conversation men kommer ihåg att jag också blev riktigt besviken på den.

Kul att se Harrison Ford i en liten biroll men annars, njaäe, håller med. En film som hypas som ett mästerverk vid sidan av av Coppolas Gudfadern-filmer och Apocalypse men misslyckas att hålla intresset vid liv.

Jag är lite delad om denna filmen, alltså jag gillade den lågmälda mystiska och lite obehagliga stämningen. Klippningsarbete i både bild och ljud är fantastiskt samt så är den fotografiskt underbar. Den jazziga mysiga musiken höjer den också! Men jag blev också lite besviken på den, enda fram till slutet, där den drogs upp 1-1,5 poäng (på en tiogradig skala) för mig. Slutet kompletterade filmen så otroligt bra och gav den som helhet en större betydelse enligt mig. Så i slutändan gillade jag den faktiskt, Hackmans prestation är riktigt jävla bra. Gav den 7/10.

1941 (1979, LD, 146 min)

Kortrecension:

Även om Spielberg själv hävdar att inspelningen lär ha varit kontrollerad så har jag svårt att se det. Rykten säger att Zemeckis och Gale's orginalmanus förändrats kraftigt under resans gång. Även Harold Ramis lär ha vart där och pillat även om han blev utslängd, likt fotografen Fraker (som lär ha blivit ersatt av Frank Staley), då man inte sågs dra i samma riktning som Milius (vad var egentligen hans roll) och Spielberg. Att filmen först var en MGM produktion, för att sedan bli något slags samarbete mellan Columbia och Universal visar också tecken på svaghet. När sedan Aykroyd, Belushi (som redan hade börjat prioritera droger och festande framför sin karriär och sitt egna välmående) och även John Landis (som dyker upp på ett hörn) haft sina tassar med på ett hörn så är det lätt att se kompisgängs-mentaliteten sväva iväg. Allt detta, rattat av en regissör som erkänt sitt för stunden genererade storhetsvansinne, så förstår ni att slutresultatet tyvärr inte blir något vidare. Det här är den totala motsatsen till Judgment in Nuremberg och den exakta anledningen till att jag har oerhört svårt för denna typ av ensembleprojekt. Lite som de mer misslyckade galacticos-erorna; helt enkelt för många kockar i köket.

Betyg: 1,5 (Som om Stefan och Krister hade producerat Repmånad.)

LÄS MER OM FILMEN PÅ MIN BLOGG: the Shinbone Post

Jo är själv lite besviken över att den inte lyckades väcka några känslor hos mig då jag själv gillar temat väldigt mycket och kan definitivt känna empati för Watanabe på den fronten. Jag kanske jämför den för mycket med Tolstojs novell i vilken jag tycker man får en bättre uppskattning om den lidande huvudpersonen, vilket framkallar mer känslor när berättelsen rör sig mot sitt slut.

Nu är inte Smultronstället en lika direkt adaption av Ivan Iljitjs Död som Ikiru men jag fann ändå Bergmans berättelse om Isak Borg (och framförallt Sjöströms fläckfria tolkning av karaktären) som en bättre filmatisering av liknande teman.

Throne Of Blood och Yojimbo är på min lista! Tycker personligen om Mifunes skådespel, just i Seven Samurai kan det bli lite väl mycket kontrast mot de mer naturalistiska samurajerna men som Tajomaru i Rashomon är han briljant i min mening!