Vilken film såg du senast?

Hatar den där "tropiska" bakgrundsmusiken, men svagt manus och okarismatiska karaktärer?! Fantastisk film!

Haha, den är vidrig. Yes, jag tycker det. Filmen saknar "själ" helt enkelt. Allt ifrån handlingen till skådespelarna, även om Patricia Arquette var otroligt sexig. Men inte ens det räddar filmen.


Nej, dags att se någon rulle med djup, såsom Transformers eller Fast & furious 7..

Joo, jag kan förstå att man tycker det blir lite utdraget och det tar ju som du säger upp i stort sett halva filmens speltid. Jag föll ju dock pladask för hela det där nattlivet även om jag kanske tycker att någon episod kunde kortats ner lite. Tycker ändå att filmen känns förvånansvärt kort med tanke på att den nästan håller på i tre timmar.

Antagligen kan det nog ligga en hel del i vad man har för förväntningar på filmen och jag försöker undvika att läsa för mycket betyg och liknande även om sådant är svårt att missa när det gäller klassiker av den här kalibern!

Hitman: Agent 47 (2015)

Agent 47 är en genetiskt framtagen yrkesmördare vars enda identitet är de två sista siffrorna i en tatuerad streckkod i nacken. Flera års forskning har resulterat i enastående styrka, snabbhet, uthållighet och intelligens. Ett storbolag är nu ute efter hemligheten bakom honom för att sätta ihop en egen armé. Tillsammans med den unga kvinnan Katia tvingas 47 konfrontera sitt förflutna vilket leder till en slutstrid med hans dödligaste fiende.

Vad gör man till en film som misslyckades fånga publiken, kritikerna och fansens ögon. Man gör en reboot och anlitar samma manusförfattare som till den första. För det var uppenbarligen inte i manuset det låg fel i...
Skämt åt sidan finner jag det högst ironiskt att man anlitar samma manusförfattare till första filmen som misslyckades till denna nya rebooten som är minst lika dålig. Gör ju inte saken bättre när det är samma manusförfattare till filmerna X-Men Origins: Wolverine och A Good Day to Die Hard.

Främst slår jag mig utav en överkomplicerad handling som i slutändan inte fattar mycket mening. Där du mestadels sitter och kliar dig i huvudet och undrar "är detta inte en action rulle, vad är detta för överkomplicerad handling filmen drar de första 5 minuterna".
Helt enkelt, filmens handling är för komplicerad för sitt eget bästa.

Det andra som slår mig är hur löjlig filmen egentligen är. Den snor rakt av från Terminator i en viss scen. När Agent 47 jagar huvudpersonen går han som om han vore Jason Voorhees men hinner upp med henne trots att hon springer för sitt liv. Sådant fick mig bara att skratt ut högt. Lugn, där var knappt några i salongen.
Sedan tar filmen en vändning, och lugn det är ingen spoiler då trailern redan visar det så man vet redan detta innan man ser filmen. Det visar sig att Agent 47 är den goda och att Zachary Quinto som John Smith är den onda. Vilket hade varit okej, om filmen inte gjorde så stor deal utav det. Sedan blir man ännu mer förbannad när filmen hintar på att Agent 47 och tjejen är bröder och syster och skapades av samma person.
Fast det gjorde inte mig lika förbannad som i första Hitman filmen när man ser två ungar sitta och spela det riktiga spelet. Det fick mig nästan att flippa ut totalt.

Actionscenerna i sig är det inget riktigt fel på. Bara att dem känns lite väl överdrivna och lökiga. Men det är ju också lite det man betalar för. Men ibland var det bara för överdrivet. Som med flygplanspropellern som man ser i trailern där han försöker få tjejen att lyckas komma undan frivilligt då hon ska träna sig. Det var bara löjligt och gav ingen mening till filmen överhuvudtaget. Där var aldrig någon scen där hon hamnade i knipa och behövde komma ur några rep igen.
Så i grund och botten är actionscenerna okej filmade. Men för en film som försöker få dig investerad och bry sig misslyckas det totalt.

Jag kände mig aldrig engagerad i karaktärerna då dialogerna och skådespeleriet aldrig var på topp. Likaså hur karaktärerna och hur hela handlingen och filmen var skriven. Detta gjorde att när filmen ville du skulle bry sig, så brydde man sig aldrig. Det enda som räddade filmen från totalt skit var dess actionscenerna som var over the top och lökiga, men som funkade. Samt jag satt där i biografen och småskrattade över hur löjlig hela filmen var för hur seriöst den tog sig själv.

Zachary Quinto som skurken var nog den mest underhållande av dem alla. Mest för man märkte han gjorde detta enbart för en lönecheck och att han ville ha roligt framför kameran i 90 minuter, inte mer.
Rupert Friend som Agent 47 var "ok-ish", men med tanke på vad han fick att göra och hur filmen skrev hans karaktär blev det aldrig riktigt någon hotbild av honom eller fann honom vara skrämmande eller att han är den bästa agenten där ute.

I sin helhet är detta ingen särskilt bra film. Det du ser i trailern är exakt det du får från filmen. En överkomplicerad handling som inte ger mycket mening, karaktär som filmen försöker få en att bry sig om men misslyckas totalt på grund av de usla dialogerna, halvdant skådespelare, over the top actionscener och allt detta samtidigt som den tar sig själv på större allvar än den borde.
Visst kan jag digga actionscenerna från ett visst underhållnings perspektiv, men det funkade inte riktigt när det är en film som tar sig på större allvar.
Men vad som räddar filmen är mer Zachary Quinto som skurken. Och att den i någon viss mån var underhållande, för hur dålig den egentligen är inners inne. Jag skrattade i alla fall åt den flera gånger, av helt fel anledningar då såklart!
Utav actionfilmerna detta året är detta definitivt en av de sämre!

2 av 5!

http://www.imdb.com/title/tt2679042/?ref_=nv_sr_1

Trailer:
https://www.youtube.com/watch?v=alQlJDRnQkE

Jag kollade, igen, på Fright Night. Colin Farrel i en av huvudrollerna. Christopher Mintz-Plasse är lika bra som vanligt och Imogen Poots är lika snygg som vanligt.

Det är en bra film, och den handlar om vampyrer. Den kan framstå som lite löjlig, visst, men den är ändå riktigt charmig.

http://www.imdb.com/title/tt1438176/?ref_=nv_sr_1

Sinister 2 (2015)

Courtney, en överbeskyddande mamma, och hennes 9-åriga tvillingpojkar flyttar in i ett hus utanför stan. Här skall hennes söner få en trygg och harmonisk uppväxt. Vad hon inte vet är att huset är dödsmärkt på fler än ett sätt.

Innan jag såg denna på bio igår så beslöt jag mig för att se om första filmen som kom ut 2012. Jag minns att jag inte särskilt gillade den när den kom ut och var en av mina tidigaste recensioner jag skrev. Men när jag såg om filmen igen så uppskattade jag och gillade jag den mera.
Jag tror nog att jag förväntade mig att filmen skulle handla mer som Super 8 filmerna, och i slutändan var om något annat. Men när jag såg om första filmen så var det mer utav en mysterium film och var mer åt thriller hållet.
Ethan Hawke var bättre än jag mindes och även hur läskig och creepy filmen verkligen kunde vara. Genom att visa Super 8 filmerna utan något riktigt ljud eller jump-scare. Eller ha "Mr. Boogie" i bakgrunden och visa honom väldigt lite. För det du inte ser är 100 gånger mer skrämmande än det du ser.

Så kommer uppföljaren, och vi alla vet hur det är i regel med skräckfilms uppföljare. Speciellt i dagens filmer. De är inget bra. Den enda skräckfilms uppföljaren som kommit nu under 2010 och framåt jag gillat är Insidious 3, och då gillade jag inte ens 2an.
Sinister 2 är i kategorin, inget bra och kommer glömma bort den om en veckas tid.

Vad som gör att jag inte gillar denna filmen är främst att filmen tar en totalt annan vändning. Det känns inte ens som en uppföljare utan mer som en fristående film eller spin off från första filmen. I huvudrollen har vi nu istället två ungar som "Mr. Boogie" ska ta över. Med sin hjälp använder han barnen som tvingar den ena brodern att se Super 8 filmerna som barnen gjort när de dödat sin familj. Filmen ger aldrig någon förklaring till varför han måste se filmerna eller till vilket syfte det hjälper honom att döda hans familj. Filmen gör det enbart för att det var en grej som var coolt och effektivt i första filmen, så då måste det per automatik återvända i uppföljaren även ifall där inte är någon anledning till det.

Även hela denna handlingen med barnen känns så mycket "Children of the Corn". Seriöst det kändes som jag såg en uppföljare till "Children of the Corn". Då har jag bara sett första filmen och var inte allt så förtjust i den heller.
Det hjälper heller inte att barnskådespelarna är riktigt risiga. Där var inte ett enda barn som gav iväg en bra insats i filmen och jag satt mest och små vred mig i stolen varje gång någon av barnen var framför kameran. Det var inte läskigt och var mer jobbigt.

Filmen visar också "Mr. Boogie" betydligt mer än i första filmen. Detta för mig är ett stort problem. Då mystiken kring "Mr. Boogie" var en av de bästa elementen i första filmen. Man fick aldrig riktigt se honom (antar det är en han?). och det lilla man fick var tillräckligt för att förstå hur han ser ut och hur han fungerar.
Men här tar dem allt det ifrån och visar honom stup i kvarten, ungefär som en seriemördare fast utan morden. Så nu tog filmen bort det mystiska av den karaktären helt och hållet och totalt förstörde det.
Och jag är medveten som att "Mr. Boogie" inte är hans riktiga namn, men jag kallar honom det då det är lättast.

Filmen har också två olika handlingar som pågår. Ena är som jag skrev. "Mr. Boogie" försöker ta över ett av barnen och de andra barnen visar honom Super 8 filmerna.
Den andra handlingen är att modern flytt sin man som slår henne och barnen och gömmer från honom. Till slut hittar han henne och var hon bor och filmen blir denna dramatiska film halva tiden där mannen försöker få vårdnad om barnen och få mamman tillbaka till honom.
Det hela känns som två helt olika filmer malplacerad till att försöka bli en och totalt misslyckas.

Det hjälper heller inte att filmen försöker sitt svåraste och gör allt i sin makt till att göra ena brodern och fadern till riktiga skitstövlar. Så mycket att dem vill att du i publiken vill dem ska dö. Det kändes bara så krystat och fjantigt av filmen att göra så bara för att vi inte ska tycka synd om dem när de dör.

I sin helhet är Sinister 2 ingen bra uppföljare. Jag tror att en uppföljare på första faktiskt hade funkat om gjorts rätt. Men det hela spelar sig som två helt olika filmer med två helt olika toner som känns malplacerade till en enda film. Där ena känns som en Children of Corn film och andra en dramatisk film om en överbekämpad moder som försöker rädda sina barn från deras fader som slår dem.
James Ransone som Deputy So & So återvänder från första filmen, och han är den största behållningen filmen har. Han försöker få vidare storyn och gör det mest vettiga i filmen och är den mest intressanta. Men det räcker inte tillräckligt för att rädda filmen.
Sinister 2 är en skräckfilm som kommer gå i glömskan ganska snabbt och jag tror inte detta lär bli en skräckfilms serie som Paranormal Activity eller Insidious.

2 av 5!

http://www.imdb.com/title/tt2752772/?ref_=tt_rec_tt

Trailer:
https://www.youtube.com/watch?v=fChx_YZUAR0

Nej, Wyrmwood var ingenting för mig. Hade kanske passat bättre som en kortfilm, den var alltför amatör och rent ut sagt ful för att funka som en långfilm.

Tycker du att den är bättre än originalet från 1985?

Bästa med den rullen är ju utan tvekan Christopher Walken när han pressar Hopper på info, och Hoppers kontring med att scicilienare har negerblod i släktet och ja den där jävla låten är fruktansvärd.

Hört att Farrell himself har sagt, under någon filmfestival, att filmen var ren skit i jämförelse med originalet. Och det har han rätt i!

Längesedan jag skrev en recension nu, så här får ni två:

The Night Child (1975)

Änklingen och dokumentärfilmaren Michael Williams reser till Italien med sin dotter Emily och barnflickan Jill för att filma en dokumentär om rollen som Satan spelar i konsten. Emily har sedan moderns död lidit av mardrömmar och hemska syner, och när hon hittar hennes medaljong kommer ingenting bli sig likt igen...

Av kommentarerna på Filmtipset att döma verkade det som att filmen skulle vara väldigt seg och händelselös första 70 minuterna ungefär, men efter att ha sett cirka 20 minuter förstod jag inte vad de pratade om. Det hände inte så mycket, nej, men det byggdes upp en kuslig stämning och mystiken som framställdes genom Emilys syner och forskandet om tavlan var fängslande och engagerande.

Efter ytterligare ett tag förstod jag dock vad de pratade om; när filmen skiftar fokus ifrån spökerier och mystik till en trist kärlekshistoria blir det hela ganska ointressant, med små ljusglimtar här och där. Filmen tar sig dock mot slutet och blir väldigt kuslig och bra igen, men den mästerliga inledningen var värd ett bättre öde.

Fotot och scenografin är som så ofta när det kommer till italiensk skräck väldigt läcker, och det är det som tillsammans med Ciprianis stämningsfulla musik håller filmen på benen under de sömniga perioderna.

Allt som allt är det en bra film med väldigt höga toppar och tyvärr även en del dalar. Dalarna blir dock aldrig alldeles för djupa, mycket tack vare det visuella och musiken som jag nämnde tidigare. Inledningen och slutet håller hög klass, och med mer mystik och spöken i mitten hade det här lätt kunnat bli en favorit.

3/5

Stromboli (1950)

Den litauiska kvinnan Karin gifter sig med Antonio som hon träffar i ett fångläger, för att kunna ta sig därifrån. Tillsammans flyttar de till Antonios födelseplats; en liten by på vulkanön Stromboli. Antonio visar sig vara långt ifrån drömmannen och Karin vantrivs på ön.

Det är en simpel berättelse som dock lyckas vara engagerande, mycket på grund av att den är väldigt relevant just nu med tanke på flyktingsituationen. Många människor flyr i hopp om ett bättre liv men kommer kanske inte till det paradis som de väntat sig, utan vantrivs med sitt nya liv precis som Karin.

Det finns väldigt mycket potential i den här Rossellini-filmen. Tyvärr går mycket av den förlorad på grund av att den stundtals är överdrivet melodramatisk, men allra mest på grund av just simpelheten; med mer komplexitet i berättelsen och framför allt karaktärerna hade det här kunnat bli ett mästerverk, för mästerverks-potentialen finns i den här filmen. Om Rossellini hade utforskat Karins ångest och alienation djupare så hade filmens intryck blivit mycket starkare.

Jag har bara sett en film av Rossellini tidigare - Germany Year Zero - och under de två åren som gick mellan filmerna verkar han ha utvecklats. De alldeles för platta karaktärerna i Germany... har här bytts ut mot karaktärer som känns mer som verkliga människor, även om de fortfarande är lite väl simpla. Rent visuellt är Stromboli också en mycket bättre film. Fotot är simpelt som mycket annat i filmen, men på ett positivt sätt; det är enkelt och vackert att titta på, och tillsammans med de vackra men samtidigt deprimerande, dystra och karga miljöerna sätter det en speciell stämning.

Filmen lider även av en del överspel av samtliga skådespelare, men den bästa och mest stabila prestationen står vår svenska stjärna Ingrid Bergman för. Hon har ett bra minspel och lyckas uttrycka starka och för det mesta trovärdiga känslor, men ibland blir det för melodramatiskt, som i slutet till exempel.

Sammantaget är det ett engagerande neorealistiskt verk med mycket potential som tyvärr går lite förlorad. Den lider av att ibland vara alldeles för högtravande men är ändå en stark och relevant skildring av utanförskap och förhoppningar som grusas, och den gjorde ett ganska stort intryck på mig.

3/5

Det gör jag faktiskt, får jag erkänna. Jag gillar originalet också, men har på något märkligt sätt fastnat för remaken.