Vilken film såg du senast?

Välskrivet! Såg den för något år sedan och tyckte mycket om den jag med.

Okej. Men är inte det där en smula övertolkat? Jag såg något på youtube om en analys av intervjun av Torrance i hotellet alldeles i början, och det var rent trams. Det kan ju varit en annan dokumentär än den här i och för sig.

Jag håller inte med där, om jag i alla scener alltid kan räkna ut exakt vad regissören vill säga eller hade för tanke bakom allt han gör är filmen antagligen skitdålig därför att för lite tanke har lagts ned i produktionen.

Det finns ju en gräns där det blir löjligt givetvis men att inte allting är solklart kan ofta vara positivt imo.

Det är klart att man inte kan, eller ens vill veta exakt vad regissören är ute efter i vsrje scen, i vissa fall kanske man tänker fullkomligt uppåt väggarna.

Men just den här filmen är så utstuderat " -hihi, ni kan inte gissa vad jag tänker nu om ni kan mina hemliga koder.", på ett sätt jag inte sett i någon annan film, vad jag vet.

Första gången jag såg den,1980, hade jag ingen aning om att det fanns en massa "hemlisar", men tyckte illa om den ändå, således var det inte p.g.a. hemlisarna som jag inte tyckte om den.

Rescue Dawn (2006)
Av Werner Herzog

Efter en tid som dokumentärskapare ger sig den minst sagt unika tysken Werner Herzog på en dramatisering av en tidigare dokumentär han själv gjort: ”Little Dieter needs to fly” Med spelfilmer som Aguirre, Fitzcarraldo och Nosferatu i bagaget har Rescue Dawn mycket att leva upp till.

Christian Bale spelar Dieter Dengler, en tysk-amerikansk stridspilot som under en illegal bombning i Vietnamkriget kraschar med sitt plan och måste överleva på egen hand. Han blir tillfångatagen av Viet Cong, träffar andra krigsfångar och lyckas med hjälp av dem fly det hemska fängelselägret. Snabbt inser han att det är själva djungeln som är det riktiga fängelset.

Herzogs senare kärlek åt det dokumentära lyser igenom under öppningsscenen där vi får se arkivfilmer på bombernas effekter filmat bakifrån stridsflygplan. Elden som sprids över naturen är vackert, nästan hypnotiserande att se på, samtidigt som man vet att oskyldiga människor dör bakom planen. femtio procent av varför man ser Herzogs filmer har med naturen att göra, eller framförallt naturens oundvikliga makt över människan, vilket han utforskat i bland annat Grizzly Man och Aguirre. Här är naturen lika stark som alltid. Christian Bale och hans medfångar blir mer och mer desperata där de befinner sig mitt i djungeln, men även fångvaktarna diskuterar vad de ska ta sig till nu när maten helt tagit slut. Den förtryckande naturen ligger som en tjock matta över allt som händer. Och från Herzog vill jag inte ha det på något annat sätt!

Men den här gången klarar sig huvudkaraktären från naturens mordförsök. På det sättet skiljer sig Rescue Dawn från hans andra filmer, och det är något som påverkat hela filmens ton. Jag trodde aldrig att lite lättsinnad humor skulle hitta sin väg in i en Herzog-film, men här händer det, och det fungerar jättebra. Vi får en scen där en k-pist går av mitt under ett samtal och börjar snurra på marken och skjuta vilt omkring sig medan Dieter kastar sig fram och tillbaka. Jag gapskrattade. I en annan scen blir hans vän förbannad för att Dieter lägger sig i vad som ska finnas i hans ”fantasikylskåp”. Framförallt är Rescue Dawn en riktigt hjärtvärmande berättelse utan att det känns påklistrat. Födelsedagsscenen när fångarna smyger upp bakom Christian Bale och börjar sjunga Happy Birthday är det bästa exemplet på den här filmens värme. De bjuder på ett glas ”champagne” som i själva verket är mosad larv, och Bale skrattar, dricker och beskriver det som en mycket bra årgång. Det som händer genom filmen är hemskt och fruktansvärt, men livslusten och förmågan att skratta hänger kvar ändå.

Och det känns så jäkla verklighetstroget. Rescue Dawn är den enda filmen hittills som visar hur människor, i detta fall militärer, kommenterar över instruktionsfilmer för att få sina vänner att skratta, något alla varit med om under skolgången. Realismen slår tillbaka under ett exakt ögonblick när vi kan se vändningen där Christian Bales karaktär går från att vara kaxig mot sina tillfångatagare till att förstå hur jäkla allvarligt läget är. Eller första mötet med engelsktalande där alla beter sig som barn på en lekplats som bara tittar på varandra för att helt plötsligt brista ut i lek. Det är gammalt som gatan att klassa en film som realistisk och tjata om hur verklighetstrogna scener är, men jag kan inte minnas när det varit så här pass genomgående en hel film igenom. Om det så är skådespeleriet, verklighetsuppfattningen eller faktumet att Herzog spelat in allt på plats, mitt i den fuktiga djungeln, så känns varje sekund så väldigt mycket på riktigt.

Det sista jag vill nämna är skådespeleriet, som är en av filmens starkaste punkter. Christian Bale kör sin klassiska kroppsförändring, men här är han mer än ett fysiskt verktyg för att visa svält. Dieter var en riktigt säregen karaktär under sitt liv, och här känns Christian Bale som en riktig människa av kött och blod, med väldigt unika drag utan att bli en tecknad figur. Han har en medfödd charm och en naivitet men också arga sidor, och på något sätt kunde jag relatera starkare till honom än de flesta andra karaktärer man ser på film. Jag kunde helt enkelt verkligen förstå vad han tänker och varför han agerar som han gör. Det här kan vara Bales bästa roll någonsin. Fångarna är helt fantastiska men särskilt Duane, som spelas av Steve Zahn, snor ens uppmärksamhet med sitt oerhört spöklika ansikte och fysik. Han är inte lika utåtriktad som Dietrich eller en annan mycket bra roll, Gene, men hans ärrade uppsyn är inte lätt att glömma såhär i efterhand.

Rescue Dawn är en bra film, en himla bra film faktiskt. Den har ett lugnt men stabilt tempo som verkligen gjorde mig engagerad, och den håller absolut ribban som Herzog satt för sig själv. Jag kan ge filmen en Stark Rekommendation.

W.R. - Misterije Organizma (1971)

"Gentlemen, in our Democracy, everyone is entitled to a doughnut. Some get the doughnut, others get the hole in the doughnut."

En film som fullständigt skriker tonårsrevolt och revolution. Genom en mängd storylines och till viss del en dokumentär om psykologen Wilhelm Reich och sina idéer propagerar filmen för vikten av sexuell frihet för ett hälsosamt samhälle som inte riskerar falla tillbaks till en kommunistisk regim. Filmen är fylld av vad som verkar vara osimulerat sex, antivietnam-propaganda, en tjej som smeker upp ett stånd på en kille för att sedan göra en gjutning av hans penis och annat i den stilen. Det är svårt att verkligen gräva ner sig i filmen utan att studera den närmare för det är så otroligt mycket inklämt att man skulle behöva dekonstruera den mer noggrant men jag nöjer mig med att säga att det här går hem för mig. Gillar man avantgarde och "fuck the establishment"-filmer gillar man med stor sannolikhet det här.

"Comrade lovers, for your health's sake, fuck freely!"
3.5/5

Riktigt bra film med starkt skådespeleri, särskilt från Steve Zahn som sagt!

Det är ju inte Kubricks fel att det finns dårar som tror att varenda liten bildruta innehåller ett "dolt budskap"... Har han någonsin, själv, påstått att hans filmer besitter något som helst djup?

Har aldrig engagerat mig i vem som hittat dessa dolda budskap, trodde faktiskt att det var Kubrick.
Det ändrar dock inte så mycket, filmen blev inte bättre för det.

Igår såg jag Pay it forward på Netflix (jag har den på DVD men var för trött för att leta efter den). Tycker det är en väldigt bra film med ett bra budskap och skådespelarna kan man verkligen inte klaga på. Snudd på mästerverk.

Just before I go (2014) med Seann William Scott, m.fl. Svårt att säga att den är varken bra eller dålig, egentligen. Problemet är att den växlar för mycket mellan olika ''tonlägen'': nästan som en blandning mellan Garden State och American Pie eller något, alltså en växling mellan en bitterljuv/melankolisk ''komma hem''-film och snuskiga sexskämt. Det fungerar inte riktigt. Jag tycker att Seann William Scott, som man är van att se som Steve Stifler, gjorde en bra insats i en mer seriös roll, men tonläget i filmen är överlag för ojämnt för att hålla. Skiftar även mellan för många olika berättelser och sidohandlingar, som inte alltid känns helt relevanta i förhållande till det huvudsakliga temat/handlingen. Eller jo, relevanta är de väl, men handlingen känns ändå som att den spretar åt för många olika håll. Ändock tycker jag att den var sevärd och ger den 6.3/10.

Har förresten även sett En vampyrs bekännelse och The imaginarium of Doctor Parnassus. Båda var bra, den förstnämnda har jag sett en driljon gånger förr, dock.

"The Good Heart" av Dagur Kári.

Överraskade mig. För trots ganska given historia i stort så hade den genuina känslor av mänsklighet och värme. Jag blev förtjust i tjejen i filmen också av någon anledning. Hon spelade bra.

8/10