Vilken film såg du senast?

Sabotage (1936)

En tidig Hitchcock-film om en Scotland Yard-utredare som arbetar undercover för att avslöja en sabotör som är med om att planera att spränga en bomb i London. När utredarens hemliga identitet röjs börjar sabotageplanen att falla i bitar.

En OK thriller men den är inte alls jämförbar med Hitchcocks bästa.

Betyget blir 6/10 eller 3/5 på Filmtipset.

Blev sugen på att se Roy Anderssons senaste film, En duva satt på en gren och funderade på tillvaron från 2014.

Jag har inte sett hans populäraste (?) Sånger från andra våningen men däremot En kärlekshistoria och Du levande som jag tyckte var bra, varken mer eller mindre.

Detta var dock en jävligt stark upplevelse och utan att ha nitat ett betyg så är det tveklöst den bästa filmen av Roy Andersson jag sett och kanske till och med en av dom bästa svenska filmerna jag någonsin sett. Första halvtimmen av filmen var fantastiskt rolig och vissa scener fick mig att gråta av skratt (Möte med döden no. 3 exempelvis) men sen händer något. Dom absurda situationerna och folks olidligt känslokalla relationer till varandra börjar kännas mer skrämmande än roliga och trots att allt är så oerhört orimligt så känns det som att betrakta världen genom ett par glasögon som förvränger allt men samtidigt låter betraktaren se klarare än någonsin tidigare.

För varje minut som går börjar jag få mer och mer ångest och närmar mig något som nästan kan liknas vid en mild panikattack (är medveten om det paradoxala i att kalla något för en mild panikattack men jag vet inte riktigt hur jag skall beskriva det). Magen knyter sig, svettpärlor börjar rinna ner för mina kinder och jag hamnar i en inre monolog angående verklighetens och vardagens ibland olidliga absurditet. Precis som i Kafkas Processen eller Förvandlingen (vilka jag kommer att tänka på vid flera tillfällen under filmens gång) ges inga svar och egentligen ställs heller inga tydliga frågor då man istället blir en åskådare till något som är så surrealistiskt utan att kännas som fiktion; trots att filmen rör sig genom tid och rum på magiskt vis.

Jag kan tänka mig att en del tycker att Roy Andersson gör det enkelt för sig då han knappast är subtil i sin samhällskritik och sin skildring av vardagens torftighet men då han i mitt tycke är så knivskarp i varje episod utan att manipulera tittaren så gör det absolut ingenting. Det är faktiskt fantastisk hur han lyckas kritisera och skava samtidigt som allt känns fullständigt objektivt där oviljan att tydligt ta ställning blir ett jävligt konkret ställningstagande.

Filmens protagonister Jonathan och Sam är för övrigt väl utmejslade och känns som en melankolisk version av Helan och Halvan, eller kanske än mer I väntan på Godots Vladimir och Estragon som bråkar och plågas i sin resa genom livet. Precis som i Samuel Becketts pjäs är den meningslösa väntan på något dunkelt som man aldrig vet vad det är eller om det ens kommer eller ej ett tydligt tema för filmen och atmosfären är som hämtad ur ett väntrum på sjukhuset. Jag antar att alla känner igen den känsla av ensamhet som brukar uppstå då man sitter i en grå lokal omgiven av främlingar som alla väntar och håglöst stirrar rakt framför sig.

När filmen väl är över så sitter jag som fastklistrad och bara stirrar in i väggen utan att veta vad jag ska göra. Känslan av tomhet och alienation är så stark att jag får ta en dubbel dos av mitt ångestdämpande för att kunna landa efter upplevelsen. Trots dessa negativa känslor så älskade jag filmen. Det är ju knappast filmens fel att världen och mänskligheten kan vara så destruktiv och full av alienation att det stundtals blir smärtsamt.

Jag ber om ursäkt för ett luddigt och måhända totalt poänglöst återgivande av min filmupplevelse men jag kände mig nästan tvungen att skriva några rader.

Såg den härom kvällen, såg vi samma film ?

Jesus

Jesus (Jeremy Sisto) lever ett enkelt liv som snickare. När hans pappa Josef (Armin Mueller-Stahl) dör bestämmer sig Jesus för att lämna sitt liv bakom sig. Han blir döpt av Johannes Döparen (David O'Hara), kallar till sig lärjungar och börjar predika och utföra under. Romarna, med Pontius Pilatus (Gary Oldman) i spetsen, tycker dock inte om Jesus och smider planer på att röja honom ur vägen.

Det här var första gången jag såg filmen och den var faktiskt över förväntan. Trots att det är en TV-film känns den väldigt påkostad och trots att jag känner till historien väldigt väl sen förut så blir den ändå väldigt spännande.

Betyget blir 7,5 av 10.

Kanske, den med de blåa varelserna.

Ha ha - jag var också inne på Rock Hudson och Doris Day igår!

Den finaste filmen med Doris Day i mitt tycke, är dock när hon spelar mot Cary Grant i "That Touch of Mink". En väldigt bra romantisk komedi med den rätta blandningen av komedi och romantik. Fast slutet blir tyvärr "flåsigt".

Ja, det finns viss risk att man känner till historien i förväg! :-)

Är den tillräckligt bra som en "storfilm" att se på Påskafton..? Vi brukar nämligen alltid se en passande film om Jesus på Jul- och Påskafton. (Julaftonsfilmen bör då inkludera hans födelse, och Påskaftonsfilmen hans död.)

Jag tänkte närmast på hur olika vi uppfattade filmen (se inlägg 37280 från 1/8).
Det var verkligen inget jag gillade, och tyckte att det var just svart och vitt med det jättestygga gruvföretaget som till varje pris skulle ha den där fyndigheten, och som inte skydde några medel mot den snälla trevliga urbefolkningen.

Touch of mink
Den har jag missat, är den värd att leta upp ?

Absolut! Även om den nog mera är tänkt för kvinnor, men det är ju andra romantiska komedier som du har tittat på också. (Menar inte att det är något fel, jag tittar också ibland på filmer som egentligen är avsedda för män - typ krigsfilmer och actionfilmer.)

En grej är dock lite fånig: Doris Day är 43 år där, men ska föreställa en ung och oskyldig kvinna. Alltid när hon är i närbild ligger det ett softat filter över hennes ansikte!

Tycker nog att romantiska komedier är ganska allmänna, kanske lite mer för hon än för han, men det beror kanske på den uppsjö herr/kill filmer som finns med krig, äventyr, action, som kvinnor ofta är mindre roade av.

Tja, de romantiska komedierna är ju ofta "drömmaterial" för kvinnor. De handlar ju ofta om en (relativt) fattig, ensam och socialt underlägsen kvinna, som möter en fantastiskt snygg, rik, mäktig, begåvad, intressant o.s.v. man (europeisk prins, engelsk lord, amerikansk senator, företagsledare på en stor koncern etc.). Som inte bara ger dem kärlek och sex, utan även gifter sig med dem och därmed ger dem rikedom, trygghet för livet, social status o.s.v.. Ofta är det också en epilog där man får se att de har fått barn! :-) Det vill säga den ultimata drömmen för många ensamma, fattiga kvinnor med monotona arbeten o.s.v..

Filmer som är avsedda för män brukar i stället ha en manlig huvudperson för männen att identifiera sig med. Denne man är inte underlägsen på något sätt, utan tvärtom så är han fysiskt och psykiskt stark och skapar sig sin egen lycka. En film om en fattig man med tråkigt jobb som blev "räddad" av en 20 år äldre kvinnlig företagsledare och fick leva gott på hennes lön resten av livet, skulle inte appelera till varken män eller kvinnor. Det "stämmer" inte. Det är varken en manlig eller kvinnlig fantasi.