Var ett tag sen jag skrev i den här tråden. Blaffar upp med tre stycken filmer jag sett den senaste tiden. Temat är New York. Sorry for wall of text.
---------------------------------------------------------------------------------------------------- -----
Taxi Driver (1976) av Martin Scorsese med Robert DeNiro, Harvey Keitel och Jodie Foster.
http://www.imdb.com/title/tt0075314/?ref_=rvi_tt
Vietnamnveteranen Travis Bickle (Robet DeNiro) har sömnsvårigheter och beslutar sig för att bli taxichaffis i New York med vilka tider och vilka platser som helst att åka och köra sina pass på. I sitt yrke får han se det skitiga och smutsiga New York med kriminella, prostituerade och hallickar som härjar runt på gatorna. Någon dag kommer ett regn att rensa bort all skit i staden, tänker han i takt med att hans psykiska och mentala hälsa blir alltmer påverkad av den sociala miljö han lever i.
Ett klassiskt mästerverk, eller? Filmen är onekligen välgjord. Manus, skådespeleri, regi och musik är världsklass. Det är egentligen bara att njuta av den sociala berättelsen om den misantropiska (?) karaktären Travis Bickle vars förfall ner i våld och kriminalitet sker som en direkt konsekvens av det otrevliga stadsliv som kännetecknade New York då på mitten av 70-talet. Fast njuta är ett starkt ord. Personligen kan jag väl säga att jag uppskattar och respekterar den otroliga insats som görs i filmen, både bakom och framför kameran. Men det är något med smutsiga, skitiga stadsskildringar som gör att jag känner mig distanserad och blir inte sådär helt och hållet engagerad. Not my cup of Tea, så att säga. Om det är något jag ska sätta fingret på som gör att jag inte blir fullständigt betagen i filmen så är det väl det. Men filmen är välgjord och förtjänar sin kultstatus, helt klart. Jodie Fosters alltförunga karaktär, den tolvåriga horan Iris, känns fortfarande kontroversiellt än idag.
Betyg blir en stabil fyra. Den är faktiskt värd det. Jag håller andra filmer av Scorsese högre än denna, däribland Cape Fear (1991) som jag fullkomligt älskar och de andra DeNiro produktionerna han gjorde på 90-talet är rent guld (Goodfellas och Casino). Denna är inte långt efter men personligen så slår mitt hjärta starkare för de andra samarbetena som DeNiro och Scorsese gjorde efter denna, som ovan nämnda filmer, samt andra filmer som Scorsese har gjort utan DeNiros medverkan.
New York-känsla? Fult, skitigt och smutsigt. Detta är väl en i många avseenden förlegad bild av New York även om kriminalitet och prostitution fortfarande finns kvar i staden men jag skulle gissa på att the Big Apple är betydligt mer städat och turistvänligt nu än vad Taxi Driver ger sken av. Har ju gått 40 år sen sist.
Betyg: 4/5
---------------------------------------------------------------------------------------------------- ------
When Harry Met Sally (1989) av Rob Reiner med Billy Crystal och Meg Ryan.
http://www.imdb.com/title/tt0098635/?ref_=rvi_tt
Under en bilresa från Chicago till New York träffar Harry (Billy Crystal) och Sally (Meg Ryan) varandra för första gången. Det mötet gick väl inte så jättebra, men den var startpunkten för en lång vänskap efteråt där premissen för deras relation är att utmana regeln att en man och kvinna inte kan vara vänner utan vara attraherad av den andra, alltså att inte vilja ha sex med den andra personen. Vi får se deras vänskap växa under årens lopp då de båda bor i New York.
En mysig feel-good film, med några dramatiska scener här och där mot slutet, som det brukar vara i den här typen av filmer (Jag tittar på dig, The Four Seasons (1981) av och med Alan Alda). Det är väl det som sänker filmen litegrann för annars gillar jag den. Billy Crystal måste göra sitt livs roll som den smått cyniska eller livsförnekande Harry, som står i stark kontrast till den mer positiva och samtidigt ordningsamma Sally som spelas utmärkt av Meg Ryan. Fast hennes karaktär känns inte så mycket mer än en söt bollplanka för Billy Crystals amatörfilosofiska funderingar och påståenden om mänskliga relationer. Undantaget orgasmscenen på caféet där Meg Ryan fullständigt äger ut allihopa.
Here ya go:
https://www.youtube.com/watch?v=b0OeM6UUAoI
Men annars känns det mest som att hon ska ta ställning till och får reagera på allt det som Billy Crystal säger. Lite platt karaktärsutveckling där kan jag tycka.
Filmen innehåller också några avbrott där vi får se flera äldre par berätta om första gången de träffade varandra och blev blixtförälskade. Det är väldigt fina och kärleksfulla inslag som höjer filmen, om man klarar sådat sötsliskigt Hollywood-knep. Jag var lite tveksam först men jag gav med mig. Det är väldigt rörande att se de gamla gubbarna och gummorna säga hur förälskade de var och är i varandra från den dagen de möttes. Det fungerar helt enkelt, jag blir rörd av att se dem.
Överlag en okej film. Mysig feel-good som man kan titta på när man känner att man behöver uppmuntras litegrann.
New York-känsla? Betydligt mer trevligt och fint än vad Scorsese gestaltar. Mysigt och trevligt, tyckte dock att Billy Crystal/Harry bodde ovanligt stort för att vara så pass inne i centrum, om han inte nu bodde strax utanför staden. Överlag en trevlig stadsskildring av staden som aldrig sover. Höstskildringarna slår heller aldrig fel. Fint.
Betyg: 3/5
---------------------------------------------------------------------------------------------------- ----
Mean Streets (1973) av Martin Scorsese med Harvey Keitel och Robert DeNiro.
http://www.imdb.com/title/tt0070379/?ref_=rvi_tt
Charlie (Harvey Keitel) försöker få sitt livspussel att gå ihop samtidigt som han hänger med sin odugliga kompis Johnnie Boy (Robet DeNiro) som alltid hamnar i trubbel. Hans (Charlies) farbror Giovanni (Cesare Danova) är en inflytelserik man i New Yorks undre värld och ger nu Charlie en chans att få öppna sig en egen nattklubb/restaurang att ta hand om. Men Johhnie Boys kriminella upptåg och skulder påverkar även Charlie då han invovlverar sig personligen i dennes angelägenhet eftersom han känner en personlig och kristen (?) plikt att ta hand om sin vän.
Alla är så unga! Scorsese, Keitel och DeNiro är skamlöst unga och fräscha i den här filmen. Keitel ser ut som värsta svärmorsdrömmen, snygg, ren och fin, medan DeNiro är den klassiska charmiga busungen som är kaxig och karismatisk samtidigt som han gör en massa hyss. Vilken skådespelarprestation! Vart fan har DeNiro gömt den här sidan av sitt skådespelarregister efter den här filmen? Så levande, så vital och sprudlande full av energi har jag inte sett honom sen i Cape Fear och i vissa bländande stunder i Goodfellas. Helt otroligt, särskilt scenen i början av filmen när han berättar varför han är sen med betalningen till Mickey fullkomligt äger han i sin fria talspråkighet.
Se här!
https://www.youtube.com/watch?v=dM44eaasx0Y
Samspelet mellan DeNiro och Keitel är fullkomligt briljant. De är verkligen dödspolare, kompisar livet ut. Man får den känslan när man ser dem låtsasslåss lite skämtsamt med varandra och hur de pratar och rör sig. Stark, äkta kemi mellan dem.
Man ser här tydligt det som kom att bli Scorseses signum. Användandet av musik och våld, oftast tillsammans och hur han använder sig av katolsk symbolik i sina filmer finns det starka tydliga exempel på här. Riktigt intressant och kul för en som är lite fanboy när det gäller karln.
En mer våldsam och energisk film än vad Taxi Driver är, som spelar litegrann i annan liga. Här startar alla smått och är nere på gatan i början. DeNiro som förknippas med maffian och mäktiga maffiabossar är här en liten skit som lånar pengar av just maffian och sen struntar i att betala tillbaka. Brukar oftast inte sluta särskilt bra när man gör så, är min erfarenhet av att ha sett en hel del filmer i den genren. Överlag en härlig pärla till filmkonst som är ett måste att se för alla fans av Martin Scorsese. Här ser man som sagt prov på det som kom att bli stående inslag i flera av hans framtida filmer.
New York-känsla? Våldsamt, mörkt och trångt. Kriminellt, som i Taxi Driver, fast mer livfullt och händelserikt. Mycket italiensk koppling. Språket och attityden skriker Little Italy. Inte direkt en turistvänligt skildring av staden, utan snarare får man intrycket av att det inte går bo där på ett lugnt och fredligt och stillsamt sätt. Antingen så dödar man andra eller så dödas man själv.
Betyg: 4/5
---------------------------------------------------------------------------------------------------- -----
Jag kände mig generös när det gällde Scorsese här, men va fan, det är bra filmer och jag tycker om stilen han gör dem på. Även om Taxi Driver skiljer sig litegrann från hans andra verk så måste man erkänna storheten i den, även om det politiska budskapet har några årtionden på nacken så är det en klassisk skildring av hur en karaktär förgås och förfaller ner i våld och kriminalitet av själva den miljö han lever i. Mean Streets var verkligen en slags komprimerad dos Scorsese med musiken och fotot och våldet. En härlig film trots det råa våldet. Den vinner mycket på skådespeleriet mellan DeNiro och Keitel, deras scener tillsammans bara det gör filmen värd att se. Det ser kanske ut som att jag skänker bort fyror men gillar jag filmerna så gillar jag dem. Då är de värda en fyrpoängare.
When Harry Met Sally är den svagare filmen här men den är ju i en helt annan genre och riktar sig till en annan slags målgrupp, typ. En väldig Hollywoodskt film om man får uttrycka sig så. Men den duger, den tjänar sitt syfte och gör det den ska. Det kan man säga om alla tre filmerna egentligen.
---------------------------------------------------------------------------------------------------- -----
Taxi Driver (1976) av Martin Scorsese med Robert DeNiro, Harvey Keitel och Jodie Foster.
http://www.imdb.com/title/tt0075314/?ref_=rvi_tt
Vietnamnveteranen Travis Bickle (Robet DeNiro) har sömnsvårigheter och beslutar sig för att bli taxichaffis i New York med vilka tider och vilka platser som helst att åka och köra sina pass på. I sitt yrke får han se det skitiga och smutsiga New York med kriminella, prostituerade och hallickar som härjar runt på gatorna. Någon dag kommer ett regn att rensa bort all skit i staden, tänker han i takt med att hans psykiska och mentala hälsa blir alltmer påverkad av den sociala miljö han lever i.
Ett klassiskt mästerverk, eller? Filmen är onekligen välgjord. Manus, skådespeleri, regi och musik är världsklass. Det är egentligen bara att njuta av den sociala berättelsen om den misantropiska (?) karaktären Travis Bickle vars förfall ner i våld och kriminalitet sker som en direkt konsekvens av det otrevliga stadsliv som kännetecknade New York då på mitten av 70-talet. Fast njuta är ett starkt ord. Personligen kan jag väl säga att jag uppskattar och respekterar den otroliga insats som görs i filmen, både bakom och framför kameran. Men det är något med smutsiga, skitiga stadsskildringar som gör att jag känner mig distanserad och blir inte sådär helt och hållet engagerad. Not my cup of Tea, så att säga. Om det är något jag ska sätta fingret på som gör att jag inte blir fullständigt betagen i filmen så är det väl det. Men filmen är välgjord och förtjänar sin kultstatus, helt klart. Jodie Fosters alltförunga karaktär, den tolvåriga horan Iris, känns fortfarande kontroversiellt än idag.
Betyg blir en stabil fyra. Den är faktiskt värd det. Jag håller andra filmer av Scorsese högre än denna, däribland Cape Fear (1991) som jag fullkomligt älskar och de andra DeNiro produktionerna han gjorde på 90-talet är rent guld (Goodfellas och Casino). Denna är inte långt efter men personligen så slår mitt hjärta starkare för de andra samarbetena som DeNiro och Scorsese gjorde efter denna, som ovan nämnda filmer, samt andra filmer som Scorsese har gjort utan DeNiros medverkan.
New York-känsla? Fult, skitigt och smutsigt. Detta är väl en i många avseenden förlegad bild av New York även om kriminalitet och prostitution fortfarande finns kvar i staden men jag skulle gissa på att the Big Apple är betydligt mer städat och turistvänligt nu än vad Taxi Driver ger sken av. Har ju gått 40 år sen sist.
Betyg: 4/5
---------------------------------------------------------------------------------------------------- ------
When Harry Met Sally (1989) av Rob Reiner med Billy Crystal och Meg Ryan.
http://www.imdb.com/title/tt0098635/?ref_=rvi_tt
Under en bilresa från Chicago till New York träffar Harry (Billy Crystal) och Sally (Meg Ryan) varandra för första gången. Det mötet gick väl inte så jättebra, men den var startpunkten för en lång vänskap efteråt där premissen för deras relation är att utmana regeln att en man och kvinna inte kan vara vänner utan vara attraherad av den andra, alltså att inte vilja ha sex med den andra personen. Vi får se deras vänskap växa under årens lopp då de båda bor i New York.
En mysig feel-good film, med några dramatiska scener här och där mot slutet, som det brukar vara i den här typen av filmer (Jag tittar på dig, The Four Seasons (1981) av och med Alan Alda). Det är väl det som sänker filmen litegrann för annars gillar jag den. Billy Crystal måste göra sitt livs roll som den smått cyniska eller livsförnekande Harry, som står i stark kontrast till den mer positiva och samtidigt ordningsamma Sally som spelas utmärkt av Meg Ryan. Fast hennes karaktär känns inte så mycket mer än en söt bollplanka för Billy Crystals amatörfilosofiska funderingar och påståenden om mänskliga relationer. Undantaget orgasmscenen på caféet där Meg Ryan fullständigt äger ut allihopa.
Here ya go:
https://www.youtube.com/watch?v=b0OeM6UUAoI
Men annars känns det mest som att hon ska ta ställning till och får reagera på allt det som Billy Crystal säger. Lite platt karaktärsutveckling där kan jag tycka.
Filmen innehåller också några avbrott där vi får se flera äldre par berätta om första gången de träffade varandra och blev blixtförälskade. Det är väldigt fina och kärleksfulla inslag som höjer filmen, om man klarar sådat sötsliskigt Hollywood-knep. Jag var lite tveksam först men jag gav med mig. Det är väldigt rörande att se de gamla gubbarna och gummorna säga hur förälskade de var och är i varandra från den dagen de möttes. Det fungerar helt enkelt, jag blir rörd av att se dem.
Överlag en okej film. Mysig feel-good som man kan titta på när man känner att man behöver uppmuntras litegrann.
New York-känsla? Betydligt mer trevligt och fint än vad Scorsese gestaltar. Mysigt och trevligt, tyckte dock att Billy Crystal/Harry bodde ovanligt stort för att vara så pass inne i centrum, om han inte nu bodde strax utanför staden. Överlag en trevlig stadsskildring av staden som aldrig sover. Höstskildringarna slår heller aldrig fel. Fint.
Betyg: 3/5
---------------------------------------------------------------------------------------------------- ----
Mean Streets (1973) av Martin Scorsese med Harvey Keitel och Robert DeNiro.
http://www.imdb.com/title/tt0070379/?ref_=rvi_tt
Charlie (Harvey Keitel) försöker få sitt livspussel att gå ihop samtidigt som han hänger med sin odugliga kompis Johnnie Boy (Robet DeNiro) som alltid hamnar i trubbel. Hans (Charlies) farbror Giovanni (Cesare Danova) är en inflytelserik man i New Yorks undre värld och ger nu Charlie en chans att få öppna sig en egen nattklubb/restaurang att ta hand om. Men Johhnie Boys kriminella upptåg och skulder påverkar även Charlie då han invovlverar sig personligen i dennes angelägenhet eftersom han känner en personlig och kristen (?) plikt att ta hand om sin vän.
Alla är så unga! Scorsese, Keitel och DeNiro är skamlöst unga och fräscha i den här filmen. Keitel ser ut som värsta svärmorsdrömmen, snygg, ren och fin, medan DeNiro är den klassiska charmiga busungen som är kaxig och karismatisk samtidigt som han gör en massa hyss. Vilken skådespelarprestation! Vart fan har DeNiro gömt den här sidan av sitt skådespelarregister efter den här filmen? Så levande, så vital och sprudlande full av energi har jag inte sett honom sen i Cape Fear och i vissa bländande stunder i Goodfellas. Helt otroligt, särskilt scenen i början av filmen när han berättar varför han är sen med betalningen till Mickey fullkomligt äger han i sin fria talspråkighet.
Se här!
https://www.youtube.com/watch?v=dM44eaasx0Y
Samspelet mellan DeNiro och Keitel är fullkomligt briljant. De är verkligen dödspolare, kompisar livet ut. Man får den känslan när man ser dem låtsasslåss lite skämtsamt med varandra och hur de pratar och rör sig. Stark, äkta kemi mellan dem.
Man ser här tydligt det som kom att bli Scorseses signum. Användandet av musik och våld, oftast tillsammans och hur han använder sig av katolsk symbolik i sina filmer finns det starka tydliga exempel på här. Riktigt intressant och kul för en som är lite fanboy när det gäller karln.
En mer våldsam och energisk film än vad Taxi Driver är, som spelar litegrann i annan liga. Här startar alla smått och är nere på gatan i början. DeNiro som förknippas med maffian och mäktiga maffiabossar är här en liten skit som lånar pengar av just maffian och sen struntar i att betala tillbaka. Brukar oftast inte sluta särskilt bra när man gör så, är min erfarenhet av att ha sett en hel del filmer i den genren. Överlag en härlig pärla till filmkonst som är ett måste att se för alla fans av Martin Scorsese. Här ser man som sagt prov på det som kom att bli stående inslag i flera av hans framtida filmer.
New York-känsla? Våldsamt, mörkt och trångt. Kriminellt, som i Taxi Driver, fast mer livfullt och händelserikt. Mycket italiensk koppling. Språket och attityden skriker Little Italy. Inte direkt en turistvänligt skildring av staden, utan snarare får man intrycket av att det inte går bo där på ett lugnt och fredligt och stillsamt sätt. Antingen så dödar man andra eller så dödas man själv.
Betyg: 4/5
---------------------------------------------------------------------------------------------------- -----
Jag kände mig generös när det gällde Scorsese här, men va fan, det är bra filmer och jag tycker om stilen han gör dem på. Även om Taxi Driver skiljer sig litegrann från hans andra verk så måste man erkänna storheten i den, även om det politiska budskapet har några årtionden på nacken så är det en klassisk skildring av hur en karaktär förgås och förfaller ner i våld och kriminalitet av själva den miljö han lever i. Mean Streets var verkligen en slags komprimerad dos Scorsese med musiken och fotot och våldet. En härlig film trots det råa våldet. Den vinner mycket på skådespeleriet mellan DeNiro och Keitel, deras scener tillsammans bara det gör filmen värd att se. Det ser kanske ut som att jag skänker bort fyror men gillar jag filmerna så gillar jag dem. Då är de värda en fyrpoängare.
When Harry Met Sally är den svagare filmen här men den är ju i en helt annan genre och riktar sig till en annan slags målgrupp, typ. En väldig Hollywoodskt film om man får uttrycka sig så. Men den duger, den tjänar sitt syfte och gör det den ska. Det kan man säga om alla tre filmerna egentligen.
