Minions (2015)
Historien om Minionerna börjar vid tidernas begynnelse. Som gula organismer börjar Minionerna att utvecklas, ständigt på jakt efter att tjäna den mest avskyvärda av mästarna. De misslyckas med att behålla dessa mästare, från T.-rex till Napoleon-Gunstling. Minionerna finner sig till sist själva utan någon att tjäna och faller in i en djup depression. Men en Minionerna vid namn Kevin har en plan, och tillsammans med Stuart och Bob beger de sig ut i världen för att hitta en ny ond boss. Trion börjar en spännande resa som slutligen leder dem till deras nästa potentiella mästare, Scarlet Overkill, världens första kvinnliga superskurk.
När det kommer till Miniorerna så har jag blandade åsikter. Dem funkar i små mängder, där av är de perfekta i Despicable Me formatet. De tar inte upp allt för mycket plats, men utför stor del av komedin och funkar i de små doserna vi får.
Förra året hade vi en liknade film, Penguins of Madagascar. Där comic-relif sidekicken också fick sin första långfilm. Grejen är bara det att Pingvinerna från Madagaskar har sina egna olika karaktärsdrag och där av är det lätt att särskriva de fyra pingvinerna och där av blir det lättare att bygga en långfilm utifrån de karaktärerna.
Här så är miniorerna lika varandra allihopa, deras sätt att reagera och prata. De ser nästan identiska ut också med några undantag med ögonen och kroppen.
Där av var jag mer skeptisk till om denna filmen skulle hålla i långändan, och desvärre så för mig personligen gör den inte riktigt det. Där tycker jag Penguins of Madagascar lyckades bättre, då den också hade mer intressantare sidokaraktärer, bättre skurk och humorn gick hem hos mig mera. Trots att slutet är sämre i den än denna.
Problemet för mig var att jag i ett ganska tidigt skede märkte att filmen i sig är mer utav en kortfilm förlängd till en långfilm. Allting vi ser i filmen hade hur lätt som helst kunnat kortas ner till en 30 minuter kortfilm och funkat som en så kallad "prequel" till Despicable Me filmen.
Till en början så fokuserar filmen främst på tre miniorer. Kevin, Stuart och Bob. För mig funkar miniorerna bäst när de är samlade i grupperna och de får jobba utifrån varandra. Nu så när de blir nerkortade till tre är det mer att miniorerna förhandlas med människor och jobbar inte utifrån varandra. Då funkar inte det riktigt för mig längre.
Där av är de första 5-10 minuterna utav denna filmen de bästa enligt mig. Varje gång filmen klippte tillbaka till gruppen med miniorerna så var det då filmen glänste och humorn var som bäst.
För den delen så spelar ju komedin stor roll här. Där var roliga scener, där var gånger jag skrattade. Jag skrattade en del faktiskt. Men där var aldrig riktigt något skämt som fick mig att börja gapskratta, som en del animerade filmer får mig att göra. Där är heller inte skämt jag på rak arm när jag sitter och skriver här jag kommer på speciellt, så humorn är inte så värst minnesvärd för den delen. Mer kul för stunden så att säga.
En annan viktig del för filmen är skurkrollen. I denna är det Scarlett Overkill, som i min ärliga åsikt var en tråkig skurk. Där var allt för en perfekt skurk, de byggde upp henne perfekt, Sandra Bullock som ligger bakom rösten, namnet. Men jösses vilken besvikelse.
Inte nog är hennes plan ganska så tam. Jag förstår att det är barnfilm och jag förstår det är själva humorn i det hela att hon vill ta över världen, men det blir aldrig något underhållande utav det. Hon är inte särskilt ihågkommen och visst var det lite otroligt med att hennes kjol hade supervapen och var gjord av pansar och kunde flyga och skjuta missiler. Men om vi redan gör henne så over the top varför inte gå hela vägen? Nu kom hon mer av sig som en standard skurk som inte alls levde upp till namnet.
Men då har skurkarna i alla dessa filmerna aldrig riktigt varit så värst ihågkomna eller så värst underhållande för den delen. Närmsta var i tvåan när El Macho åkte på hajen som sköt laser ner i en vulkan.
Till sist något som jag alltid kommenterar på animerade filmer, nämligen animationen. Visst känns det lite väl mycket att skriva om animationen i en animerad film när vi utvecklas allt mer och där av blir animationen bättre. Trots det ser fortfarande första Toy Story bra ut än idag.
Animationen är bra och snygg. Men det märks det inte är Pixar, men filmen håller sig till samma stuk som Despicable Me filmerna och känns ändå att det är samma universum.
Däremot blev jag ganska besviken på 3D:n. 3D är annars något som brukar vara bäst inom animerade filmer. Kanske för att vi såg den i en av de mindre salongerna, men jag tycker inte 3D: var särskilt bra jämfört med hur andra animerade filmer är i 3D.
I sin helhet var det en rolig film, men jag skrattade flera gånger i de andra Despicable Me filmerna under de korta sekvenserna då Miniorerna var med. Grejen är inte det att de inte kan bära en långfilm på egna ben. Problemet är bara att filmen väljer att fokusera på just tre stycken, när miniorerna funkar bäst i en hel massa. Samtidigt som att hela filmen i sig lika gärna hade kunnat kortas ner till 30 minuter och funkat lika bra som en prequel till första Despicable Me.
Skurken är inte särskilt minnesvärd. Dessa filmerna måste seriöst jobba på sina skurkar mera. Samt att 3D:n var en stor besvikelse.
Men filmen var fortfarande härlig att kolla på, 60-tals känslan funkade förvånansvärt, de ger till riktigt bra musik. Och jag skrattade ändå, där var aldrig bara en scen där jag gapskrattade.
I slutändan blir Minions för bra för sitt eget bästa, och filmen besvarade det jag alltid trott. Miniorerna funkar bäst i små format och när de får jobba utifrån varandra och inte stå i centrum och jobba utifrån människorna.
3 av 5!
http://www.imdb.com/title/tt2293640/?ref_=hm_cs_t0
Trailer:
https://www.youtube.com/watch?v=dVDk7PXNXB8
