Filmprojekt 2: Akira Kurosawa
#1 Rashomon (1950)
Imdb
En man och en kvinna reser genom skogen. Banditen Tajomaru (Toshiro Mifune) får syn på dem och lyckas slå ner och binda fast mannen och sedan våldföra sig på kvinnan. Efteråt så blir mannen dödad, men av vem? Fyra vittnesskildringar ges under filmens gång, alla vinklade efter de olika berättarna, Tajomaru, kvinnan, den döde mannen (via ett medium) och en opartisk (?) skogshuggare som råkar se alltihopa.
En enastående film. Jag känner mig tom efter att jag har sett den. Möjligen att jag kanske har sett några filmer som kan ha haft samma upplägg men ingen som jag direkt kommer ihåg på rak arm. Kurosawas film är unik med de fyra olika berättelserna som utgör själva stommen i filmen. Visst, det finns en slags ram som utgörs av en präst, en främling och skogshuggaren som sitter under ett halvt raserat tempel, Rashomon, där främlingen får höra i andrahand de olika vittnesskildringarna. Berättarstrukturen påminner litegrann om Joseph Conrads
Mörkrets hjärta där vi hela tiden befinner oss på en och samma plats men genom vittnesskildringarna så förflyttar vi oss i deras berättelser till platsen där händelserna utspelar sig.
Superb regi av Kurosawa som får till en dynamisk blandning mellan handling, musik, foto och såklart skådespelarnas prestationer. Här använder han sig av ett impressionistiskt foto där kameran riktas upp mot skyn och solen lyser igenom lövverket i början av filmen. Allting filmas utomhus, även rättegångsscenerna är väldigt enkla och spartanskt utformade utomhus. Adaptionen inkluderar två noveller av Ryunosuke Akutagawa då endast den ena novellen,
In the Grove, hade varit för lite. Därför la man även till
Rashomon som en slags ramberättelse för att få en början och ett slut. Slutscenen med spädbarnet ska dock tydligen vara Kurosawas eget påhitt.
Bland skådespelarnas utmärker sig Toshiro Mifune och Machiko Kyo som kvinnan som blir våldtagen. Starka, kraftfulla prestationer från båda två. Möjligen att man kan anklaga dem för överspel, särskilt när de skrattar högt och teatraliskt. Kanske, för det är den största bristen i filmen jag kan se, men tydligen så ska Kurosawa velat återgå till stumfilmens bildspråk när han gjorde
Rashomon. Därav används dialogen sparsamt och skådespelarnas mimik och kroppsspråk får ta stort utrymme istället som också gränsar till överspel. Med det i åtanke kan man kanske ha överseende med Mifunes och Kyos oerhört kraftfulla prestationer.
Musiken tyckte jag var skränig i början av filmen men efter ca 30 minuter är det inget som jag stör mig på.
Vad är sant och vad är falskt? Vilket vittnesmål väger tyngst? Filmen öppnar upp för etiska/moraliska frågor. Efter att kvinnan blivit våldtagen är det som att skammen för henne och för mannen blir för stor. Någon måste dö, antingen hennes man eller banditen, säger hon högt. Det är allt eller inget. Våldtäkt OCH mord, ingen mesig halvmesyr här inte, påstås hon säga enligt banditens version. Detta sätter griller i huvudet på banditen Tajomaru som hela tiden ville få kvinnan utan att behöva döda mannen.
Filmen öppnar även upp tolkningar för det som senare skulle komma att kallas för Stockholmssyndromet innan Norrmalmstorgsdramat. M.A.O. en film som är väldigt före sin tid.
Fantastisk start på projektet! Det enda jag kan möjligen klaga på är lite överspel från skådespelarna och störande musik i början av filmen. Men det är lätt förbisett med tanke på allt som filmen erbjuder. Det är inte en mindfuck som David Lynch eller kanske Nolan i sina bästa stunder kan erbjuda men den får en att tänka till och begrunda över de olika versionerna som ges. Sådana filmer som också underhåller och har ett bra foto hamnar högt upp på min lista. Kort sagt så är Kurosawas
Rashomon ett viktigt bidrag i filmhistorien som fortfarande 65 år senare går hur bra som helst att titta på och njuta av!
Betyg: 5/5