Bicentennial Man (1999) av Chris Columbus med Robin Williams och Sam Neill.
Imdb
Familjen Martin skaffar sig det allra senaste bland hushållsapparater: en egen robot (Robin Williams) som kan både prata och utföra hushållsnära tjänster åt dem. Roboten får namnet Andrew och ganska snart börjar han upptäcka och utveckla mänskliga drag som hantverksskicklighet och nyfikenhet och kreativitet. Detta uppmuntras av fadern Richard Martin (Sam Neill) som ser till att Andrew får utvidga sina kunskaper och lärdomar för att på så sätt göra honom än mer mänsklig. Det finns dock ett problem, om man kan kalla det för ett problem. Hur mänsklig Andrew än kan verkas vara så är han ändå en odödlig robot som får se sig leva längre än sina nära och kära.
Det här var en väldig fin, varm och faktiskt på sina ställen en gripande och rörande familjefilm. Skådespelarna gör ett strålande jobb. Sam Neill känns på något sätt alltid mysig, eller det kanske är fel ordval, jordnära känns han i alla fall. Han passar verkligen bra som den trygga familjefadern som tar sig an Andrew och vill hans bästa. Möjligen att det är en cementerad bild jag har av honom från alla gånger jag har sett
Jurassic Park. Robin Williams spelar roboten Andrew klanderfritt. Nu vet jag inte hur svårt det är att spela robot, kanske är det svinenkelt, men jag har absolut inget att klaga på vad gäller hans prestation i den här filmen. Hans make-up och kostym hindrar honom från att röra sig på annat sätt än just robotlikt och hans röst är inte lika snabb som i vanliga fall. Fast konstigt nog så när han berättar sina skämt så är det i stället i snabbt tempo, kanske för att spä på att han (roboten Andrew) inte är så bra på att skämta.
Chris Columbus är en stabil regissör som har gjort familjefilmer tidigare,
Ensam hemma 1+2,
Mrs. Doubtifre, även den med Williams, och de två första Harry Potter-filmerna. Hans regi tillsammans med James Horners underbara musik väcker fram känslor hos mig som faktiskt gör mig tårögd vid vissa scener. Jag vill kalla det för en slags magisk Disneykänsla, i en god bemärkelse då jag menar det bästa med just Disney. (Touchstone Pictures som gjort filmen är ett bolag skapat av just Disney för att kunna göra filmer utan att folk ska behöva se deras klassiska sagoslottsloga så jag hade rätt när jag tyckte känna på mig att det här var Disney.) Redan från första början sätter musiken an en slags magisk och nostalgisk känsla som jag mest förknippar med Disney. Den griper tag mig och får mig att bli involverad i filmen, nästan som om man vore ett barn igen.
Filmen är kanske lite lång, strax över två timmar, men å andra sidan så heter den
200-års mannen av en anledning. Vi får se fyra generationer av familjen Martin passera förbi Andrews ögon (om jag räknat rätt) och hur han håller av vissa familjemedlemmar medan andra han inte tycker om alls. I takt med att Andrew utvecklar sin humor får vi även höra lite skämt från herr Williams, även om det inte på långa vägar är i närheten av de skrattsalvor han kan bjuda på i andra filmer och i sina stå-upp shower.
Förvänta er inte en humoristisk komedi utan istället en fin familjefilm med värme och hjärta som hedrar minnet av den i förtid avlidna humorstjärnan Robin Williams. Den här kommer jag att se om i framtiden, helt klart.
Betyg: 4/5
