Väldigt bra krigsfilm fram till slutet. Gillar att det är mer fokus på karaktärerna än på strategi och krigföring. Alla skådespelare imponerar.
Kändes som att början och mitten var regissörens verk och slutet var finansiärernas fingrar. Typiskt hjälteslut med sentimental musik och total förutsägbarhet.
Charles Bronson spelar en halvindiansk hästtämjare. John Sturges sista westernfilm. Jill Ireland spelar en rik landägares syster och inleder en romans med Chino (Bronson), medan landägaren själv försöker driva iväg honom.
En väldigt lågmäld och långsam film för att vara Charles Bronson. Även om den innehåller underdogkampen, en del våld och de vanliga ingredienserna känns det mer som en dramafilm. Mycket hästscener och sånt. Till och med slutet skiljer sig från vad man kan förvänta sig.
Kavalleristen Hondo Lane (spelad av John Wayne) kommer i kontakt med en kvinna och dennes son som bor ensligt i vildmarken långt inne i apacheindianernas territorium. Bekantskap stiftas och Hondo Lane lär kvinnan och pojken ett annat om hur man klarar sig ute i bushen. Han beger sig med lånade hästar till närmaste stad där han stöter på mannen i hushållet, en ”good-for-nothing” suput och bråkstake som hinner få sig en och annan smocka av John Wayne. Samtidigt som detta sker gör apacheindianerna och dess ledare alltmer frekventa besök hos familjen i fråga. Indianhövdingen verkar ha ett gott öga till pojken och vill att han ska uppfostras som en riktigt apache. Mamman säger dock hela tiden att hennes man är snart på väg tillbaka, vilket alla inser är mest bara tomma ord. Ödet vill sig också att när Hondo Lane beger sig tillbaka till familjen (det var några hästar som skulle lämnas åter) råkar han i ett tumult efter att indianöverfall även döda mannen i fråga. När han senare blir tillfångatagen av apaches så tror de att han (Wayne) är mannen som familjen väntar på. Lite knepig familjesituation uppstår men Wayne passar bra in i hushållet och apacheindianerna gillar att han kan deras seder och sätt att leva. Kort sammanfattat så uppstår det sedermera konflikter mellan apaches och kavalleriet och det urartar sig i en klassisk westernkonflikt.
Svårt att sammanfatta handlingen i korta ordalag. Hoppas att ni blev något klokare av det jag skrev. John Wayne spelar den klassiska westernhjälten som är mer hemma ute i det fria och har ett råbarkat och manligt sätt att föra sig när han är med andra människor. Uppvuxen 5 år bland apaches gör att han kan deras språk och livsstil väldigt bra. Faktum är att deras fria vildmarksliv är något som huvudkaraktären själv uppskattar och rentav berömmer mot slutet av filmen.
Filmens bästa garv är när John Wayne ska lära pojken att simma. Den lilla killen står och metar när Wayne säger att han borde stå på andra sidan floden så att solen är i ansiktet på honom, inte i nacken. Därmed kastar han inte en skugga i vattnet som fiskarna kan se vilket han gör nu. Pojken frågar hur han ska ta sig dit. Simma såklart säger Wayne. Pojken svarar att han inte kan simma.
Citat:
”I can’t swim.”
”You can’t what?”
”I can’t swim.”
"How old are you?"
"Six."
Varpå Wayne griper tag i pojkvaskern och slänger honom rakt ut i vattnet.
Westernfilmer brukar vara ganska trevliga att titta på om man är som mig svag för storslaget och vackert foto. Hondo sviker mig inte: finfina vyer och ett stort bildformat som gör att filmen ska ses på storbilds-TV och/eller duk. Hade inte blivit samma upplevelse att ha sett den på laptopen. Musiken däremot är ett stort minus i filmen. Det är på tok för skränigt och vräkigt och genretypiskt. "OJ!! Nu händer det något dramatiskt! Pumpa på med allt vad vi har för att verkligen skrika ut till publiken att nu är det spännande!!" Detta hade man kunnat skippa, det räcker med att fotot är så pass bra och vackert som det är utan att öronen ska behöva lida.
Handlingen känns lite typiskt westernaktig med ett upplägg där Waynes karaktär hamnar i konflikt med dels mannen som hellre super än att ta hand om sin familj och sedan bråket med apacheindianerna. Väldigt Hollywood-typsikt sedan hur allting urartar sig mot slutet och med uppgörelsen cowboys vs indianer. Skådespelarna spelar de stereotypiska karaktärerna som det förväntas av dem.
Jag gillar faktiskt westernfilmer mycket mer än vad jag gillar krigsfilmer som jag tycker är en närapå död genre. Det finns ett slags vildmarks ideal, att klara sig på egen hand utan statens hjälp som är väldigt amerikanskt och genomsyrar de flesta klassiska westernfilmer. Min far har sagt något i stil med att de enda westernfilmer han gillar är de med indianer i. Själv måste jag nog säga det motsatta då mina personliga favoriter i genren (Leones spaghettiwesterns plus C’era un vola il west och Unforgiven av Clintan) är fantastiska filmer och samtidigt ganska fattiga på rödskinn. Hondo är okej, till trots att de har indianer i filmen måste jag säga. Fotot brukar oftast som jag nämnde vara bra i dessa filmer och är inget mindre än ögongodis för oss som är lagda åt det hållet. John Wayne, säga vad man vill om honom men de gör inte karlar som han nuförtiden. En amerikansk ikon, även om han spelar i stort sett samma roll i nästan alla sina filmer.
Betyg: 3/5
En helt okej westernfilm. Kan tyvärr inte konkurrera mot de bästa i genren men vill man se några av John Waynes westernfilmer så är nog denna ett måste. Såg den på BluRay och bildkvalitén var skapligt bra.
__________________
Senast redigerad av chessjamt 2015-02-23 kl. 18:05.
Har som vanligt försökt beta Oscarsfilmerna, det har väl gått sådär, har ändå hunnit några stycken.
Whiplash
Jag är förvånad över att jag inte tyckte om filmen mer. Sjukt snygg cinematography. Skulle nog säga att Simmons förtjänade sin Oscar, även om han spelar samma roll som han ofta spelar. Han är dock väldigt bra som mentorantagonisten och ett väldigt bra komplement till Teller.
Jag tror att största anledningen till att jag hade svårt för filmen var att jag inte gillar Jazz eller överhuvudtaget den sortens musik som var i filmen, det var liksom sjukt välspelat hela vägen igenom men den grep aldrig riktigt totalt tag i mig.
Batman får i denna uppföljare tampas med Pingvinen, ett makthungrigt missfoster som alltid verkar gå runt med specialgjorda paraplyer ur vars ände man inte vill befinna sig på fel sida av. Dessutom stöter han på Catwoman som väcker hans intresse på mer än ett sätt.
Jag fick lite mothugg senast jag sågade Michael Keaton som Batman. Jag tror jag nöjer mig med att helt enkelt säga att jag uppskattar Christian Bale som Batman mer än Keaton så blir det inte så tråkigt stämning här igen.
Resten av skådespelarna tycker jag gör dock ett bra jobb. Danny DeVito passar utmärkt som Pingvinen. Fysiskt sett är han som född till rollen, sedan så spelar han den motbjudande och socialt utstötte skurken med stark inlevelse. Överspel är farligt nära i sådana här superhjältefilmer där vi sett exempel på skådisar som gått över gränsen. (Tom Hidleston som Loke någon?) DeVito är farligt nära han också men jag tycker att han gör rollen rättvisa. Michelle Pfeiffer som Catwoman verkar dock mer sensuell och BDSM-sexig än farlig och skrämmande. Hennes känslor för Bruce Wayne respektive Batman är motsägelsefulla, och vice versa med Batman och Bruce Wayne gentemot henne. Christopher Walken som Max Schreck gillade jag skarpt. Tycker om karaktärer som har förmåga att övertala mäktiga människor att få som de vill med väl valda ord. Dessutom passar hans utseende, röst och frisyr ganska bra in i Tim Burtons värld. En positiv överraskning då jag inte hade förväntat mig att han skulle vara med i filmen.
Än en gång är det dock miljöerna och set-design som höjer filmen. Tim Burton lyckas verkligen förmedla en känsla av stiga in i en helt annan värld när man ser på den här filmen och förra Batman filmen. Gotham City är inte New York eller Chicago eller L.A., utan något helt unikt och eget. Det ska han ha cred för, eftersom det är en sak som jag tycker att Nolan misslyckas med i sin Batman-trilogi. Där känns det inte som att man har klivit in i Gotham City utan mer som man besöker någon av de tre städerna jag nämnde, eller en slags kombination av dem.
Musiken är riktigt bra i den här filmen. Även det ett stort plus. Jag kom ihåg att jag hade spelat in den här filmen på VHS någon gång på 90-talet och mindes vagt några scener här och där. Lite nostalgikänsla fick jag men inte så mycket. Problemet med Batman Returns är samma som i första Batmanfilmen. Det är för fånigt och töntig med dagens mått mätt. Vissa gillar detta, andra inte. Jag tillhör den sistnämnda gruppen.
1992 av Tim Burton med Michael Keaton, Michelle Pfeiffer och Danny DeVito
Bästa filmen om Läderlappen och en av Burtons absolut bästa filmer, Keaton är den bästa Batman genom tiderna (tål ju inte Bale som sagt) och Pfeiffer är sexig som fan som Catwoman, mycket bättre än Halle Berry som förtjänade sin Razzie i den självbetitlade filmen.
Men å andra sidan växte jag upp med Batman och Batman Returns, Keaton blev genast en stor hushållsfavorit hos mig då, som 8-9 åring då jag såg de första gången, och nu tjugo år senare älskar jag de två filmerna enormt mycket fortfarande.
Bästa filmen om Läderlappen och en av Burtons absolut bästa filmer, Keaton är den bästa Batman genom tiderna (tål ju inte Bale som sagt) och Pfeiffer är sexig som fan som Catwoman, mycket bättre än Halle Berry som förtjänade sin Razzie i den självbetitlade filmen.
Men å andra sidan växte jag upp med Batman och Batman Returns, Keaton blev genast en stor hushållsfavorit hos mig då, som 8-9 åring då jag såg de första gången, och nu tjugo år senare älskar jag de två filmerna enormt mycket fortfarande.
Mmm, är troligtvis en generationsfråga. Hade jag varit född kanske 7-8 år tidigare hade jag nog älskat de första Batmanfilmerna också. Istället är det Jurassic Park, Lejonkungen och Terminator 2 som jag alltid kommer att ha i mitt hjärta så länge jag lever.
Mmm, är troligtvis en generationsfråga. Hade jag varit född kanske 7-8 år tidigare hade jag nog älskat de första Batmanfilmerna också. Istället är det Jurassic Park, Lejonkungen och Terminator 2 som jag alltid kommer att ha i mitt hjärta så länge jag lever.
Finns nog inte många i världen som föredrar Batman Returns framför de filmerna.
Finns nog inte många i världen som föredrar Batman Returns framför de filmerna.
Jag är i alla fall en utav dom, och tycker att T2 är en smula överskattad jämfört med den fantastiska första filmen, men det är en bra film, no doubt men T3 är ju nästan minst lika bra (en film som växt på mig med åren). Älskade tvåan som barn men idag inte lika mycket, och The Lost World är bättre än Jurassic Park enligt mig.
Finns nog inte många i världen som föredrar Batman Returns framför de filmerna.
Kanske det, menade nog mest i form av barndomsnostalgi, filmupplevelser som stannar hos en just för att man såg dem vid en ung ålder. Därför nämnde jag dessa titlar.
Jag är i alla fall en utav dom, och tycker att T2 är en smula överskattad jämfört med den fantastiska första filmen, men det är en bra film, no doubt men T3 är ju nästan minst lika bra (en film som växt på mig med åren). Älskade tvåan som barn men idag inte lika mycket, och The Lost World är bättre än Jurassic Park enligt mig.
Precis, du är ett unikum av lustiga åsikter. (Emellanåt )
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!