Definiera Gud

En vanlig föreställning (bland mestadels ateister) är att om något går att förklara vetenskapligt så är det inte gudomligt.

Och här kom så din vanliga misrepresentation av vad ateism är ... med ditt påföljande väderkvarnskrig mot "scientism".

Iövrigt kan jag ännu engång tala om för dig, att religionsdebattens egentliga hemvist är filosofi.



Trams. Bevisbördan för att 'guds'-konceptet öht har nån legitimitet är din.

Och här kom så din vanliga misrepresentation av vad ateism är ... med ditt påföljande väderkvarnskrig mot "scientism".

Iövrigt kan jag ännu engång tala om för dig, att religionsdebattens egentliga hemvist är filosofi.



Trams. Bevisbördan för att 'guds'-konceptet öht har nån legitimitet är din.

Om vad?

Jag talar om tre olika saker i mitt ovanstående citat.

Varför kalla en möjlig primary cause för 'gud'? 'Gud's-konceptet är alltför semantisk belastad för en sån semantisk akrobatik.

Om vad?

Jag talar om tre olika saker i mitt ovanstående citat.

Ja, det är en smaksak. Många brukar definiera primary cause som Gud, men jag håller med dig.

Nej jag anser att principle of sufficient reason(https://en.wikipedia.org/wiki/Principle_of_sufficient_reason) är Gud. Själva principen genomsyrar all existens, inte bara vad vi "uppfattar" som vår fysiska värld. Det är en metafysisk princip (idé) som omfamnar allt. Allt har en orsak, allt har ett syfte, allt har en mening, och genom "principle of sufficient reason" kan dessa kluras ut. Genom rationellt tänkande kan alla frågor besvaras. Principen får vår värld att fungera, den upprätthåller vår världs ordning(Logos). Den är anledningen till existens. Den ger klarhet åt vår annars grumliga verklighet. Själva principen är Gud.

Principen är skoningslös, objektiv och ordnad. Den svarar inte på fjantiga böner, bara genom rationalitet kan man lära sig följa den. Principen har inget utrymme för slump, slump är inte orsak, inte kausalitet. Principen bygger upp evolutionen och universum. Principen får oss att leva, att andas och den är ursprunget till vårt medvetande och vår fria vilja.

Principen och rationalitet får oss att se bortom primitiva känslor och sinnesförnimmelser. Principen transcenderar gott och ont. Den ger absolut klarhet. När vi följer den blir vi den. Principen tar aldrig slut, den finns bakom allt, universum, evolutionen, materien, i liv, i idéerna och i det metafysiska. Den är evig.

Så om jag förstår dig rätt, identiskt med ett naturalistiskt synsätt på universum förutom att du menar att någon sorts prime mover finns? En som inympar allt med mening, att det finns ett syfte med allt och allt är styrt med avsikt snarare än bara otänkande naturliga processer men inte en personlig gud som bryr sig om vad en man gör med sin penis?

Vi människor tänker gärna utifrån att vi är tänkande och medvetna och resten av naturen är "döda" processer. Jag tror att nyckeln ligger i att omdefiniera vad som menas med medvetande. Vi kanske är medvetna bara för at det ter sig så ur vårt perspektiv. Men ändå har vi oss själva som minsta nämnare för vad som är medvetet. Dvs alla är överens om att människan är en medveten tänkande sak.
Men om allt vore samma sak. Att allt är "ett". Dvs att vi människor inte är mer tänkande än naturen själv. Betyder det i så fall att människan inte är medveten, eller att naturen är det?