Citat:
Ursprungligen postat av Grue
Otroligt flummig tråd. Hälften här borde kastas på Blåkulla.
Hursomhelst, Carnap menade i en klassisk text från 30-talet (Elimination of Metaphysics Through Logical Analysis of Language) att gudsbegreppet oscillerade mellan ett empiriskt och ett metafysiskt. Det empiriska var "Gud på ett litet moln". Den har enligt C. mening, men är falsk. Den andra idén, om en metafysisk, overifierbar gud, är meningslös. Sånt som inte går att verifiera är meningslöst. Tanken är att om en skillnad inte har några som helst empiriska konsekvenser så är det helt enkelt ingen skillnad (ett argument man kan använda t ex mot transsubstantationsläran, kanske mer intuitivt). Skillnaden mellan en värld med Gud och en värld utan Gud är inte empiriskt verifierbar - således finns det ingen skillnad.
C. idé är att gudsbegreppet får sitt sken av rimlighet genom att användarna oscillerar mellan dessa idéer, och tar meningsfullheten från det empiriska, och svårigheten att bevisa att hypotesen är falsk från det metafysiska (satsen " Gud existerar" är ju inte falsk med den metafysiska tolkningen, utan meningslös). Analoga oscilleringsargument har sedermera använts i en rad olika filosofiska sammanhang.
JAg tycker det är en rimlig tanke. "Zeus på Olympen" är en meningsfull tanke, det mystiska gudsbegreppet är det inte.
Vi människor upplever världen via två kanaler.
1 - Genom våra tankar (Rationalism).
2 - Genom våra sinnen (Empirism)
För att göra det löjligt övertydligt kan man tänker sig en hjärna utan kropp i en burk. Den skulle då producera massor av tankar trots att det inte fanns någon kropp. (teoretiskt vill säga) Dessa tankar skapar en världsbild genom rent logiskt tänkande utan input av information från några sinnen. Dessa tankar den fristående hjärnan producerar kallas Apriorikunskap. Dvs Medfödda objektiva självklarheter.
En sådan aprioritanke är gudsbegreppet. Tanken på gud, är lika för alla människor i alla tider, överallt. ÄVEN för de som INTE tror. (Ontologiska gudsbeviset)
Den andra varseblivningskanalen är våra sinnen. Om man kopplar på ögon, öron, känsel till hjärnan i burken, så blir bilden ganska annorlunda. (naturligvis).
Genom att observera världen i form av fysikt mätbara ting och fenomen skapar hjärnan en bild av hur världsalltet fungerar.
Det är här frågan om "bevisbördan" kommer in i bilden.
Vissa hävdar att det är bara genom hjärnas logiska förnuft vi kan få den SANNA kunskapen om världsalltet. Denna inriktning kallas rationalismen.
Tex matematik
Andra hävdar att det endast genom våra erfarenheter av våra sinnesupplevelser vi kan få den sanna kunskapen om världsalltet. Denna inriktning kallas empirismen.
Problemet med dessa båda åskådningarna är att ingen av dem är tillförlitliga pga:
1 - Tankar går inte att bevisa fysiskt
Vilket talar emot rationalismen.
Vetenskapens och ateismens favoritargument, vilket också är deras enda argument
2 - Sinnena är bedrägliga
Vilket talar emot empirismen
Detta är inte ett lika konkret motargument då det är mer abstrakt.
Tex VAD är det EGENTLIGEN vi observerar när vi studerar något?
All information vi får från våra fem sinnen processeras i slutändan av vårt medvetande. Dvs de omvandlas från en impuls/stimuli till en tanke.
Ingen har någonsin SETT t.ex en atom.
När vi mäter/observerar något, tex en partikel och dess energi, är det inte själva partikeln vi ser. Ordet och begreppet "partikel" är en produkt människan skapat i hjärnan.
Vad vi egentligen ser är en kemisk reaktion på en fotografisk plåt (eller dylikt). Dvs den partikel vi studerar ändrar andra partiklar. Vårt öga fångar in foton-partiklar som reflekteras när det träffar de partiklar som ändras när ursprungs partikeln uppenbarar sig (lång mening). Kortfattat: Vi ser bara "spår" av verkligheten som vi "tolkar". Tolkningar är subjektiva.
HUR partikeln beter sig beror på vilken situation den befinner sig i. Och även om de befinner sig i en likadan situation kan de bete sig olika (Det har ju visat sig att tex fotoner beter sig drastiskt annorlunda i en situation när de observeras än när de inte observerad).
Vår hjärna skapar objekt och fenomen för att förstå helheten, vi utgår hela tiden från vår hjärna och hur den är "programmerad" att tolka. Det finns tex inga partiklar. Det är en "bild" vi själva hittat på. Det vi "vet" är, att om man gör si också med detta ämne, bildas en sådan prick på en fotoplåt. Sedan kombinerar vi detta med tex den uppmätta energimängden som mäts med ett annat instrumen och som resulterar i att annan kemisk reaktion som tolkas av ett annat sinne ...osv...osv
Hjärnan tar in denna information och bildar en logisk världsbild av alltsammans. Den världbilden försöker den få att passa in i den redan befintliga mallen för hur världsalltet fungerar. Dvs apriorikunskaperna vi är födda med.
Där uppstår kognitiv dissonans. Det vi ser stämmer inte med vad vi "instinktivt" är programmerade till.
Denna teoretiska konflikt har delat mänskligheten i ca 2000 år.
De ena sidan "tror" bergsäkert. Den andra sidan "vet" bergsäkert
Poängen är att den fysiska världen som är manifesterad av den empiriska vetenskapen och som utesluter gud av logiska skäl, är en produkt av samma medvetande som har skapat teorin om den icke-fysiska världen.
Vilket innebär:
Verkligheten är en tanke. Inget annat.
Rationalismen hänvisar till något som inte är fysiskt bevisbart
Empirismen hänvisar till något som inte är logiskt bevisbart, pga att de påstår att allt har en orsak utom skapelsen.
Dvs allt beror på något annat utom en enda sak; hur världsalltet uppstod. Ej heller vad som "driver det" Dvs vad är energi och varifrån kommer/uppstår det ifrån.
Logiskt (apriori) borde det finnas något som skapade allt. Eftersom allt annat är skapat av något
Det behöver inte innebära att vi lever i en deterministisk värld.
Slump är också gud.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Rationalism
http://sv.wikipedia.org/wiki/Empiri
http://sv.wikipedia.org/wiki/Apriori
http://en.wikipedia.org/wiki/A_prior...8philosophy%29
http://sv.wikipedia.org/wiki/Ontologiska_gudsbeviset