CYRUS
[Cỵrus] Cyrus (grek.: Kyros)
grundade det persiska riket och erövrade Babylon. Han kallas ”Cyrus den store”, ett uttryck som skiljer honom från hans farfar, Cyrus*I.
Enligt det kilskriftsdokument som kallas Cyruscylindern sade Cyrus (II) följande sedan han hade erövrat det babyloniska väldet: ”Jag är Cyrus, världens kung, den store kungen, den rättmätige kungen, kung av Babylon, kung av Sumer och Akkad, kung över (jordens) fyra hörn, son till Kambyses (Ka-am-bu-zi-ia), den store kungen, kung av Anshan, sonson till Cyrus [i], ... avkomling av Teispes ... av en släkt (som) alltid (har utövat) kungamakt.” (Ancient Near Eastern Texts, utgiven av J.*B.*Pritchard, 1974, sid.*316) Detta citat visar att Cyrus härstammade från kungarna i Anshan, en stad eller ett område vars läge är relativt osäkert. En del placerar Anshan i bergen norr om Elam, men de flesta menar att Anshan låg öster om Elam. Den kungasläkt det är fråga om kallas akemeniderna efter Achaemenes, Teispes far.
Det är inte mycket man känner till om Cyrus II:s tidiga år. Man är huvudsakligen hänvisad till tämligen fantasifulla berättelser skrivna av Herodotos (en grekisk historiker på 400-talet f.v.t.) och Xenofon (en annan grekisk historiker, som levde ca*50*år senare). Båda berättar dock att Cyrus var son till den persiske kungen Kambyses och hans hustru Mandane, som var dotter till Astyages, medernas kung. (Herodotos historia, 2000, sid.*64; En persisk furstes uppfostran [Kyrou paideia], 1998, I, 2,*1) Men enligt Ktesias, en annan grekisk historiker från samma period, var Cyrus inte förenad med mederna genom blodsband. Ktesias hävdar i stället att Cyrus blev Astyages svärson genom att gifta sig med hans dotter Amytis.
Cyrus efterträdde sin far Kambyses I som kung över Anshan, som då var underlagt den mediske kungen Astyages. Diodorus (1:a årh.*f.v.t.) anger att Cyrus regeringstid började i det första året av den 55:e olympiaden, dvs. 560/559*f.v.t. Herodotos berättar att Cyrus gjorde uppror mot det mediska herraväldet och att han vann en lätt seger och kunde inta medernas huvudstad, Ekbatana, tack vare att de mediska styrkorna övergav Astyages. Nabonidkrönikan berättar att kung Ishtuwegu (Astyages) ”samlade sina styrkor och drog mot Cyrus, Anshans kung, för att mö[ta honom i ett slag]. Ishtuwegus här gjorde uppror mot honom och över[lämnade honom] till Cyrus i bojor.” (Ancient Near Eastern Texts, sid.*305) Cyrus lyckades vinna medernas lojalitet, och därefter stred mederna och perserna enade under hans ledning. Under de följande åren ryckte Cyrus fram för att lägga under sig den västra delen av medernas rike och trängde ända fram till det lydiska rikets östra gräns vid floden Halys i Mindre Asien.
Cyrus besegrade därefter den rike kung Kroisos (Krösus) av Lydien och intog Sardes. Han kuvade sedan de joniska städerna och lade hela Mindre Asien under persiskt herravälde. Inom några få år hade Cyrus därigenom blivit Babylons och den babyloniske kungen Nabonids störste rival.
Erövringen av Babylon. Cyrus förberedde sig nu för en konfrontation med det mäktiga Babylon, och det är särskilt från denna tid och framåt som han förekommer i uppfyllelsen av Bibelns profetior. I*Jesajas inspirerade profetia om återställelsen av Jerusalem och templet nämndes denne persiske härskare som den som var utvald av Jehova Gud till att störta Babylon och befria de landsflyktiga judarna. (Jes 44:26–45:7) Trots att den här profetian skrevs mer än 150*år innan Cyrus kom till makten och trots att Juda tydligen blev ödelagt innan Cyrus ens var född, tillkännagav Jehova att Cyrus skulle tjäna som hans ”herde” till nytta för det judiska folket. (Jes 44:28; jfr Rom 4:17.) Eftersom Cyrus således var utvald på förhand, kallades han Jehovas ”smorde” (hebr.: mashịach, messias; grek.: khristọs, kristus). (Jes 45:1) Att Gud kallade Cyrus vid namn (Jes 45:4) i detta tidiga skede betyder inte att han gav honom hans namn vid födseln, utan att han i förväg visste att en man med detta namn skulle framträda. Han kallade alltså inte en anonym och okänd person, utan han kallade en särskild man som han nämnde vid namn.
Utan att Cyrus, som sannolikt var anhängare av zoroastrismen, var medveten om det hade Jehova Gud bildligt talat ”fattat tag i” hans ”högra hand” för att leda eller styrka honom, spänna bältet om honom och jämna ut vägen framför honom, så att han skulle kunna fullborda Guds avsikt: erövringen av Babylon. (Jes 45:1, 2,*5) Som den som ”från början berättar om slutet och från svunnen tid om de ting som inte har skett” hade den allsmäktige Guden låtit förhållandena på jorden utveckla sig så att hans beslut kunde genomföras. Han hade kallat på Cyrus ”från soluppgången”, dvs. från Persien (öster om Babylon), där Cyrus favorithuvudstad, Pasargadae, låg. Cyrus skulle vara som en ”rovfågel” som snabbt slog ner på Babylon. (Jes 46:10,*11) Det är värt att lägga märke till att ”perserna bar en örn som var fäst vid änden på en lans och att solen, som de betraktade som sin gudom, också var representerad på deras standar, vilka ... vaktades med största hängivenhet av härens tappraste män”. (The Encyclopædia Britannica, 1910, bd*X, sid.*454)
Hur ledde Cyrus bort vattnet i Eufrat?
I Bibelns profetior om Cyrus erövring av Babylon förutsades det att floderna skulle torka ut, att portarna inte skulle vara stängda, att staden skulle invaderas plötsligt och att Babylons krigare inte skulle göra motstånd. (Jes 44:27; 45:1,*2; Jer 50:35–38; 51:30–32) Herodotos berättar att Babylon omgavs av en djup och bred vallgrav och att man kom in i staden genom en rad portar av brons (eller koppar) i de inre murarna längs Eufrat, som delade staden i två delar. I*sin beskrivning av belägringen säger Herodotos om Cyrus: ”Genom en kanal ledde han floden in i sjön [den konstgjorda sjö som drottning Nitokris tidigare lär ha anlagt], som då var ett träsk. När vattnet i floden rann undan, blev det således möjligt att gå över den gamla strömfåran. När detta var gjort och floden Eufrats vatten hade sjunkit, så att det ungefär räckte upp till halva låret på en man, ryckte perserna fram, som var uppställda just för detta ändamål, genom strömfåran in i Babylon. Om nu babylonierna hade märkt det i förväg eller fått veta, vad Kyros förehade, hade de kunnat låta perserna komma in i staden och sedan ömkligen förgjort dem. De hade blott behövt stänga alla portarna ned till floden och så själva stigit upp på murarna, som gick utmed flodens bräddar, så hade de fångat dem såsom i en ryssja. Nu däremot kom perserna oförmodat över dem. Det berättas av invånarna, att när de yttersta delarna av staden blivit tagna, visste de babylonier, som bodde mitt i staden inte alls, att deras stad var tagen – så stor var den. De råkade händelsevis fira en högtid, och de dansade nu under tiden och festade, till dess de till sist nogsamt fick veta vad som hänt. [Jfr Dan 5:1–4, 30; Jer 50:24; 51:31, 32.] Detta var det sätt varpå staden Babylon då för första gången blev intagen.” (I, 191, 192; i den sv. utgåvan Herodotos historia, 2000, sid.*96,*97)
Xenofons berättelse stämmer i stora drag med Herodotos skildring, men avviker något när det gäller vissa detaljer. Xenofon säger att Cyrus betraktade det som närmast omöjligt att storma Babylons väldiga murar och berättar sedan hur Cyrus belägrade staden och ledde bort vattnet i Eufrat med hjälp av diken. Medan invånarna i staden festade sände han upp sina trupper längs flodbädden och in genom murarna. Under ledning av Gobryas och Gadatas överrumplade de vakterna och trängde in i palatset genom portarna. På en enda natt hade ”staden intagits och kungen dödats”, och de babyloniska soldater som befann sig på borghöjderna överlämnade sig på morgonen. (En persisk furstes uppfostran [Kyrou paideia], 1998, VII, 5,*33; jfr Jer 51:30.)
