Citat:
Ursprungligen postat av Bella_Donna
Absolut är det ödmjukt att erkänna att man haft fel, och att korrigera felaktiga uppfattningar. Men som du själv påpekar:
Man ska även kunna erkänna att man haft fel, och stå för det! Att som JV skylla på Gud (vilket jag anser att man gör när man kör med sitt "nytt ljus") är inte särskilt ödmjukt...
En annan sak jag har tänkt på är att när andra religioner ändrar uppfattning slår JV genast ner på dem och kritiserar, som om det vore ett stort fel att ändra sig. Men när de själva gör det, så är det bara "nytt ljus"...
Jag har inte läst i tråden på ett tag, men på de senare sidorna får jag intrycket att du litegrann börjar ifrågasätta JV, är det rätt uppfattat?
PS! För att vara totalt
OT: Hur mår jyckarna? Överlevde de nyårsnatten?

Tack det är bra med djuren

, det gick faktiskt bättre än jag hade trott. (Är lite lättoroad med det mesta som har med dem att göra

)
Nja...egentligen är det inte nya tankar som kommit upp, ang JV...
Har under många år känt att vissa saker känts underligt men alltid tryckt undan tankarna och tänkt att jag varit ute på galen is.
Sen hände det en tragisk sak i livet som på ngt sätt gav mig en örfil så jag tappade mina skygglappar och jag började se att saker och ting inte var som jag alltid trott. Eller rättare "
alltid vetat".
För när man är ett JV
vet man....man tror inte.
Men jag har oxå blivit medveten om att jag inte är ensamt JV att fundera i andra banor än det som står i litteraturen...& det hade jag ju inte kunnat få veta om jag numera själv inte varit öppen med vad jag har för åsikter.
Man är försiktig med att vara annorlunda är sina medkristna.
Man får ju inte tänka "fel" och låta "kritisk"...suck.
En mening i ett tal (av en kretstillsyningsman) som jag hörde för ett antal år sen har mumlat i bakskallen med jämna mellanrum:
"...det kan vara så att vi börjar tycka en hel massa saker, den styrande kretsen säger så där, men jag tycker så här...om det ena och det andra...och så ska det inte vara"
(Jag kan inte återge helt korrekt ordföljd men det var kontentan. Jag har talet inspelat så jag skulle kunna fräscha upp minnet.)
Den meningen gillade jag aldrig.
Gud skapade oss med fri vilja och ingen människa ska vara där och peta på den.
Jag har alltid (iaf under den vuxna tiden) varit sån att jag endast gått i tjänsten när jag verkligen känt att jag haft ngt att säga som jag själv tyckt vara intressant och ngt som jag själv ärligt vill dela med mig av till andra...saker som jag kan stå för och saker jag rakryggat kan försvara och förklara...
Jag kan inte det längre.
Även om det genom åren funnits grejer jag hakat upp mig på har det alltid funnits annat som jag kunnat anamma, och har man fått den inställningen att alla tankar som går emot
sanningen kommer från Satan så vill man inte riktigt kännas vid dem.
Det är inte heller så lätt när all info om tex vetenskap, historia, arkeologi osv kommer från JVs litteratur och den "världsliga" litteratur som JV kan citera ifrån...
Börjar man titta lite utanför ramarna så kan det bli svårt att hålla samma starka övertygelse om vad som stämmer och inte.
Om vad som är sanning och inte.
Sen har jag under åren sett och upplevt hur dåligt den "kärleksfulla broderligheten" visas i en org med många fina meningar i ämnet i tal och i skrift. Tyvärr.
Det verkar som om medkänsla, mänsklighet och vanlig vänlighet försvinner bland alla regler, plikter, slipsar och rätt längd på kjolar.
Man kan ju alltid säga att man inte ska haka upp sig på medtroendes beteenden utan istället fokusera på bibeln och sanningen som finns där...och visst är det så.
Sanningen från Gud är helt oberoende av människor och den står för sig själv.
Och då blir det upp till mig att hitta den, som jag sa till de äldste sist jag pratade med dem; jag måste börja om från början och den här gången vill jag endast använda bibeln. Inga andra böcker, inga andra åsikter -från människor.
Hur 17 ska man annars hitta rätt? Hur gör man annars sanningen till
sin egen, som det så ofta sägs inom JV att man ska göra?
Man ska väl använda hjärnan man fått men även hjärtat, det sistnämnda glöms alldeles för ofta bort.
Jag är hjärtligt trött på att tryckas in i ledet och in i mallen som är alldeles för trång.
Detta lät ju ruskigt dramatiskt...det är inte så illa som det låter, jag är tillfreds och känner mig gladare än nånsin faktiskt...

...jag ser fortfarande att det finns en Gud och jag kan tycka att en del av det JV har i sin tro är sånt som jag håller med om...det andra försöker jag förstå hur man får ihop...
Sen visar det sig vart allt leder!
(Ursäkta om jag skrivit flummigt...är hyfsat trött)