Jehovas vittnen

Visst är det så. Men att allt gott generellt kommer från Satan va ju att ta i en aning.

Kan vara att jag uttryckt mig så ja.

Blanda inte in mig (som Benny svarade till) i dina förutfattade meningar om JV.
Jag är trots allt här och skriver....

Måste bara fråga, vilka är så att säga, värst? JV eller LO?

Hejsan och tack för ditt svar.
Först och främst måste jag fråga dig hur du kan jämföra en relation till ett barn med en relation mellan gifta makar? Det var ett mycket dåligt exempel för att kontra tycker jag.
Vi pratar här om ens egna barn, och såvida jag förstått har du inte varit ett vittne så länge, var de sen 2000? Själv är jag född inom JV och i både Vakna! och Vakttornet har det tagits upp "barnpropaganda" så långt bakåt jag kan minnas. Jag vet inte om du har egna barn men eftersom jag har det vill jag se att mina barn verkligen får en del av den fria viljan de är födda med. En fri vilja att upptäcka, undersöka och tro på vad de själva vill eller, inte vill.

Sen måste jag säga det att du låter som min pappa, exakt så svarade han med att ta upp först exemplet med ett gift par, för att blidka mig var det självklart mannen som var ond i detta läget. Sen skulle jag inte ta upp detta med "barnpropaganda" med min pappa eftersom det vore att direkt kasta sten på hans barnuppfostran, och det vill inte jag göra eftersom jag har egna barn nu och vet hur ofullkomlig man är som förälder. Men om jag skulle dra upp det rent generellt skulle det nästa svaret bli: "ja men det är individens ansvar vad man lär sina barn". Nej, just de, när man gör enligt sällskapets förordningar och det blir uppåt väggarna så ska man skylla det på individens ofullkomlighet, INTE SÄLLSKAPET.
Jag kan inte mer än att tycka synd om min pappa eftersom han inte vet bättre, och om han gör vad sällskapet säger och det är fel, ja, då e de han som får skulden. Jag vet att det funkar så.

Jesus sa att vi skulle vara som barn i hjärtat, och barn är barn och barn lever i nuet. När då ett barn ser ett steg längre, och utvecklar sin tro, hur kan det då vara fel? Är man född inom Jv så är bland det första man får lära sig att detta livet är bara en väntan på ett annat, onda demoner finns, och om du inte lyder Jehova så kommer du dö i harmageddon. Jag kan inte förstå hur man man kan ge sina barn en sådan start. Är det att tacka Gud för sitt liv? Att vänta på ett annat liv? Istället bör man lära barnet hur underbart livet är, att det är en gåva.

Sen vad gäller dopålder så var jag 12 år när jag döpte mig, inte var det någon sen tonålder där inte, och inte ar det svårt heller, svara ja på frågorna å säga att man förstår. Jag ville döpa mig för att göra mina föräldrar stolta, så mycket man fick höra om alla barn som överlämnade sig åt Jehova och hur mycket beröm de fick i tidskrifterna, självklart ville jag vara lika duktig. ( bara en liten tankeställare; hur kan det vara rätt att genom uteslutningsmetoderna få en ungdom att ångra sitt dop? Inte ångra sina val utan dopet? Tror inte att Gud anser det vara rätt. Sen döpte jag mig oxå för att jag verkligen trodde på Gud, däremot trodde jag inte på JV-å gör det inte än idag. Jag blev av min pappa och de äldste avrådd att umgås med mina klasskompisar, "världsliga". Under denna tid var jag dels mobbad för jag var JV i skolan, och inom församlingen var jag utstött för att jag inte sprang ute på stan på nätterna med de andra JV-ungdomarna och drack alkohol. De "värdsliga" vännerna jag hade stöttade mig igenom mobbingen och utan dem hade jag aldrig klarat av grundskolan. Ändå avrådde min pappa å de äldste mig från at umgås med dem. Där i ligger min övertygelse att Gud ser till hjärtat. De två vänner jag hade i skolan har väldigt fina hjärtan, och hur sjukt är inte det att man kan dömma andra barn på det viset? )

Det jag anser vara fel är uteslutningen sen, inom den egna familjen. Vet inte JV att familjen är grundstenarna i ett samhälle? Och då ska man ändå utesluta sina egna, till och med sina egna barn. JAg vet inte hur många gånger jag velat ta livet av mig när jag var i tonåren för att min pappa vände mig ryggen. Min enda pappa. Och det enda som kommer ur hans mun idag är att jag bör vända tillbaka till "sanningen", om inte jag vill att mina barn ska dö i harmageddon. Eftersom jag själv vet hur dåligt det får mig att må/mått så vill jag inte utsätta mina barn för det.
Jv är en människostyrd organisation, inte styrd från Jehova. Det är min övertygelse. Jehova ser till hjärtat, oavsett vad du tillhör eller inte tillhör. Det finns så många goda människor utanför JV som jag lärt känna under åren efter JV. Människor som verkligen bryr sig, oavsett om du går i tjänsten eller ej.
Om det kommer ett harmageddon så är min övertygelse att Gud kommer se även till dem. Det handlar inte om vad man gör eller hur man är utan vad som finns i hjärtat, det var det Jesus ville predika om.
SÅ hur kan ett vittne ta sig till sådana metoder som är så grymma som att utesluta? I liknelsen med den förlorade sonen står det inte något om att sonen fick stå på gården i x antal månader för att fadern skulle se att han verkligen ändrat sig. och det står ej heller att sonen ändrat sig.
Nej det talar helt och hållet om kärleken till familjen, och tyvärr finns inget sånt inom JV. Tyvärr, måste Jv ta sig en tankeställare hur de behadlar sin nästa. Att utesluta sina vänner, till och med sina familjemedlemmar är inte att älska sin näste som sig själv.

Ursäkta stavfel,grammatikfel å sånt.... hoppas det går att läsa ändå.

Det är fortfarande sekt varning, eftersom jehovas endå står församlingen så nära, många procent är jehovas av ens kompiskrets, så det är samma sak där, ha ett fritt val och välja vad man igentligen vill, eller bli fast i nått som man inte vill tack vare familj och vänner, det är som om jag skulle säga "Börja knarka, annars kommer ALLA du känner vända ryggen åt dig" (Lite extremt kanske men men.)

Det finns absolut ingenting du kan säga för att försvara utfrysningen. I skolsamanhang, jobb vanliga livet skulle det kallas mobbning, i jehovas kallas det kärlek (Nån är annorlunda därför får dom inte leka / vara med dom normala snubbarna)
Jag gissar att gud gillar mobbare? Annars kan ni inte säga att ni lever efter guds ord, ni lever efter vakttornets ord, ingen annans.

Hej, jag har koll på ett par jv:n som alla hoppade av i tonåren, av dessa är det många som dricker alldeles för mycket samt missbrukar droger och lever allmänt destruktivt, både tjejer och killar ligger runt extremt mycket. Alltså klara tecken på depression och allmän vilsenhet i livet.

Nu undrar jag följande: är det vanligt att JV:na hoppar av i tonåren? är ovanstående beteenden vanligt. Och till slut hur brukar dessa människor bli när det blir äldre, tex vanligt att de går tillbaka, hur funkar deras relationer osv.

Vet att man inte kan dra alla över en kam, men ett hum om saker och ting borde ju gå att utvisa.

Jag är också född och uppvuxen i JV, hela min släkt är JV förutom min morsa å två av hennes kusiner. Jag växte upp hos min mormor å morfar eftersom morsan fick ett cp-break på dom å deras JV-bajs i sin tonår å typ dumpade mig hos dom. Själv är jag nu utesluten tack och lov och saknar inte JV ett dugg. har vart droppad i typ 10 år nu.
nu har jag en "bag" full med skit plus en del psykiska störningar som jag måste bearbeta, mycket tack vare JV. :P nog för att jag alltid varit lite blyg å överbeskyddad och är man dessutom itutad om satan å harmageddon och hela den skiten så är man fan ett NUTCASE. jag höll fan på å skita ner mig så fort det åskade till slut. vicket jävla liv liksom.

det hör tyvärr till vanligheterna att folk super å knarkar å knullar som idioter, som nästan som att dom måste "ta igen" efter att ha vart så hårt hållna. många blir ju deprimerade, alkoholister å skit. kan ha å göra med att man blir utstött, liksom man får ju inte ha kontakt med NÅGON som är kvar i JV. endel pallar ju inte isolationen och ensamheten å återvänder till JV eftersom dom har alla sina "vänner" där.

jag å morsan har "funnit" varandra igen efter många, många år utan kontakt och jag klarar mig skitbra. enda gången jag tycker det är jobbigt är när jag tänker på mina kusiner som är kvar i JV och som nu börjar komma upp i tonåren. all jävla ångest å skit. när man träffas, typ på bergravningar en gång var hundrade vargmåne eller nått, så lipar dom å snyftar om att jag måste komma tillbaka för annars kommer jag dö i harmageddon. så jävla lessamt.

min mormor å morfar kan man fan inte snacka med för allt man säger är "från satan" och jag har "förblindade ögon". dom är ju helt förstörda för att jag droppat ur och "kommer att dö".

aa fan.. jag tror jag tappade tråden... men.. detta är typ inget jag pratat om med nån så jag kände bara att jag var tvungen å få lätta mitt hjärta...

Jag känner igen mig i att ett åskväder kan få en att känna sig väldigt ångestfylld. Det är så underligt att något som en gång känts så tryggt kan bli så totalt förvänt till det motsatta. Och äldste som ringer och vill hjälpa en, de säger att de vill ens bästa. Att "vi (inkl jag då) vet ju vad som är viktigt och som ska prioriteras". Efter ett sånt samtal blir jag inte lyckligare. Ett liv innehåller så mycket mer och det är inte möjligt att vara något man inte är. Ska man då behöva dö för det, må det då vara så. För vem kan lura Gud?

Har idag varit och hämtat "Samvetskris" från bibblan.
Ser fram emot att börja läsa i den.
Rätt tjock bok....

Kul! Hoppas du gillar den, jag läste ca 100 sidor, visst den var intressant men läste inte hela.

min syster hoppade av när hon var runt 20 nånting. Hon har barn och familj och lever ett vanligt liv och tror på big bang och vetenskap såvitt jag vet.