Citat:
Ursprungligen postat av
choffee12
Tack för omtanken. Jag beklagar att höra om den situation du befinner dig i och jag hoppas verkligen det ordnar sig. Får jag fråga hur ditt bruk såg ut? Var du ordinerad dagliga doser som trappades upp?
Jag käkade 5-10mg om dagen för GAD och panikattacker som kom och gick. Hade inte råd med att köpa dyra tabletter svart så läste att alkohol boostade tabletterna så tog en bärs eller 2 varje gång jag behövde. Detta kom ju senare att bli ett destruktivt missbruk. Mer och mer alkohol eftersom det var billigt men höll benson på så låga doser jag kunde. Blev att man söp till den rejält sen då jag var i sånt skick att jag var nära på att lägga mig på spåren så kunde inte bry mig mindre egentligen. Men super man så vaknar man upp, och då vaknar man upp med vadå? Just ja, bakfylla. Sänka Diazepam för att lindra den och somna om några timmar. Sedan började allting om, allt kändes värdelöst, vad gjorde jag ens igår? Just ja fyfan vad pinsamt. Traskar ner till bolaget för att köpa mer bärs som dämpar all fylleångest och gör mitt liv lite färggladare, vilket det gjorde. Fick lust att träffa vänner, ta mig ur lägenheten i princip. Mitt ångestfria jag som älskar social kontakt och att det händer något var väldigt glad.
Träffade många vänner, brukare som nykterister och jag var en nallebjörn, som jag förstått av andra vad de tyckte om mig. Men när jag var nykter var allt borta, folk ringde o tjatade om att jag skulle komma ut och umgås men utan en stess och lite starköl kändes det som att bestiga ett berg.
Fick närmre kontakter bland annat via detta forum som hade samma problem som jag, vi blev som bröder och systrar kan man säga. Vi var 5 personer i gruppchatt på facebook som stöttade varandra i att hålla oss rena, när någon mådde dåligt, när nån behövde bens för att den tände av skickade vi brev med bens mellan varandra för att personen inte skulle hamna på avgiftning i onödan. Tja.. såna saker. Började med att en av oss dog, sedan så dog en annan och sen var alla döda förutom jag. Även om det inte var barndomsvänner eller så så hade vi skapat en så tight connection att det kändes som mina bästa vänner försvunnit. Där nånstans började jag höja dosen på bens och skita fullständigt i konsekvenser. Flubromazolam var populärt vid den tiden och många veckor är helt svarta tack vare den skiten. Jag tänkte ta livet av mig men döden tog inte emot mig, inte livet heller. De enda som tog emot mig var diverse beroendeakuter, skickade hem mig när jag kunde prata ordentligt och det var inte mer än så.
Sen har det väl pågått liknande grejer år in och år ut. Soc fattar ingenting, familjen fattar ingenting, vänner som inte brukar drar sig från kontakt, tja... ingen lyssnar så vad är det för mening i slutändan.
Men på senaste har jag legat i och tjatat somfan på allt som går att tjata på för att få hjälp. för frisk vill jag bli mer än allt annat! Vi får se var det landar.
Skulle svara på din fråga men kändes som jag råkade skriva en tråd istället. Ber om ursäkt för det.