Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Tror ganska många redpillers resonerar som du. No shit no disrespect! Never fail a shit test.

Medan ganska många av oss blackpillers är mer sleazy och inte bryr sig om hon springer runt och snackar skit, "göra allt korrekt" utan ba ger nån en verbal käftsmäll eller behandlar tjejer som slavar eller låter dom behandla en fel.

Rätt kefft.

Har era pappor inte heller antastat kvinnor? Bra.

Jag tror han vill ständigt påminna mig om vad jag är gjord av. Skit.

Allt är skit. Åt helvete.

Den här världen är vidrig mot mig.

De tycker att bara Jesus ska ställa allt till rätta. Dessförinnan får de sätta mig i vadsomhelst.

Tror ni att ni är bättre? Hade gjort bättre. Jag såg vad jag såg.

Jag var dåligt rustad för den här skitstormen denna värld är. Inte en jävel visar förståelse. Alla är så självklara och vet all.

Nu kan jag se bättre.

Men de fortsätter kasta skit.

Förlåt oss Gud.

Har nyss blivit diagnostiserad med gad, vilket är lite av en befrielse eftersom många pusselbitar föll på plats. Min sambo misstänker att han är en hsp person, jag misstänker väl också det men även att det finns andra problem han bör ta tag i. Känns som att våra problem många gånger krockar med varandra och jag vill så gärna förstå honom bättre och hur vi kan mötas halvvägs.

Som idag när han hade varit, är irriterad över att jag inte svarat i mobilen och pga fick han gå en bit med alla tre kassar själv. Jag svarade att jag stod i duschen sen förstår jag att han kan bli irriterad över att jag inte svarar då jag sällan gör det eftersom jag har på ljudlöst. Nåväl så hade han där och då bestämt sig för att bara svara mig på varann/var tredje fråga. Tanken efter handlingen var att vi skulle ta en promenad till bowlinghallen och ta ett parti och sen äta lite gott hemma. Nu har han gått och lagt sig och ville först inte alls svara på när han ville gå iväg. Jag fattar att allt detta låter jättelöjligt men mitt kontrollbehov tycker att det är jobbigt att han inte vill svara eller säga en tid. Visst gör han sysslor i hemmet men nu när han går hemma sitter han mest vid datorn, spelar och äter. Jag jobbar hela dagarna och när jag kommer hem har han majoriteten av gångerna inte diskat eller plockat undan.

Nu ska jag dock ge honom att han varit sjuk i veckan och fortfarande är lite snorig så jag fattar att han är trött och hängig. Samtidigt är det väl bara att säga att han inte orkar gå och spela.

Ville nog mest skriva av mig med detta inlägg och kanske få lite råd hur vi kan hitta verktygen att mötas på halva vägen. Mina problem ställer till det och lika så hans men jag vill ju kunna ha verktygen att förbi se dem, acceptera dem och jobba utifrån dem.

H A T A R

A L L T

Me too!

Jag hade PTSD efter sexuella övergrepp som yngre barn. Jag hade en svår depression, daglig panikångest, socialfobi och agorafobi (torgskräck).
Mitt tidigare aktiva, sociala, roliga, sportiga liv krymptes alltmer. Tillslut var det bara ett litet jävligt djupt mörkt hål kvar. Vad gör man då?
Jag låg i min säng, kollade på taket. Vågade inte gå utanför ytterdörren, orkade sällan mig upp från sängen, då allra längst till soffan eller toan.
Det var sådär som depressioner gör. Jag var aldrig hungrig, orkade inte ta hand om min kropp, ville dö. Dessutom hanterade jag det som senare skulle diagnostiseras som GAD med självskada.
Skolan gick åt helvete, var aldrig där. Förlorade kontakten med de flesta vännerna, ingen ville ha en vän som aldrig svarade och mest grät om dagarna.

Livet började vända efter mitt första och enda försök att avsluta allt. Jag insåg att jag ändå ville ha en framtid. Någonstans inom mig började ett litet frö av hopp gro eller vad man brukar säga. Jag lades in på sjukhuset många vändor, gick i terapi, började äta antidepp osv.
Det var inte lätt, men sakta blev livet lättare. Det gjorde liksom mindre ont.
Det var fruktansvärt jobbigt. Det krävdes att första tiden gråtandes gå upp varje morgon på en bestämd tid när klockan ringde. Det krävdes exakta ”manualer” hur och när jag skulle göra allt i livet, det var som om jag hade glömt bort hur ett normalt vardagsliv går till. Det var ärligt talat fruktansvärt. Men det var absolut värt det. För idag lever jag ett ganska så fint liv.
Idag har jag riktiga vänner, känner hunger, tränar på högsta nivå inom min sport, går i gymnasiet (där det faktiskt går okej och jag har 80% närvaro).
Allt är inte perfekt, nej såklart tar det längre tid och är svårare än så. Jag går i dagsläget hos en psykolog. Jag har kronisk smärta och behandlas intensivt för att försöka få bort smärtan som senaste två åren inte försvunnit. Jag har en depression, iallafall ”på papper” (själv tvekar jag dock på det), jag äter antidepressiva, jag har fortfarande GAD och panikångest nån gång i veckan. Ändå är jag ganska så nöjd med mitt liv nu. Det är inte det det lilla jävligt djupa mörka hålet längre.

Trots att jag skulle säga att jag mår ganska så bra nu så mår jag fortfarande så dåligt att jag då och då faller tillbaka i självskadandet. Det är inte bra, jag vet. Men det är så svårt att sluta. Som ett beroende. Kan man vara beroende av självskada? Kan man komma ur det ändå? Sluta föralltid liksom? Jag är trött på alla sår, plåster och sen ärr.

Jag har aldrig skurit mig men har många gånger känt att jag velat göra det. Ikväll är känslan värre än vanligt. Det är som ett kli i händerna jag inte kan bli fri. Känslorna blir så stark inombords så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Känns som jag har ett hål i hjärtat som värker av smärta. Känner mig spyfärdig, tårarna rinner och jag bara äcklas av mig själv. En del av mig vill skada mig. En del av mig vill lätta på smärtan. En del av mig vill fokusera på nåt annat än det jag känner inuti. Samtidigt skrämmer det mig, tanken på blod, tanken på fysisk smärta, sveda och att tränga genom hud. Med vad skulle jag skära? Kniv? Rakhyvel? Sax? Tänk om det blir för djupt? Tänk om det blir för synligt efteråt? Vill inte få märken. Bara att det mildrar för stunden. Blir arg för att jag fegar. Samtidigt som jag vet att det snart kommer att ske, om inte idag, snart. Ångesten blir allt värre ju äldre jag blir.

Jag har också nyss blivit diagnostiserad med gad 🙃
Skönt på ett sätt, jobbigt på ett annat… För mig har det varit svårt att förstå vad som är ”felet” på mig, vad som gör mig annorlunda. Jag har tänkt att det både kunnat vara autism, gad eller hsp. Men såhär i efterhand efterhand känns gad som den enda rätta diagnosen.
Hursomhelst. Min gad har också krånglat till det i livet för mig. Det är svårt att få relationer (både vänskap och partner) att funka när ingen riktigt förstår varför man är och gör som man gör. Jag är ofta väldigt lätt irriterad, även om jag några sekunder senare ångrar mig jättemycket för orden jag sagt har de ju redan gjort en del skada… Jag tänker också att ingen gillar mig, att jag alltid gör fel och att mina vänner tycker jag är konstig. Det gör att jag tar avstånd vilket gör att min känsla sedan förstärks.
Kanske är det lite liknande för dig?
Jag tror att när man kan bli medveten om sina brister är det lättare att både kommunicera de till sina vänner (partner) så de förstår mer. Men även att själv förstå sig själv mer.
Kanske kan du göra en lista på ”de här problemen resulterar min gad i”? Och din partner kanske också kan göra en? Ibland är det lättare att förstå och tänka kring saker om man har det på papper framför en tror jag : )

Gör det inte. Gör det inte. GÖR DET INTE!
Det känns som en bra lösning. Kanske har du sett att andra som verkar må dåligt gör så? Men de allra flesta som mår skit gör det inte.
Kanske tänker du ”det är bara en gång hur farligt kan det vara”. Svaret är att det kommer bli livsfarligt. Du kommer bli beroende. Du kommer inte lyckas rispa så att du inte får ärr efter ett par gånger. Det går så snabbt från bara rispor som inte ger ärr eller blöder till djupa sår som blodet rinner ur.
Tänk på det en stund när du mår mer okej. Vill du att det ska rinna blod ner från din kropp? Vill du att hela världen ska kunna se att du mått såhär jävla skit? Vill du själv påminnas varenda jävla dag om vad du gjort mot din kropp? Vill du riskera ditt liv? För när du väl börjat finns ingen återvändo, du kommer tappa kontrollen.
Du tänker kanske också att självskada kommer lindra ångesten. Men det är inte sant. I stunden, visst, man blir som avtrubbad. Men efteråt kommer du ligga där på golvet bland blodiga papper och huden omplåstrad med alldeles för små plåster för inga är tillräckligt stora. Du kommer vilja soy ännu mer då, du kommer gråta och skaka av ångest, du kommer hata dig själv mer än du någonsin har gjort, du komme täckglas av dig själv och din kropp.
Så min fråga nu, vill du verkligen bli som ”tonårstjejerna”?
Jag hoppas inte det. För det är ett helvete du aldrig förstått dig på.
En första dag tänker du ”bara ett litet ridå med saxen, den är inte ens så vass” men innan du hunnit blinka kommer din tillvaro vara att det är det enda du kan tänka på, livet komme hamna på paus, vardagen är att åka in och ut till akuten för att sy ihop ännu ett sår.

Är som att jag skulle skrivit det själv. Har också sen vuxen ålder undrat vad som är fel, varför jag är så osäker, finner trygghet i att ha en viss ordning och liknande. Tänkt precis som du att det kan vara autism men när jag började läsa på om gad och framförallt nu när jag fått diagnosen föll alla pusselbitar på plats.

Tänker också hur länge min sambo ska orka och hur länge jag kan orka jobba eller vara kvar när jag är så lättretlig, svarar argt och kan bli irriterad eller orolig när saker inte sker som jag tänkt eller vill. Får precis som du dåligt samvete och drar mig många gånger för att umgås eftersom jag inte kan eller orkar hantera alla situationer.

Har fått uppgift av min psykolog att öva på medveten närvaro och lära mig se, hantera och förstå när jobbiga situationer uppstår och varför jag finner dem jobbiga.

Tack för ditt tips

Ja. Själv ska jag också börja i KBT igen. Men vet inte, är egentligen lite negativ till att medicinera (om annat alternativ finns) men hört att vissa antidepp ska hjälpa. Kanske är något att prova, jag vet inte.
För mig har hela livet påverkats av ångesten. Jag kan inte minnas en hel vecka utan ångest, ens en hel dag. Ångesten har gett mig ”de autistiska dragen”. Jag klarar inte av att göra saker utan god förberedelse. Allt måste ske på ett speciellt sätt som jag är van med. Jag är känslig för ljud, ljus och andra sinnesintryck. Jag är introvert och tillbaka dragen.
Hade jag fått en autism diagnos om någon uträdde mig? Tror inte det. Men vem vet, inte jag.
Jag vet bara att ångesten förstört mycket i mitt liv.