Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

har på allvar tankar på döden nu. ingenting går att fixa. saknar min man. känner mig så förnedrad. behövde honom som luften.

fattar inte varför kärlek är så underskattad och att det inte pratas mer om den. om närheten, tilliten, passion och sex och drömmar.


blir aldrig förlåten. förlorade allt på en gång och det är mitt eget fel ja. men måste man leva med en sådan börda av skuld? för jag orkar inte. orkar inte en sekund till.

allting kan ju inte vara mitt fel. men det är ju bara han som kan ge mig den befrielsen. han är det bästa jag vet. fattar han inte att jag dör utan honom?!

jag orkar inte göra någonting. orkar inte kämpa. orkar inte leva. orkar inte förklara. orkar inte be om ursäkt. orkar inte visa min svaghet. orkar inte gråta. orkar inte vara själv. orkar inte söka mig till någon alls. orkar inte titta i spegeln. orkar inte göra mig fin. orkar inte be till gud. orkar inte gå till kyrkan. orkar inte ens tända ett ljus. orkar inte känna någonting alls. men allt jag gör är känner. tungt.


han var allt jag behövde. jag vill inte leva.

har på allvar tankar på döden nu. ingenting går att fixa. saknar min man. känner mig så förnedrad. behövde honom som luften.

fattar inte varför kärlek är så underskattad och att det inte pratas mer om den. om närheten, tilliten, passion och sex och drömmar.


blir aldrig förlåten. förlorade allt på en gång och det är mitt eget fel ja. men måste man leva med en sådan börda av skuld? för jag orkar inte. orkar inte en sekund till.

allting kan ju inte vara mitt fel. men det är ju bara han som kan ge mig den befrielsen. han är det bästa jag vet. fattar han inte att jag dör utan honom?!

jag orkar inte göra någonting. orkar inte kämpa. orkar inte leva. orkar inte förklara. orkar inte be om ursäkt. orkar inte visa min svaghet. orkar inte gråta. orkar inte vara själv. orkar inte söka mig till någon alls. orkar inte titta i spegeln. orkar inte göra mig fin. orkar inte be till gud. orkar inte gå till kyrkan. orkar inte ens tända ett ljus. orkar inte känna någonting alls. men allt jag gör är känner. tungt.


han var allt jag behövde. jag vill inte leva.

Ja, men var lite försiktig när du skriver på nätet om dina diagnoser. Se till att du är anonym. Jag har liksom lite dåliga erfarenheter. Vill inte skrämma upp någon men det handlar om att hitta rätt ställen att skriva på och inte lämna ut sig. Jag blev så ”utåtriktad” och ”speedad” när jag börjat med medicin i täta doser att jag fick ångra ganska mycket och det är svårt att veta om folk man möter vill en väl. Min ”paranoia” nu som kommer och går hela tiden bottnar mycket i mina erfarenheter kring det. Helt plötsligt tror jag att alla andra i tråden bara är en och samma person som inte vill mig väl. Kram ❤️

Tack för tipset, ska tänka på det. Jag försöker vara noga med att bara skriva saker som jag kan stå för IRL om det nu skulle vara någon som snokar reda på vem jag är. Men det tror jag inte. Jag är nog ganska ointressant.

Kram på dig med ❤️

Ja, du verkar dessutom rätt stabil just nu. Det är när man är instabil som man kan ställa till det för sig som jag kanske gjort. Just nu pendlar jag så himla mycket i hur jag mår. Jag är nog inte helt stabil men jag har inget annat att hålla mig i just nu än att skriva här och ibland prata med en vän eller min gamla lärare. Har inte så mycket familj och så. Eller jag har ju familj men det är väldigt formell kontakt vi har ”Goddag yxskaft” med dem liksom och jag är egentligen inte en sån som gillar att prata ut om mina problem även om det verkar så här. I verkligheten vet folk rätt lite om mig, hur jag mår och har det tror jag. Men ta hand om dig och fortsätt skriva. Du skriver fint.❤️

har på allvar tankar på döden nu. ingenting går att fixa. saknar min man. känner mig så förnedrad. behövde honom som luften.

fattar inte varför kärlek är så underskattad och att det inte pratas mer om den. om närheten, tilliten, passion och sex och drömmar.


blir aldrig förlåten. förlorade allt på en gång och det är mitt eget fel ja. men måste man leva med en sådan börda av skuld? för jag orkar inte. orkar inte en sekund till.

allting kan ju inte vara mitt fel. men det är ju bara han som kan ge mig den befrielsen. han är det bästa jag vet. fattar han inte att jag dör utan honom?!

jag orkar inte göra någonting. orkar inte kämpa. orkar inte leva. orkar inte förklara. orkar inte be om ursäkt. orkar inte visa min svaghet. orkar inte gråta. orkar inte vara själv. orkar inte söka mig till någon alls. orkar inte titta i spegeln. orkar inte göra mig fin. orkar inte be till gud. orkar inte gå till kyrkan. orkar inte ens tända ett ljus. orkar inte känna någonting alls. men allt jag gör är känner. tungt.


han var allt jag behövde. jag vill inte leva.

Tack, det värmer. 🙂 Bra att du har ett par stycken som du kan prata med. Det kanske räcker.

Fast jag pratar egentligen inte med dem så mycket om hur jag mår. Men de är väl de sociala kontakter som jag har som jag pratar med övht, men jag har inte dem som en slags psykolog. Vi pratar nog mest om saker utanför oss själva. Jag säger nog mer om det jag känner och tänker till tråden här och på forumet i stort. Jag är inte så bra på att prata. När jag gått till psykolog har jag funderat mycket på vad som förväntas av mig där. Jag har försökt att liksom säga sånt som jag tror att en patient ska säga till en psykolog. Ungefär som jag uppfattat att det ska vara från böcker, film och sånt andra berättat om hur det ska vara och gå till. Här är det annorlunda. Här skriver jag som jag tänker och känner. Kände mig inte riktigt som mig själv hos psykologerna. Därför har det aldrig blivit särskilt lyckat där. Och det är svårt att få andra att se en som man är, psykolog eller inte. Det är jobbigt när man blir bemött som något man inte känner igen sig själv i oavsett om de är professionella främlingar eller människor man känt länge.

Då får du ju ingen hjälp heller.. det är faktiskt upp till dig att våga öppna dig för någon som inte kunde bli mindre generad...

Fast jag pratar egentligen inte med dem så mycket om hur jag mår. Men de är väl de sociala kontakter som jag har som jag pratar med övht, men jag har inte dem som en slags psykolog. Vi pratar nog mest om saker utanför oss själva. Jag säger nog mer om det jag känner och tänker till tråden här och på forumet i stort. Jag är inte så bra på att prata. När jag gått till psykolog har jag funderat mycket på vad som förväntas av mig där. Jag har försökt att liksom säga sånt som jag tror att en patient ska säga till en psykolog. Ungefär som jag uppfattat att det ska vara från böcker, film och sånt andra berättat om hur det ska vara och gå till. Här är det annorlunda. Här skriver jag som jag tänker och känner. Kände mig inte riktigt som mig själv hos psykologerna. Därför har det aldrig blivit särskilt lyckat där. Och det är svårt att få andra att se en som man är, psykolog eller inte. Det är jobbigt när man blir bemött som något man inte känner igen sig själv i oavsett om de är professionella främlingar eller människor man känt länge.