Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Jag med. Det är fint.

Att ignorera saker. Det går över. Men sen kommer det kanske tillbaka igen. Stort som smått. Gammalt som nytt. Alltid bergochdalbana. Men måste människor göra sånt som gör en illa. Måste det vara så alltid. Mer regel än undantag.

Ignorera. Nej. Vara med. Pratar jag om. Allt man känner runt det. Tänker runt det. Acceptera allt.

Jag vet inte. Jag märker att jag inte alltid mår så bra av att skriva på forumet. Ibland är det ok men ibland inte. Jag tycker bra om de andra som är här men samtidigt är jag rädd. Och skrivandet är lite ett beroende nu märker jag. Jag har haft ett jobbigt år. Flera jobbiga år faktiskt. Jag måste hitta en väg ut nu. Det kan vara att dö eller det kan vara något annat. Men det här jag skrivit om här. Det har ju varit redan. Jag kan inte ändra det. Min
situation som jag behöver lösa kommer inte att lösas av att jag sitter här. Och den som finns här som vet vem jag är bryr sig kanske om det här som underhållning eller finner nya skäl att trampa på mig. Det känns otäckt att någon här vet så mycket om mig samtidigt som jag inget vet om den. Ändå ville jag behålla mig själv här. Behålla Fanny. Och att säga vad man känner....men att säga ifrån var förbjudet i den lek som kanske hade syftet att jag skulle dö tillslut, en riktig död alltså, en död av kött och blod. Ja jag drog själv in mig i det här. Jag mådde inte bra. Var inte frisk. Nu önskar jag mig bara en liten vit hund och stabila människor som faktiskt bryr sig om mig. Inga förklädda framgångskonsulter och stora munnar som vill leka sadistlekar, förnedra mig, lura mig, snokar i min post, skickar porr, får mig att lämna ut information om mig själv jag ångrar att jag lämnat och blir arga när jag inte gör som de vill.

Seg och trög i huvudet.
Är som i en bubbla.
Okoncentrerad.
Tung i kroppen.
Irriterad.
Rastlös.
Oroar.
Grämer.
Grubblar.
Energilös.
Intresselös.
Ältar misstag
Katastroftankar.
Blir aldrig riktigt avslappnad.
Dålig på att skaffa vänner. Dålig på att behålla vänner. Dålig på att ta initiativ.

DÅLIG, MENLÖS, TAFATT, TRÅKIG, OSOCIAL, INBUNDEN MUSSLA.

Rädd för att få ångest, misslyckas, fela, glömma,
värmevågor,
feberkänslor,
stickningar,
kroppen domnar bort,
hjärtklappning,
svettningar,
häftig andning,
tryck över bröstet,
tunnelseende.

Ja, folk kanske var lite mer toleranta mot udda beteenden då? Eller är det tvärtom?

Mozart verkar i alla fall ha varit en skön kille. Han gjorde ofta grimaser, trummade med fingrarna som om han spelade piano, drog snuskiga skämt, hoppade över stolar och bord och jamade som en katt.
Word. Precis så är det. Psykos är inte heller någon superkraft. Det är tabu och hemskt och tragiskt. Jag har inga problem att prata om min Asperger och ADD med folk, men jag vågar aldrig nämna att jag haft psykos. Därför har det blivit ganska skönt att skriva här.

Ja, men var lite försiktig när du skriver på nätet om dina diagnoser. Se till att du är anonym. Jag har liksom lite dåliga erfarenheter. Vill inte skrämma upp någon men det handlar om att hitta rätt ställen att skriva på och inte lämna ut sig. Jag blev så ”utåtriktad” och ”speedad” när jag börjat med medicin i täta doser att jag fick ångra ganska mycket och det är svårt att veta om folk man möter vill en väl. Min ”paranoia” nu som kommer och går hela tiden bottnar mycket i mina erfarenheter kring det. Helt plötsligt tror jag att alla andra i tråden bara är en och samma person som inte vill mig väl. Kram ❤️

w

Well det där är inte ens paranoia, många här inne har uppemot 100 konton. Eller alltså de är du ser skrivas på Flashback skriva kanske av några tusental personer, knappast 100000-tals.

Det sagt, kanske dags prata med.läkaren om förra sommarens problem (psykosen)? Många här inne har just det så ni ser inte riktigt er egen sjuka heller då det blir normaliserat.

Det kanske är bättre att prata med dem om hur jag mår nu. Just nu mår jag väldigt dåligt. Det går upp och ner men jag är av och till väldigt apatisk och har ångest. Vill inget alls. Försöker iofs men det funkar bara korta stunder. Hur jag mådde förra året har jag ju redan pratat med vården om och de anser väl precis som jag att det är något som redan hänt. Det jobbiga är att jag mår dåligt nu och det är massor av olika anledningar till det. Allt flyter ihop till en röra. Försöker skriva för att hålla mig lite flytande över ytan men sjunker hela tiden neråt ändå. Ja jag ska ändå till ”vården” snart men tror inte de kan göra så mycket för mig. Skriva ut nåt piller kanske som riskerar att göra allt värre igen. Önskar mest jag var stark nog att dö.

Sen kan man faktiskt må dåligt samtidigt som det finns folk som vill en illa. Allt är inte psykos.

Nej det är sant.

har på allvar tankar på döden nu. ingenting går att fixa. saknar min man. känner mig så förnedrad. behövde honom som luften.

fattar inte varför kärlek är så underskattad och att det inte pratas mer om den. om närheten, tilliten, passion och sex och drömmar.


blir aldrig förlåten. förlorade allt på en gång och det är mitt eget fel ja. men måste man leva med en sådan börda av skuld? för jag orkar inte. orkar inte en sekund till.

allting kan ju inte vara mitt fel. men det är ju bara han som kan ge mig den befrielsen. han är det bästa jag vet. fattar han inte att jag dör utan honom?!

jag orkar inte göra någonting. orkar inte kämpa. orkar inte leva. orkar inte förklara. orkar inte be om ursäkt. orkar inte visa min svaghet. orkar inte gråta. orkar inte vara själv. orkar inte söka mig till någon alls. orkar inte titta i spegeln. orkar inte göra mig fin. orkar inte be till gud. orkar inte gå till kyrkan. orkar inte ens tända ett ljus. orkar inte känna någonting alls. men allt jag gör är känner. tungt.


han var allt jag behövde. jag vill inte leva.