Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Samhället har ett järngrepp om våra pungkulor inklusive könet utan pungkulor.

Det sociala spelet och förväntningar är roten till allt lidande och inte nödvändigtvis situationen vi befinner oss i. Detta är det viktigaste jag kommit fram till och vill forskare vidare men vet inte var man börjar. Nietzsche kanske?

Det var länge sen jag skrev något här nu... Hur ska jag ha tid med det när jag numera jobbar heltid? Detta har gjort mig helt utmattad även om jag trivs bra där. Både med kollegorna och jobbet jag utför. Annars vet jag inte om jag mår så bra? känner mig väldigt stressad och har problem med minnet. Jag glömmer saker hela tiden på jobbet. Allt är bara en jävla röra! Privat skjuter jag upp så mycket som möjligt hela tiden. Har knappt någon ork kvar. Hur ska man orka leva så här i 40 år till frågar jag mig. Jag har bara jobbat i ett par månader än. Jag känner att jag behöver ha semester...

Igår drack jag igen också. Visserligen bara fyra öl men det var tionde veckan i rad. Förstår inte hur jag ska orka med vardagen annars!? Jag får kväljningar nästan varje morgon när jag ska gå till bussen. Känner att jag knappt får någon luft Känner att jag har svårt att vara en fungerande människa i det här samhället. När jag är ledig vill jag aldrig göra någonting. Vill inte lämna lägenheten helst. Ibland undrar jag hur det är möjligt att jag klarar av att jobba alls? Nu är det Söndag och jag känner redan hur olusten inför morgondagen kryper sig på.

Jag har ju inget socialt liv heller och dejting är ju bara att glömma. Finns ingen som vill vara med en dysfunktionell krake som mig...

Hoppas att ni andra har det bättre än mig iallafall...

Du är verkligen något på spåret. Börja med Nietzche du. Men glöm inte bort att utforska den där tomheten som finns mellan varje tanke. Ofta tror man ju att man är sina tankar och känslor. Men sen finns det ändå en tomhet mellan tankarna och känslorna ibland. Så vad är i så fall det?

När man går på natten och kollar upp i himmelen så kan det ibland infinna sig att man får en känsla av "awe", att man tappar sig själv. Att man inser hur liten man är. Hur kan vi tycka att saker i vårt liv är så viktigt när vi är så obetydliga?

Sånt som är värt att fundera över (och där regelbunden meditation kan vara hjälpsamt).

Det var skönt att få vara full men vad man grät 😂 nu ska jag sova bort huvudvärken. Vaknade av att högtalaren skrek att den saknade batteri

alkohol är skit .

Ibland den enda trösten i livet. Jag har ingenting. Ett dåligt förhållande med någon som aldrig bryr sig om mig, gör något för mig eller gör mig glad. Som jag själv tagit emot med öppna armar och alltid i slutet förlåtit för allt. Ändå har jag aldrig fått värdet nog att veta sanningar om vad som gjorts bakom min rygg mot mig. Berätta säger jag och får aldrig veta något alls om hur jag svikits.

Hellre ensam och full än att alltid ha en lögnare omkring mig som aldrig tänker på mig och som säger att mina mediciner inte fungerar när det är han som är problemet. Jag kan inte äta något som gör andra människor bra mot mig. Men jag kan dricka och vara gladare. Ska jag vara nykter med någon som inte ser ett värde i mig och som bara kastar tillbaka att han minsann aldrig bett mig om något av allt jag gör. Men om det inte är av kärlek han kommer, då är det ju för att min person tar hand om andra. Alkoholen är det enda som tar hand om mig. Men jag lever typ jämt nykter. Igår grät jag bara så mycket att jag nästan var människa igen.

Väldigt nära att det blev alkis-dricka (billig likör (apertiff)) men gjorde inte det.
Gjorde lite mat istället och käkade och kollade på tjuv och polis.
Jag skulle vilja skjuta ner snutens drönare med ett luftgevär eller ännu hellre ha en drönjägare,
alltså en drönare som jagar drönare och sedan förstör den andres drönaren i luften.
Sen började Independence Day - Återkomsten så jag kollade på det
Det dröjjde inte länge innan jag fick ganska mycket ångest.
Som tur var började Tillbaka till framtiden II efter en timme.
Det drog ner ångesten lite grann.
Efter det läste jag klart Uns*specting So*ls: The Disappear*nce of the H*man Be*ng
Det är en bra titel "The Disappear*nce of the H*man Be*ng" det låter djupt.
Personer blir som spöken, de försvinner, han pratade om Schrödingers katt också.
Efter det tänkte jag på att elefanten i rummet är Schrödingers katt som går runt het gröt.

Det är en del vardagliga småsaker som måste fixas
och om jag får ordning på det kanske ångesten minskar lite.
Så jag är nöjd över att det inte blev alkis-dricka.
Det hade bara skjutit upp problemen,
Dessutom ganska meningslöst att sitta själv tänkte jag.

Jag är nöjd över mönstret i alla fall.

Man kan färglägga det och göra det längre
-–—∘oO0◯0Oo∘—–--–—∘oO0◯0Oo∘—–--–—∘oO0◯0Oo∘—–--–—∘oO0◯0Oo∘—–-

jag tycker du ska försöka umgås med människor som uppskattar dej så som du är .
att ta till alkohol för att få utlopp för sina känslor , är fel väg att gå , för oss alla .
alkohol tenderar enbart att knuffa skiten framför sej , vad det än gäller
full i dag , och minst lika många problem att lösa i morgon

förstår dock tänket , att döva för stunden , men just drogen ger dej alltid en värre huvudvärk , på många sätt

Men är det så måste du försöka skaffa bra vänner att prata med istället. Jag känner ju igen det där. Alltså jag dricker för ingen bryr sig om mig och jag har ingen att vända mig till.

Du har ju inte mått så pass dåligt i åratal uppenbarligen för hade någon självmordsbenägen då under wtc befunnit sig i, då, rätt plats vid rätt tillfälle skulle det endast inneburit en befrielse. Och som någon skribent ovanför skrev, kronisk depression är just kronisk depression. Man får för fan inte ens ut läkemedel längre för socialstyrelsens riktlinjer trots att man påtalat att man är på gränsen till självmord, det ända som hänvisas är akutpsyk och där mår man bara ännu mer piss. Vissa kanske behöver medicinen, vem fan är medicinen annars till för? Sånt jävla snack om meditation, promenader, rätt kost, bla bla bla, precis som man inte provat det menar de?

Håller helt och hållet med om att det alltid är en tragedi men hela kroppen blir totalt utmattad utav minsta lilla och det är inte hållbart att försöka hålla uppe en fasad alltför länge och bara känna hur hela kroppen gråter och världen endast är grå och svart. .

Flytt av inlägg /Mod


Vad är det för fasad du håller upp? För vem?

Folk förväntar sig att Du ska må bra när du kommit tillbaka från en sjukskrivning och när de undrar under processen har man såklart svarat att man mår bättre. Det blir ännu en fasad. Folk kan inte hantera en människa som mår dåligt annan än de som är nära inpå.